Ljus

Ikväll brinner ljusen för alla som vi saknar.

Ljuset för Edvin brinner varje kväll på altanen men denna helg känns det lite extra då jag tänder det. Det är en vemodig men också fin känsla att besöka kyrkogården under allhelgonahelgen. Det är den helg när vi uppmärksammar och saknar de som inte finns hos oss längre lite extra. I livet före så gick allhelgonahelgen mig ganska obemärkt förbi. Nu är det en av de viktiga helgerna under året. Lite märklig känsla att det är tredje allhelgonahelgen. Det känns nästan som om jag börja få rutin på det här... fast det är nåt som jag inte vill ha rutin på.

Ikväll har vi provat på nåt nytt. Vi gick ut på ängarna och skickade upp en sån där papperslykta som jag sett på TV. Det var lite knepigt att få iväg den men sen blev det fint.

Den var till dig.

Länge sedan

Börjar med en drömma mig tillbaka till sommaren och visa en bild på två hinkdykare. Nu fortsätter de träningen i lite större bassänger med USS simskola.

Skall bara...

Jag har annars under denna månad känt mig som Alfons Åberg och hans pappa. Från det jag började jobba har livet snurrat på snabbt. Ibland lite för snabbt men för det mesta roligt snabbt. Det är mycket som skall hinnas med. Det mesta har faktiskt inte med jobbet att göra men eftersom det skall kombineras med att jobba så blir det ändå mycket. Jag håller nog fortfarande på att försöka anpassa mig till livet utanför familjebubblan. Bloggen har helt enkelt inte fått något utrymme . Men så är det nog med bloggar. Speciellt såna här mer personliga bloggar tar nog större plats under mer tumultartade perioder i livet. Perioder när livet flyter på så smyger de undan och väntar på att behövas.

Höstmarknad

Efter tips av Ylva så åkte vi på familjeutflykt till Höstmarknad på Gammlia. Det var supertrevligt och trots regn, precis vad en trött snorig familj behövde. Inköpen blev:

2 liter lingon som just nu kokas till sylt
1 burk rabarbermarmelad med kanel
3 varmkorvar och 1 hamburgare av limousinkött.
1 härva getmohair från angorageten Fatima
1 härva bouclemohair. Den härvan köptes av Katarina Roos som är en av dem som har hantverksboden i Ratan.

Garnet skall bli snoddar/kragar inför norrlandsvintern.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Garderobsröj

Det här blev en trött, regnig och snuvig helg. Det var Johan som drog hem höstens första förkylning. Att något av barnen kommer hem med rinnande näsa efter första veckan är väntat men Johan? Jag kände mig nästan irriterad över detta och kom på mig att undra varför han måste hålla på att bli smittad. Själva ifrågasättandet är så fånigt omoget att jag måste le åt mig själv. Så oempatisk och irrationell är jag ibland.

Idag var jag en snabbis till pappa Pär och Ylva. Det är alltid kul att träffa lilla Hanna. Hon är ganska Edvin när han var liten. Uppdraget var att sortera ut Edvins garderob. Han bodde hos Pär när han dog och därför fanns många av hans kläder där. Jag ville gå igenom dem för att spara vissa plagg till pojkarna och vissa bara för att de är så mycket Edvin. Men det var jobbigt. Han har funnits mycket närvarande i tanke ock känsla efter det besöket. Som alltid infann sig också den paradoxala känslan av så nära men så länge sedan. Alla saker här hemma har jag tittat på, klämt på, luktat på så många gånger att de liksom infogats i nuet. Men där i garderoben hade tiden stått stilla. Där låg hans cykelhjälm (som han slutade använda), fotbollsskorna, cykelskorna, inlines och mycket annat. Men det kändes också att mycket har hänt sedan jag såg dessa saker sist. Känslan av att han kunde komma in genom dörren och använda sakerna var inte lika påtaglig som tidigare. Detta gör att saknaden svider mer men den samsas också med insikten om att livet har gått vidare.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Full rulle

Trots förra veckans förväntan över att vardagen sätter igång vaknade jag idag med en dålig känsla i kroppen. Det kändes jättejobbigt att alla skulle stressa iväg åt var sitt håll. Hur som helst var det bara att hugga i och sätta fart.

Vi började morgonen med att försöka få ett kissprov från Astrid. Det skulle vara till en kontrollodling efter uvi. Hon var inte alls sammarbetsvillig. Så fort vi satte på blöja så kissade hon en skvätt men absolut inte på vare sig kräkpåse eller pappersbäcken. Jag inser att ju äldre hon är desto mer finurlig måste man vara för att överlista damen. I alla fall tills hon kan kissa på kommando och dit är det nog ett tag till.

Vi fick ge upp kisseriet på grund av tidsbrist . Herman skulle gå sin första dag på dagis efter sommarlovet och han var ivrig att komma iväg. Anton, Astrid och jag följde med honom och han travade rakt in på dagis. Inga problem med två månaders uppehåll. Han konstaterade stolt att han nu fick hålla till på "hökhyllan" (där de äldsta barnen har sina kläder). Det slog mig att det kryllade av små barn på dagis. De har en intensiv inskolningsperiod och objekten för inskolningen ser så små, så små ut. Även om jag är jättenöjd med vårt dagis så får jag mig en tankeställare varje gång en ettåring skolas in på dagis. Är det så här vi verkligen vill ha det? Jag tröstade mig med att det är länge kvar tillls Astrid skall börja (eller egentligen är det till våren och tiden går så fruktansvärt fort).

Efter lunchen shoppade Anton, Astrid och jag nya inneskor och skolryggsäck till Anston. Vi fortsatte sen till uppropet för klass 1B på Minervaskolan. Oj, det var verkligen på riktigt. Ett riktigt klassrum med högt i tak och trägolv. De fick riktiga träbänkar som går att öppna och till och med fröken såg ut som en riktig fröken. Stämningen var riktigt högtidlig. Efter uppropet var det gemensam promenad till Cirkus Skratt. Där var det varmt, högljutt och kaotiskt. Anton älskade det och Astrid tyckte att det var skitjobbigt. Hon och jag väntade utanför.

Efter cirkusen skyndade vi oss att byta skolryggsäcken eftersom vi kom på att den inte var så bra. Sen hämtade vi Herman på dagis och fortsatte till Simhallen eftersom simskolan började igen. Anton fortsätter sin Pingvingrupp för att lära sig att simma ordentligt. Herman börjar om baddargruppen. Han gick några gånger förra hösten men tyckte inte alls att det var kul. Nu fick han prova igen och den här gången var det jätteroligt. Allt gick bra, utom att doppa huvudet. Men eftersom han egentligen älskar vatten så lär nog den spärren släppa förr eller senare.

Väl hemma var det middag och läggning av alla barnen. Sen hade jag, eftersom det var alldeles för många dagar sedan, planerat en springtur. De planerna kom dock i ordentlig gungning när jag hade gosat ner mig med Herman i sängen och kände hur otroligt trött jag var. Men skam den som ger sig så på med skorna och ut i spåret (nu behöver jag nog lite beröm). Egentligen var det ett alldeles underbart springväder. Det småduggade och var varmt i luften. Innan jag var hemma så hade det dock hunnt bli ganska mörkt. Man kanske inte skall springa i skogen själv när det är mörkt? Men hur mycket skall man försöka undvika farliga saker som kan hända i förhållande till vad man vill göra? Dessutom så borde man inte ha lurar med musik i öronen. Då hör man ju inte om någon smyger sig på en i skogen. Fast jag gillar att springa till musik. Borde jag sluta med det bara för att det finns en liten risk för att det finns knäppgökar i skogen? Fast om någon nu vill hoppa på mig i skogen så kanske det inte spelar så stor roll om jag har hört dem före. Jag springer ganska långsamt, är ganska liten och inte så himla stark. Inte heller har jag någon vidare självförsvarsteknik heller. Så det kanske är lika bra att springa på med mina lurar och hoppas på det bästa.

Höst

Tre dagar kvar, sen kör det igång igen. Skolan och dagis alltså. Men det känns ganska ok nu. Vi har varit lediga länge tillsamman och haft ett bra sommarlov med fint väder. Luften känns nu lite höstigare och det är mörkt på kvällarna. Det nästan skönt att livet blir mer "som vanligt". Livet blir mer inrutat och det blir mer kontakter utåt för alla i familjen. Det första september börjar också jag att jobba. Jag kommer de första två månaderna att jobba fyra dagar i veckan och vara hemma med Astrid en dag.

Det är nog någonting bra att jag ser fram emot att kliva ut ur vår "familjebubbla" som jag levt i över ett år nu. Den bubblan är min trygghet och den som jag drar mig in i när det stormar. Nu känner jag mig som någon som yrvaket tittar ut ur boet och inser att livet rullar på i full fart utanför. Utmaningen blir att se till att det inte blir för full fart på livet på en gång. Det är så lätt att bli fartblind när allt väl är igång igen.

I veckan har jag varit hemma med barnen i stan och Johan har jobbat. Det har gått överraskande bra. Killarna har tjafsat och bråkat så mycket i sommar att jag hade ställt in mig på en stormig vecka. Men vi har haft det jättemysigt. Det är klart att det hettat till ibland men inte på det där ihärdiga elaka sättet som ofta har varit fallet under sommaren. Nu är det en vardag kvar och vi fortsätter nog att bara vara,

Sen firar vi i helgen av sommarlovet med resan till Lycksele djurpark som var planerad när Astrid fick sin uvi förra veckan. Fast nu när Herman skulle somna så klagade han på ont i halsen och att han kände sig varm så det är kanske inte riktigt dags att ropa hej än.

Ett förhoppningsvis tillfälligt bakslag

... eller bara otur. När jag på söndagen lyfter upp Astrid ur vagnen så tyckte jag att hon luktar urinvägsinfektion. Ni vet den där stickande kisslukten som antingen betyder urinvägsinfektion eller kissblöja som legat och surnat alldeles för länge. Eftersom blöjan är nybytt före tuppluren så börjar misstanke om det förra att smyga sig på. På kvällen är hon grinig och inte sig riktigt lik. Hon ratar kvällsvällingen men somnar lätt och sover ganska bra. På morgonen är hon fortfarande grinig och gnällig. Efter ett tag kräks hon upp morgonvällingen. De mest troliga diagnoserna är alltså magsjuka eller urinvägsinfektion. Det är nog en av de få gånger som jag håller tummarna för magsjuka. Vi ställer in resan till Lycksele djurpark som var planerad och åker istället till barnmottagningen. Fynden där är en ful urinsticka men ingen feber eller crp. Med recept på peroralt urinvägsantibiotika åker vi hem. Vi är ledsna och oroliga över urinvägsinfektionen men glada för att vi hittat den innan den gått upp till njuren.

Väl hemma mår Astrid tjyvens och kräks upp antibiotikat. Vi försöker två gånger med samma bedrövliga resultat. Den oroliga mamman i mig vill slänga mig i bilen, söva ungen och trycka i henne intravenöst antibiotika. I mitt huvud har redan den kvarvarande njuren gett upp, vi är i dialys och väntar på en njurtransplantation. Ingen tillgänglig njure finns och jag kommer att förlora Astrid.

Den rationella medicinskt kunniga personen i mig håller helt med barnläkare. Hon har en nedre urinvägsinfektion som inte rusar upp i njuren på några timmar. Hon har ingen feber och ingen crp-stegring. Om man kan få i henne antibiotika via munnen så mår barnet bättre, slipper nålsättning och inläggning. Alltså försöker vi ett tag till med en annan sorts antibiotika. Efter att Astrid sovit en stund tar hon den nya sorten under protester så klart men det stannar i magen. Fram emot kvällen piggnar hon till. Hon dricker mer välling och börjar bli mer sitt vanliga glada jag.

Oron över Astrid och att förlora ytterligare barn ligger hela tiden så nära under ytan. Vardagen rullar på med oro och glädje i både stora och små format. Det kan gälla allt från blommor som torkar i stugan, barnen som bråkar, jobb som borde göras, en rolig virkning, en bra film. Jag glädjs över att vara tillsammans med familjen. Jag förbannar familjen som kräver så mycket av mig. Men allt detta är hanterbart. Detta hör till livet här och nu och detta tar större och större plats i mitt liv. Det som är svårhanterbart är när oron över livets bräcklighet poppar upp. Att återigen bli påmind om att jag kan förlora mina barn. Detta tar mer och mer energi för varje gång. Just Astrids urinvägar och njurar triggar detta mycket starkt hos mig. Detta är anledningen till att jag för första gången önskat att en kräkning varit magsjuka.

På besök?

Jag har aldrig varit vidskeplig. Men efter Edvins död har också jag gärna sett små tecken här och där. Tecken som jag så gärna vill tolka som, eller i alla fall få fantisera om, att Edvin är närvarande.

Igår kom i alla fall Anton in från bron och sa att en stor fjäril hade satt sig på hans ben. Vi gick ut allihop och såg en jättestor nässelfjäril cirkla runt Anton. När Herman kom ut satte den sig också på honom. Sen så länge pojkarna stod stilla så växlade den mellan att sätta sig på dem. En lång stund höll den på innan den flög iväg.

Om man får släppa tanken och känslorna fria en stund så säger jag:

Tack för besöket!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Resetknapp

Sista dagarna har varit trevligt hektiska. Min lillasyster med familj hälsade på i två dagar. De fick bo i nyinredda sviten i förrådshuset. Det var nog första gången som vi riktigt umgicks på riktigt, bara jag och lillsyrran med familj utan alla andra. Vi provade att umgås på ett lite annat sätt än när hela släkten är samlad. Både barn och vuxna var mycket nöjda med besöket.

Det som dock inte riktigt fungerade var spisen. Den första dagen försökte jag steka kyckling i ugnen och de tog två timmar att bli färdiga. Behöver jag tillägga att det hann bli ganska kaotiskt med fyra vuxna och fem barn under åtta år som alla var väldigt hungriga? Middagen dag två blev lika kaotisk den för då gav spisen upp helt mitt under matlagningen.

Men nu fick Johan möjlighet att inviga sin Murrikka. Sent på fredagskväll byggdes en eldstad till den och sen skedde invigningen med att paket bacon. Både Johan och svågern hade nog ganska kul. Så när vi dagen efter fick besök av Johans lillebror med familj bjöds på korv och fläskfilé stekt på Murrikkan.



Igår gjorde vi sommarutflykt med familjen. Vi passerade loppisen i Norum och fyndade en massa som vi inte behöver. Bland annat vävstolen på bilden. Min storasyster hade en när vi var små och jag var alltid lite avundsjuk. Men nu har jag en egen. Det var en rolig loppis med riktigt gammalt skräp och en riktigt gammal tant som skötte ruljansen. Sen fikade vi våfflor i Skeppsvik.

Idag var både jag och Johan lite trötta och stressade. Innan vi kom oss in till stan så sprang vi som yra höns och fixade med blommor, sopor, tvätt, stökiga barn. Uppgiften för dagen var att shoppa en ny spis. Nu skall vi få den på plats och hoppas att det fungerar.

Jag var idag också förbi och vattnade på Edvins grav. Stressad och med tusen tankar i huvudet kom jag till graven. När jag stått där en stund så kände jag hur vardagsstressen bleknade bort lite. Det var som om någon tryckt på en resetknapp och det blev åter möjligt att se vad som egentligen är viktigt och hur vi fyller liven med en massa ganska onödig stress. Saknaden efter Edvin fick många av mina vardagsbekymmer att te sig lite futtiga.

Så dagens visdomsord är:

Var rädda om varandra och kom ihåg att pusta ibland.


- Posted using BlogPress from my iPhone

I stan igen

Nu är vi i stan igen och jag njuter av att ha en bra internetanslutning. Jag har hunnit betala räkningar, läsa bloggar, shoppa en kofta från Gudrun Sjödén och avslutar nu med lite bloggning. Kvällarna i stugan känns för värdefulla för att jag skall orka ta fram datorn och skriva på bloggen. Istället vilar jag, ser på TV och stickar, stickar och stickar. Jag har nog blivit lite besatt av att sticka. För mig är det terapi. Det är ett sätt att lägga andra måsten på is och låta tankar och händer vara aktiva men aktiva med någonting skapande.

På dagarna är det absolut inte tal om att vare sig sticka eller blogga. Från det barnen slår upp ögonen vid sjutiden så är det full fart fram till åtta på kvällen. Även om jag med tiden blivit mer realistisk med vad man hinner när man har semester och hela familjen är hemma så bubblar ibland frustrationen upp. Mellan måltider, disk, tvätt, blöjbyten, medlande mellan syskon, städ, dvs vanliga vardagssysslor som inte sköter sig själva bara för att det är semester, så försöker vi hinna med lite mer somriga aktiviteter. Fast när jag får fundera ett tag kommer jag som tur är för det mesta fram till att det som är det viktiga på sommaren är nog egentligen att alla är hemma och delar på vardagslivet som faktiskt går i ett lägre tempo än under andra delar av året. Om man sen tar sig iväg och fiskar så är det en bonus men om alla är glada och nöjda med att sitta inne och spela kort fast solen skiner så är det faktiskt ok det också.

Vi har egentligen en otroligt bra sommar. Den bästa på länge. Jag är så himla glad för att vi köpte vår stuga vid havet. Vi är tillsammans jättemycket i en underbar miljö under så lång tid att vi inte behöver känna att man behöver ta tillvara på varje solig och somrig dag. Ibland när jag pratar med vänner och bekanta som kuskar runt hos släktingar och mellan olika sevärdheter börjar det klia lite i mig. Men just nu är det faktiskt en lugn stugsommar som är det bästa för oss. För som sagt behöver vi nog lite lugn och ro ett tag. Livet kommer att bjuda på berg och dalar igen såsmåningom, vare sig vi vill det eller ej.

15 juli 2011

Vad gör jag av denna dag? Den 15 juli, dagen då Edvin dog. Mycket återupplevs i tanken. Men nuet finns också och dagen skall genomlevas. Det är semestertid och barnen är hemma och kräver sitt. För dem är dagen inte speciell på samma sätt som för mig. Eller den är nog speciell för dem men mycket för att den är speciell för mig.

När jag har funderingar kring hur jag skall hantera situationer som har med Edvin att göra så brukar Örjan fråga: "Vad skulle Edvin vilja?" Jag tror att han skulle ha velat att vi gjorde nåt bra av denna dag, i alla fall så gott det går. Vi försöker alltså att göra den 15 juli till en speciell dag också aktivitetsmässigt där vi gör någonting trevligt tillsammans med hela familjen. Edvin finns med i tanken hela tiden men i nuet fokuserar vi på oss som lever här och nu. Kanske kommer det att kännas annorlunda något annat år men just nu känns det rätt.

Så i år åkte vi till Holmön som är en ö och ett utflyktsmål utanför Umeå. Jag hade varit där tidigare tillsammans med jobbet men det var första gången för Johan och barnen. Vi åt en god lunch, promenerade, åt glass och bara slappade (så gott det går med tre små barn).

Nu börjar det tredje året utan dig.

Så länge sedan men ändå alldeles nyss...

Ljuset i lyktan brinner för dig

Älskar dig för evigt!

Den 14 juli 2009

Idag är kronprinsessans födelsedag. För två år sedan var det en strålande sommardag. Jag stod i stugan och diskade och lyssnade på firandet från Öland på radion. Barnen plaskade i sin lilla uppblåsbara pool. Jag minns att jag tänkte att livet var ganska bra. Sen på eftermiddagen ringde jag och pratade med Edvin. Han hade en kompis på besök från Kanada som skulle åka hem på eftermiddagen. Han verkade ha haft några trevliga dagar hos pappa efter att vi kommit från Korea. Senare på kvällen när jag kollade e-posten hade jag fått tillbaka ett manus från en vetenskaplig tidskrift. De ville att jag skulle korta ner manuset och skriva om stora delar av det. Jag hade som vanligt en månad på mig. Detta kändes tungt eftersom det skulle innebära många sommarkvällar framför datorn istället för att slappa med en film eller en god bok.

Mitt i detta så ringde Edvins pappa. Han och Edvin hade bråkat och Edvin hade stuckit hemifrån. Vi blev så klart oroliga men hade inte känslan av att det var skarpt läge. Som förälder vill man också gärna kunna få känna hopp och tro på ett tillfrisknande. Jag hade levt med Edvin på resa i två veckor. Jag tyckte han verkade ganska harmonisk och hade pratade om framtiden, konfirmationsläger, kompisar på ett sätt som betydde att han siktade framåt. Han hade också under våren fått börja ta långpromenader själv när han kände sig orolig. Ofta tillbringade han då tiden med att prata med kompisar i telefon. Han brukade dock alltid svara då vi ringde för att höra var han var och hur han mådde. Han brukade också alltid kommit tillbaka efter någon timme. När vi inte fått tag på honom fram emot tiotiden på kvällen så började vi bli riktigt oroliga. Hans pappa började leta och jag körde in till stan. Vi polisanmälde honom som försvunnen.

På sista besöket på BUP den 25 juni så fick vi enbart lugnande besked om att allt såg ljust ut. Vi skulle inte oroa oss och suicidrisken var mycket liten. Detta förstärkte vår känsla av att allt gick åt rätt håll. Eftersom de stängde mottagningen i Umeå under sommaren så fick vi ett kort med telefonnummer dit man kunde ringa om nåt akut hände. På vårt initiativ så fick han dock ett tidsbestämt återbesök i slutet av augusti. Man annars så lämnade de honom helt utan uppföljning under två månader, bara 4 månader efter att han påbörjat medicinering med antidepressiva och under sommaren då all annan struktur som träningar och skola gör uppehåll. Dessutom hade man konstaterat de att den familjebehandling som pågått under våren inte fallit väl ut eftersom Edvin inte velat medverka. Han var som alltid trevlig och korrekt men ville inte prata med "BUPkärringarna".

Det fanns också under våren flera tecken på att Edvin fortfarande inte mådde bra. Vi hade förmedlat dem till BUP men inte fått någon respons på detta. De suicidbedömningar som genomfördes baserades på de korta samtal som Edvin och läkaren hade. Jag vet att där var Edvin lika korrekt och trevlig som han alltid brukade vara mot vuxna som han inte kände. Dessutom visste han så väl vad som stod på spel. Han var väldigt mån om sin frihet, att få röra sig fritt och inte bli begränsad på samma sätt som under vintern. Så sammantaget så fanns det kvar en stor suicidrisk som både BUP och följaktligen också vi föräldrar missade. På kvällen den 14 juli sammanföll flera faktorer till det absolut sämsta läget och Edvin försvann.

Gamla vänner

Nu är jag och Anton i vårt blå hus i stan och har passat på att tvagat oss i stadsduschen. Även en bloggning är en sak man kan passa på att göra i stan. Internetuppkopplingen vid havet är inte den bästa. Vi har nu på morgonen släppt av vännen Erika med familj på flygplatsen. Det har varit tre jättetrevliga dagar i stugan och en himla bra utdelning av vårt förrådsröj.

Den finns flera olika sorters vänner i mitt liv som alla tillfredsställer olika typer av behov. Erika är en av de vänner som har känt mig under nästan hela mitt vuxna liv. Vi träffades hos Korosh på ett bahaimöte på Ålidhem (under min tid som Bahaianhängare, berättar mer sen). Jag var där av intresse och hon i egenskap av inneboende. Kontakten med andra Bahaier finns inte kvar men jag och Erika hittade varandra. Vi har sedan följts åt genom livet. Vi fick våra första barn med något års mellanrum och levde familjeliv när alla andra fortsatte bo i studentkorridor. Vi separerade från våra barns pappor och levde "ensammammaliv" nästan samtidigt. Vi har hittat nya män och nya familjekonstellationer som vi nu umgås i. Vi båda adopterade från Korea.

Det finns en trygghet i vänskapen med Erika som till stor del beror på att vi har delat många erfarenheter och tagit del av varandras liv under så lång tid. Detta garanterar dock inte att man fortsätter att hålla kontakten med vänner. Man måste också genuint tycka om personen i fråga, och där tror jag man blir mer kräsen med åren. Det som skiljer oss åt nu är att jag har förlorat Edvin och hon har kvar alla sina barn. Men på sätt och vis så kan det lite kännas som om vi också delar detta. Hon är en av de få vänner som jag har kvar från när han föddes. Hon har minnen av honom som bebis, som barn och som tonåring. Sista gången de träffades var hösten innan han dog.

Nu känner jag mig trött i huvudet. Men det är en skön trötthet eftersom den beror på att vi har pratat och pratat och pratat i flera dagar. Nu behöver jag dra mig undan några dagar tillsammans med familjen. Jag behöver få bara vara och ta mig igenom dessa två dagar. Idag var dagen Edvin försvann.

Stugliv

Nu är vi på plats i stugan. Det är det första året som det känns som om vi skall vara här på riktigt. Detta är den tredje sommaren som vi har vår stuga. Den första sommaren var sommaren då Edvin dog. Då flydde vi hit ut några dagar i taget för att komma ifrån stan. Mycket lite blev fixat och vi hade fullt upp med att bara överleva. Förra sommaren föddes Astrid. Vi var här ganska mycket men fokus låg inte riktigt på att njuta av stuglivet.

Nu har vi flyttat ut hit med allt vårt pick och pack. Vi varit här i snart en vecka och har det verkligen underbart skönt... mellan allt som skall fixas. Nej allvarligt talat så gäller det att inte ryckas med i allt som man kan (och kanske borde) fixa och dona med. Det gäller istället att njuta av att vara tillsammans med familjen och faktiskt slå ner baken i en solstol eller bada med barnen.

Vi har dock haft ett roligt projekt den här veckan. Om några dagar kommer våra första övernattningsgäster. Det skall bli jätteroligt. Inför detta har vi antagit utmaningen att förvandla stora rummet i lillstugan från förråd fyllt av skrot till ett mysigt gästrum. Vi börjar faktiskt närma oss nu. Ikväll har vi torkat golven och hängt tavlor på väggarna. Så snart kan jag fylla stugan med trevligt besök istället för gamla möbler och bräder, bra va?

Dagens bedrift var dock att jag fick Anton och Herman att bada i havet från vår brygga. Det var 23 grader varmt och jätteskönt. De brukar dock vara väldigt försiktiga badare. Nu slängde de sig i vattnet och paddlade runt med sina simpuffar. Vi hade dock behövt en Edvinstorbadare som hade kunna hoppa i före och visa hur det skall gå till.

Ja, när det gäller Edvin så har min undermedvetna nedräkning har börjat. Så mycket denna årstid påminner om för två år sedan. Lukten och ljuset när man går ut på sommarkvällarna för tankarna till när jag letade efter honom natten mellan den 14e och 15e juli. Det är så mycket som jag fortfarande inte förstår. Framförallt är det fortfarande så svårt att förstå att han inte kommer tillbaka.

29 juni

Efter en sommarvecka hos mina föräldrars sommarställe är vi nu hemma i huset för ompackning. Min storasyster med familj var också där. Vädret var fint och barnen fick med sig fina sommarminnen. Båtutflykter, kvällsfiske i solsken, bad i havet och framförallt mycket lek med kusinerna.

Vi åkte dit med en nollåring och kom hem med en ettåring. Astrid fyllde nämligen ett år i förrgår. Edvin och Astrid har aldrig träffat varandra och hon föddes efter att Edvin dött så är det lätt att tänka "istället för". Fast det är ju inte "istället för". Hon är nämligen "också" istället för "istället för". Jag förlorade Edvin men jag har också fått Astrid. Mitt liv har förlorat någonting så otroligt värdefullt som Edvin men har också berikats med någonting så värdefullt som Astrid. Hennes tillkomst i mitt liv är en så signifikant positivt bidrag att hon faktiskt är som ett smörjmedel när livet annars hackar. Så jag har tre underbara barn i livet som i mångt och mycket nog är det som håller mitt liv i rullning just nu.

Nu här hemma så sitter jag också för över bilder från kameran till datorn. Nedan visar den 29 juni 2009 (Edvin på väg till Seoul), 2010 (Astrid på BB) och 2011 (Astrids ettårsdag vid havet).

Midsommar

Nu är det den andra midsommaren utan Edvin. Det är den första som tillbringas i Högsjö utan honom. Tankarna går hela tiden till för två år sedan. Den sista gången han var här, tre veckor före han dog. Han saknas så mycket här i Högsjö. Hit åkte vi på somrarna och gjorde sommarsaker, badade, åkte båt, fiskade, slappade... Det var nyss men samtidigt ett helt liv sedan.

Midsommarfirandet blev lite trött och avslaget. Det dåliga samvetet kröp på när jag inte orkade fixa någon midsommarstång till barnen. Jag skickade ut dem med Johan för att i alla fall plocka lite blommor. De måste ju få sina sommarupplevelser, även om deras mamma känner att hon redan upplevt allt detta förut i ett annat liv. Kusinerna anlände till middagen och då blev det lite mer fart.

Jag brukar dock försöka komma ihåg att dessa barns barndom är så olik Edvins på så många sätt. Detta olika sätt behöver egentligen inte vara sämre bara för att det inte är som det var förut, eller hur?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Media

Idag har jag ägnat hela dagen till att fundera över hur öppen jag vill vara med allt som hände Edvin och familjen den våren-sommaren för två år sedan. Jag fick nämligen ett erbjudande från tidningen mama om att bli intervjuad. Journalisten hade hittat min blogg och skulle göra ett reportage om att förlora barn i suicid. Eftersom jag har en öppen blogg på nätet så har jag tagit steget till att offentligt berätta om livet efter Edvins självmord. Den här bloggen är dock min "egotripp" som jag skriver helt för min egen skull. Den är en del i bearbetningen att ta sig vidare. Jag skriver helt enkelt om saknaden efter Edvin. Den är så närvarande i mitt liv men får inte alltid plats i vardagen. På bloggen får den alltid ta den platsen den behöver. Om jag dessutom kan öka medvetenheten om att det faktiskt finns barn som tar livet av sig och hur livet efter kan te sig för de anhöriga är det så klart bra. Detta är dock inte varit mitt primära syfte.

Att ta steget till att belysa vår situation och vad som hände Edvin i ett så stort offentligt rum som en intervju i mama innebär är jag nog inte redo för än. Inte så att hela alla i hela världen läser en så utpräglad föräldratidning som mama men tillräckligt många för att det skall kännas lite jobbigt. Det är nog prestationsprinsessan i mig som gör att jag så gärna ändå vill ställa upp. Jag tycker det är så viktigt att vi pratar om suicid. Att det faktiskt händer. Att så lite insatser sätts in för att förhindra dem. Hur förödande det är för den som förlorar sitt liv innan det börjat. Hur förödande det är för dem som blir kvar.

Varför backar jag då när jag får erbjudandet? Jag har nämligen samtidigt lovat mig själv att vara snäll mot mig själv och göra saker som jag mår bra av. Magkänslan säger att det känns för jobbigt just nu så därför blir det ett nej. Kanske känns det annorlunda om ytterligare en tid? Kanske har jag kommit längre i bearbetningen av det som hände att jag känner att jag kan dela med mig i ett större sammanhang? Kanske blir media aldrig ett forum som känns bekvämt för mig?

Det som däremot har utkristalliserats under funderingarna det sista dygnet är att det är dags att här på bloggen berätta mer om vad som hände. I alla fall ur min synvinkel. Min synvinkel är alltid en mammas så klart. Oavsett hur utbildad, insatt och inläst jag är på ämnet så är det jag som mamma som har upplevt detta. Och minnet av vad jag har upplevt ändras med tiden. Det filtreras genom allt som jag upplever i nuet. Alla minnen är ju relativa. Tyvärr även minnet av Edvin.

Skolavslutningstid

Skolavslutningstid! Idag är det skolavslutning i de kommunala skolorna. Minvervaskolan har sin avslutning i morgon. Då skall vi dit och fira med Anton. Tänk, jag förstod nog aldrig att man som förälder fick komma på avslutningen när Edvin gick på Minverva. Eller ville han inte att jag skulle komma? Jag kommer inte riktigt ihåg. Det tycker jag är jobbigt, när jag inte kommer ihåg hur det var. Om han levt hade jag tyckt att det "bara är som det är". Man kommer inte ihåg allt från barnens barndom. Mycket som man tycker är så självklart att man skall komma ihåg bleknar bort efter ett tag. Livet består av så många dagar och många av dem är vardagar som bara byter av varandra.

Skolavslutningarna på lågstadiet kommer jag dock mycket väl ihåg. Edvin gick då på Berghemsskolan och de höll alltid till på Gammlia. De stod på trappen och till ett av gammhusen och sjöng "Den blomstertid". Sen var det picknick. Jag kommer också väl ihåg processen när han skulle få börja gå hem från skolan själv. Vi bestämde en tid och sen ringde jag från jobbet för att kolla att han kommit hem. Jag kommer också ihåg att jag var mycket mer försiktig med att låta honom leka ute på gården själv jämfört med Anton och Herman. Fast vi bodde inte lika skyddat som vi gör nu och sen så var han första barnet. Jag tror man är mer försiktig då.

Så dessa dagar är fyllda med glädje över barnens sommarlov men också vemod och sorg över den skolavslutning som saknas.

Att springa

För några år sedan läste jag "Bitterfittan" av Maria Sveland. Det var en bok som satte fokus på könsroller som förskjuts då man får barn. Eftersom jag då nyligen fått två barn ganska tätt så var igen igenkänningen stor.

Det var med förväntan som jag började lyssna på "Att springa" av samma författare. Också denna bok avhandlar ett viktigt ämne, sexuella övergrepp på barn. Författaren har fortfarande grepp om språket. Den fungerar till och med som ljudbok. Då brukar det nämligen märkas extra tydligt om språket blir babbligt och inte bär. När jag läser böcker med ögonen kopplar jag automatiskt på ett språkfilter som gör att vissa avsnitt skumläses. Det går inte att göra när man läser med öronen.

Handlingen och personerna fungerar dock inte. Hon tar i för mycket så det blir inte trovärdigt. Relationer som behöver följas upp och viktiga sidospår lämnas åt sitt öde. Skildringen av huvudpersonerna känns inte åldersadekvata. Samtidigt förstår jag svårigheten att skriva en roman om ett så här viktigt ämne. Problematiken är så komplex att jag tror man måste avgränsa sig. Maria Sveland vill så gärna skildra alla personer och nysta i alla trådar.

En bit in i boken inser jag vartåt det bär. Hade jag vetat det hade boken fått stanna i hyllan på biblioteket. Den 12-åriga huvudpersonen tar livet av sig. Trots klumpen i magen väljer jag att läsa färdigt boken. Till skillnad från självmord i många andra underhållningsromaner så vill författaren förmedla nåt med detta självmord. Det ingår inte bara som en makaber krydda i handlingen.

Nja, jag rekommenderar nog inte denna bok. Det som hackar och gnisslar när man läser stör för mycket.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Östersundsliv

Det blev en riktig sommarsemester det här. På resan hit som tog 10
timmar stannade vi tre gånger. Första stoppet var på Max i Övik. Andra stoppet var hos farmor i Kramfors. Hon fyllde 90 år för några veckor sedan så vi köpte med tårta och blommor. Barnen lever, liksom många andra barn nu, utan att träffa så många äldre äldre personer. Pojkarna tittade fascinerat på farmor när hon darrandes skulle försöka hålla kaffekoppen. De förstod att så där ser man ut när man är riktigt gammal. Eftersom vi ofta pratar om döden hemma hos oss så känns det också viktigt att de vet vad vi menar när vi säger "de flesta dör när de blir riktigt gamla och det är länge kvar för dig". Sen kände jag att jag måste ta tillvara på de tillfällen som jag har kvar att träffa farmor. Hon är en del av min barndom.

Första dagen på plats här var jobbig. Johan jobbade, det var varmt och barnen bråkade. Det lättade lite när vi var på leklandet. Vi var helt ensamma och barnen fick springa fria. Astrid sov länge i vagnen. Jag har sista tiden fått en glimt av hur det måste vara när man börjar bli dement. Jag som brukar vara en mästare på att vara kontrollerad tappar omotiverat mycket humöret och framförallt glömmer jag saker. Inte bara små saker utan viktiga saker som att låsa ytterdörren när vi åker till stugan, stänga vattenkranen när vi åker hemifrån och i torsdags glömde jag stänga bilrutan och låsa bilen när vi var på leklandet. Dessa saker händer så klart när jag är så stressad så jag får hjärtklappning och lite dimsyn men vadå? Jag är van vid att ha det stressigt och ändå fixa..

Gårdagen var istället jättemysig. Jag och barnen strosade på stan. Det var skolavslutning här och massor av familjer ute och fikade. Barnen överraskades med att få gå in på en leksaksaffär och köpa en grej var. Detta kan bli en katastrof av beslutsvånda men också detta gick bra. Anton valde ett lego och Herman en Eliasbåt som han trånat efter. Vi åt lunch på en asiatisk bufférestaurang och avslutade dagen på Jamtli. Vissa delar var roliga för barnen men stora delar av utställningen var i det närmaste mest som ett skräckkabinett. Belysningen var dunkel och miljöerna från förr i tiden var dystra med plötsliga ljud som satte igång när man närmade sig.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Östersund,Sverige

Helgutflykter

Detta inlägg består, till skillnad från de flesta andra, bara av några bilder från helgen. På torsdag var vi på fiskeutflykt till en sjö. Fiskarna vilade fortfarande men fikat var gott. På fredag åkte vi till Ratan och hittade en fin sandstrand.

Fest och lite funderingar

"Man skall passa på att fira och göra festligt när det går"

Detta är ett citat från min svärmor och jag är benägen att hålla med. I helgen har vi nämligen varit på barndop. Det var Astrids lillkusin Eskil som döptes. Det blev en jättefin dophögtid med fint sommarväder och nöjd bebis. Förut kunde jag tycka att det här med familjehögtider kunde vara lite besvärligt. Det var stress, finkläder, trötta och sockerstinna barn etc. Men nu tycker jag verkligen att det är stunder som man skall ta tillvara på. Man skall passa på att klä sig fint, äta gott, barnen skall få stoja och springa runt. Det skall få bli en bubbla i vardagen när vänner och familj träffas och alla försöker görna något trevligt av stunden. Vi behöver också högtidsstunder och ceremonier att samlas kring. Förutom den kristna innebörden av dopet så finns det en trygghet i den kontinuitet som återkommande ritualer innebär. De markerar viktiga händelser i livet.

Jag gillar förresten att tvätta. Inte att handtvätta utan själva vardagsproceduren, sortera tvätt, stoppa i maskinen, hända, sortera i högar, bära upp, sortera in i garderoben. Om jag får välja så väljer jag inte tvätten före mer lustfyllda aktiviteter som att läsa och sticka. Jag väljer dock helt klart att tvätta framför att städa och diska. Till stor del beror det nog på att jag får vara ifred och tänka när jag håller på med tvätten. I tvättstugan kommer barnen på besök när de vill någonting men jag kan tänka klart fler tankar där jämfört med i köket.

För någon dag sedan funderade jag på vad vi i denna familj tycker är viktigt att lära våra barn. Vi ägnar mycket tid till att lära dem färdigheter som att simma, fiska, spela fotboll, läsa, cykla, kunna klockan och spela fiol. Vi pratar med dem om konkreta saker som bakterier, världshav, planeter och bilmotorer. Vi är så fixerade vid att göra och att kunna saker så vi glömmer bort att lära barnen om livet.

Vi pratar sällan om livet som sådant. Varför lever vi? Varifrån kommer vi? Varför ser världen ut som den gör? Hur skulle vi vilja att världen ser ut? Vad tycker vi är viktigt i livet? Vi pratar för lite om känslor och försöker hjälpa dem förstå varför det känns på olika sätt och hur vi påverkar varandra. Jag tror att det här är saker som behöver mycket tid, tid som inte är fylld av att hela tiden göra saker.

Bilder på Edvin

Bland det bästa och jobbigaste jag vet är att titta på nya foton av Edvin som jag aldrig sett förut. För några kvällar sedan hittade jag två som en kompis till Edvin lagt ut på fb (Tack:). Han var inte ens i fokus utan skymtade i bakgrunden. Jag kunde ändå inte sluta att titta på honom. Saknaden och insikten om att han varit mitt levande barn som jag tagit så för given och att han inte finns längre blev för en stund så överväldigande. Men som jag skriv så är det också bland det bästa jag vet. Det känns som om jag, för en kort stund, får tillbaka en liten bit av honom. Så om ni fortfarande hittar foton på Edvin så får ni hemskt gärna skicka till mig. Det räcker om det så bara är en hårtuss som syns (evalotta.glader@gmail.com).

Logistikmissar

Idag hade vi logistikgudinnan (vad hon nu kan heta) emot oss. Först steg vi upp alldeles för sent så det blev bråttom, bråttom bråttom att skjutsa Anton till Vasakyrkan kl 8. Han skulle vara med i Stadsförsamlingens musikal. Halv tolv skulle han hämtas. Jag anlände som vanligt med andan i halsen prick på detta klockslag. Då fanns bara några stora barn och tekniker kvar. Jag fick tag på en av de ansvariga som sa att vi minsann "glömt att meddela att vi tänkte hämta honom". Jag är ganska säker på att vi sagt till både Anton och fröknarna att vi skulle hämta honom när de var klara. I alla fall hade Anton blivit jätteledsen när de, en bra stund före halv tolv, gått tillbaka till skolan och tagit honom med. När jag småsprungit till Minervaskolan möts jag av en av Antons lärare som ser frågande ut när jag frågar efter honom. Han säger att han inte sett honom och frågar också de andra killarna som varit med om de sett honom. Alla säger bestämt att han gick hem med sin mamma. Nu börjar jag känna lite panik i magen. Vi letar reda på den i klassen som brukar ha koll. Hon säger att Anton var med tillbaka till skolan men att Helena (den andra läraren) tog hand om honom. När vi kikar in i lärarnas krypin så sitter Helena på golvet med en storgråtande Anton på golvet.

Vi kramas en stund och sen när han lugnat sig så frågar jag varför han var så ledsen. Så småningom kryper det fram att han var orolig för att jag inte skulle hitta honom och kunna hämta honom, att han inte skulle hitta tillbaka till mig. Kanske skulle han ha reagerat så starkt på denna händelse ändå men jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket som är en reaktion på det som hände Edvin. Anton har tidigare funderat mycket över att Edvin försvann, att vi letade länge efter honom och att vi aldrig hittade honom i livet utan att han var död. Även om Edvin alltid är närvarande hos mig så glömmer jag ibland bort hur stark upplevelse Edvins död fortfarande är för framförallt Anton som var 5 år. Vissa händelseförlopp och detaljer kommer han ihåg kristallklart.

Efter detta kände också jag mig nästan gråtfärdig och alldeles matt så vi gick och fikade ett riktigt gofika på stan. Efter det myste vi på biblioteket och glömde alldeles bort tiden. Klockan två skulle jag nämligen till psykologen och då skulle Johan ha kommit hem och tagit hand om barnen. Nu var klockan halv två och jag får inte tag på Johan. När jag får tag på honom är han redan hemma och får slänga sig på cykeln och i regnet komma till oss på stan. När jag väl sitter utanför psykologen så kommer Johan inrusande. Jag glömde att ge honom bilnyckeln och han hade glömt sin mobil hemma. Eftersom han inte vet vari i huset jag håller till har han sprungit och letat på alla våningarna. När jag till sist slappnar av i en fåtölj och väntar på Örjan så inser jag att han är sen. Han brukar aldrig vara sen. Efter en snabb titt i kalendern inser jag att jag tagit fel på dagen. Jag skulle ha varit där igår.

Kommer ni ihåg?

Kommer ni ihåg Ayla och Jondalar? När jag var i yngre tonåren så fascinerades jag över böckerna "Grottbjörnens folk, "Hästarnas dal och "Mamutjägarna". De handlar om en Cromagnonflicka som för 30 000 år sedan kommer bort från sin familj och som växer upp med en neandertalklan. Jag var säkert inte ensam om att fascineras av de, sett ur dagens perspektiv, mycket snälla men mycket ingående skildringarna av Ayla och Jondalars sexliv. Men som 14-åring för 25 år sedan var det en helt annan sak.

För ett tag sedan såg jag att Jean Auel har fortsatt och skriva ytterligare tre böcker och att den sista nyss givits ut på svenska. Så när jag behövde en ny ny bok att lyssna på så kunde jag inte motstå frestelsen att se hur det hade gått för Ayla. Den fjärde boken heter Stäppvandringen, eller Plains of passage, och den var suuuuuuupertråååkig. Oj så besviken jag blev. Jag härdade dock ut och lyssnade klart den för några dagar sedan. För det första så var större delen av boken skriven som en guidad tur på "avdelningen för växt- och djurlivet på stäppen under istiden" på Naturhistoriska riksmuseet. För det andra verkar det som om Ayla och hennes vänner inte allt särskilt trovärdigt personligen uppfunnit både konsten att göra upp eld, göra tvål och keramik och en massa andra färdigheter. För det tredje gillade jag inte längre Ayla och Jondalar. Ayla var en vän mespropp och Jondalar var en självgod stel bifigur.

Nej, detta är en fortsättning som jag skulle ha låtit bli. Jag skulle ha fortsatt att tänka tillbaka på böckerna om Ayla som jag minns henne från när jag var 14. Jag skulle ha fortsatt att komma ihåg böckerna om henne som den kittlande läsupplevelsen som den var då.

Överrumplad

Jag vet inte riktigt vad som hände men detta som skulle bli en mysig dag blev en riktig skitdag. Vi åkte till stugan igår eftermiddag. Idag skulle jag vara själv med barnen och Johan skulle jobba. Det brukar gå bra. Men idag slog det slint totalt. Det som i mitt huvud skulle bli en mysig utflykt till vår strand slutade med att Anton sparkade sönder sin hink och leksakstraktorn. Dagen fortsatte i samma anda. Herman och jag kände oss på eftermiddagen alldeles trötta i halsen efter allt skrik. Dagen kulminerade med att Herman jagade Anton med ett brännbollsträ varvid den utlovade brännbollsspelningen efter middagen utgick. Nu sussar alla barnen inklusive Johan i Hermans säng och jag sitter och känner mig som världens uschligaste förälder.

Bilden visar den lilla stund som de faktiskt lekte.





Jag har tidigare skrivit om att jag efter Edvins självmord känner mig ganska vilsen i mitt föräldraskap. Jag har liksom tappat kompassriktningen och vågar inte lita på "mitt sätt". Det är nog därför jag känner mig så knäckt över såna här dagar som jag känner att jag tappar greppet om. Istället för att bara inse att så här bli det ibland så drar tankarna iväg och jag letar orsaker till att de mår så dåligt att de måste bråka med varandra hela tiden. Är det ångest och andra otäcka saker hos barnen? Sen börjar jag oroa mig för hur mycket jag skadar dem genom att inte orka med dem alla dagar.

Mitt föräldraskap nu är så olikt det jag hade med Edvin. Då hade jag ett barn som dessutom var ett mycket försiktigt barn. Då gick det att resonera och diskutera allting, säkert för mycket många gånger. Få gånger höjdes rösten. Nu är det mer överrösta barnen och millimeterrättvisa som står på agendan. Ja oj oj, ibland undrar jag vad jag har gett mig in på. Jag får alldeles ont i magen när jag tänker på ansvaret att lotsa de tre kvarvarande barnen ut i livet. Tänk vad mycket hemskt som kan hända dem. Fast samtidigt så är det ju det här som är livet och jag gör ju så gott jag kan.


- Posted using BlogPress from my iPhone

fixa, fixa, fixa

Dagens tema har varit att fixa en massa saker.

- Plantera om tomat- och gurkplantorna som jag fick i söndags. Jag kom på att vi faktiskt har små miniväxthus någonstans på vinden som de kan få bo i. Till helgen får Johan klättra upp och titta efter (lägg märke till arbetsfördelningen, att klättra upp på kallvinden ovanför balkongen är absolut ett Johanjobb.

- Städa tvättstugan. Den började anta sanitär olägenhet (detta är ett Lottajobb. Johan brukar inte märka att detta är ett jobb som skall göras). När vi ändå är inne på temat städning så måste jag berätta om gårdagens fynd i skafferiet. Jag har som tur är inget foto. Jag förmådde nämligen inte ens att fota äckligheterna. Det fanns längst upp en plastlåda där jag brukade förvara extra salt, ättika och sånt där man inte använder så ofta. När jag i blindo, eftersom jag är för kort för att se ända upp till översta hyllan ens om jag står på en pall, tog ner förpackningen med salt hängde det döda larver i strängar på den. Jag skyndade mig att slänga den och smällde igen skafferidörren. Att hantera larver är nämligen också ett typiskt Johanjobb. När larverna var borta så var det dags för Lottajobbet, storstädning av skafferiet.

- Sortera in rena kläder som legat i en massa tvättkorgar som nu familjen snubblat över alltför många dagar och sen packa barnens kläder inför stugvistelsen i helgen.

- Promenad till Plantagen för att köpa blommor till graven. Jag hade bestämt mig för lavendel och tusenskönor. Det är egentligen för tidigt att plantera detta. Graven var inte ens iordninggjord av vaktmästarna inför sommarplanteringen. Det kändes dock så hemskt att det börjat spira och grönska överallt medan graven bara är en tråkig brun jordplätt. Så jag fick tag på lavendel på Plantagen och sen fick Johan köpa tusenskönor på väg hem från sin shoppingrunda på K-rauta.

Idag har vi förresten fått användning av två av Edvins saker. En kompis till Anton ringde och ville spela kula. Jag hittade igen en hel back med sten- och glaskulor som Edvin haft. Sen hittade Herman en bok med Dr Mugg som Edvin fått av mig för länge sedan. Han tyckte den var otroligt fånig men var nog för gammal för den. Den är nämligen perfekt "Herman 5-års kiss- och bajshumor" Den behöver dock viss censurering än så länge. Det är bra att Edvins saker kommer till användning. Han känns mer närvarande då.

Det var den helgen

Igår var en skitdag. För att kunna ha en lugn mysmorgon så struntade vi i simskolan. Morgonen tillbringades dock med att bråk och skrik istället. Med facit i hand kanske det hade varit bättre att simma en stund.

Herman har en fas i livet där varje litet motgång resulterar i timtals olycka och skrikande. Han är helt innesluten i sin egen frustration och helt oemottaglig för tröst och distraktion. När jag har bra dagar orkar jag med detta. När jag har dåliga dagar börjar jag också skrika och så är cirkusen igång. Igår hade jag en dålig dag... Har ni några förslag på hur man hjälper honom (och mig) tas det gärna emot.

Eftermiddagen blev bättre. Vi lämnade Johan och Anton på fiolläger i Strömbäck. De skulle sova där en natt. Jag tänkte att det skulle vara bra för Anton att få pappas odelade uppmärksamhet en helg. Småsyskonen tar som sagt stor plats i familjen just nu.

Denna dag blev också bra. Jag lagade mat hela förmiddagen. Det blev citronkyckling och blåbärspaj. Jag som brukar vara bästis med mamma Scan känner mig så sugen på riktig mat. Det är faktiskt smakerna som driver mig just nu.

Efter lunch åkte vi till Strömbäck på konsert och för att hämta hem resten av familjen. När jag kom in på området fick jag känslan av att jag levt två liv. Jag har ju redan gjort detta med ett annat barn. Det var tio år sedan. Hur kan jag åter sitta som nybörjarförälder med mitt äldsta barn i fiol 1 gruppen? Märkligt!

Nu har alla barnen slocknad och jag har blivit tre tomatplantor och en gurkplanta rikare. Tack Jonna!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Superspännande!

Superspännande! Jag har just läst ut andra delen, "Fatta eld", i serien om Katniss. Första delen heter "Hungerspelen" och den köpte jag ursprungligen till Edvin. Tyvärr tror jag aldrig att han läste den. Sommaren efter att han dött gick jag igenom hans bokhylla och eftersom jag var i behov av sånt som lät tankarna på honom och hans död att vila några minuter så började jag läsa den. Nu har jag precis sökt efter den tredje delen, "Revolt", och hittade den inne på Stadsbiblioteket så det blir nog en tur dit i veckan. Serien är förresten skriven av Suzanne Collins.

Solospelningen gick bra för både Anton och de andra i gruppen. Det kan tyckas lite grymt att låta sexåringarna ställa sig ensam och spela. Å andra sidan tror jag att vi föräldrar tycker det är värre än vad barnen tycker. Det gäller att inte föra över alla vuxenvärderingar på barnen. Anton kände sig i alla fall jättenöjd efteråt och tyckte verkligen att han hade spelat bra vilket han också talade om för oss andra. Lite kaos under fikat med spilld saft och svettig mamma hör väl också till såna där tillställningar.

Dagen tillbringades på barn 3. Astrid och jag kämpade på morgonen med att försöka åstadkomma ett kissprov. Det gick inte så bra. Hon som för två månader sedan snällt kissade med en kräkpåse under rumpan och kranen på fullt ös knep nu ihop som den värsta pryda madamen. Det var som om tyckte att arrangemanget var alldeles för konstigt för att hon skulle vilja göra kissa. Ännu sämre gick det med den kisspåse som man kan klistra fast på snippan. Dels satt den snett och allt läckte ut i blöjan och dels blev hon alldeles röd och eländig. Nej vi fick åka utan kissprov.

Väl där var det helt enkelt tvärstopp i slangen. Trots Actilyse så gick den inte upp. Nu har hon mer Actilyse som får verka under natten så vi håller tummarna inför morgondagen. Jag var egentligen mer sugen på Öppna förskolan i morgon.

Johan kom med flyget vid femtiden och mötte upp oss andra på sjukhuset. Sen åkte vi till Droskan och åt Tacobuffé. Trevligt tyckte vi allihop. Möjligtvis hade Astrid gärna åkt direkt hem eftersom hon var ganska trött och less. Men så helt plötsligt när garden är sänkt och livet ganska trevligt så påminns jag om hur fel det är. Det kommer in en skolklass med föräldrar. Förmodligen en nia som skall fira att det snart är slut på grundskolan. Åter kommer känslan av hur fel det är att Edvin inte är med oss, att han aldrig fick gå ut skolan, att han inte finns längre. Det är egentligen knappt tankar längre utan mer en känsla. Det är grundton i livet som i vissa situationer blir starkare men som för det mesta inte tar över på samma sätt som det gjorde första tiden. Vi åt färdigt och åkte hemåt med kortärmade tröjor och njöt av försmaken av sommar. Första sommarvärmen för också med sig ett vemod. Han gillade den väldigt mycket. Jag kan se honom på cykeln med shorts och kortärmat...

Ensam med barnen

Helgen tillbringades i stugan och studsmattan kom på plats. Solen sken och vi hade det bra. Det blir dock lite hektiskt och lätt hysteriskt när vi bara är där en natt. Det är så mycket som man vill fixa. Astrid och Anton hann dock med ett litet snack. jag undrar vad de pratar om.

Igår åkte Johan till Östersund för första gången på länge. Han har på grund av Astrids sjukdom missat de sista gångerna. Nu känns det faktiskt ok att vara själv med barnen några dagar. Kanske är det för att de är äldre? Kanske är det för att det är vår? Kanske är det för att jag känner mig mindre trött? Hur som helst så har vi det ganska mysigt tillsammans.

Igår följde Anton med en kompis hem. Det är nog det roligast han vet just nu. Hans vanligaste ord efteråt var Super Mario sports mix, eller nåt sånt. Det var visst det spel som gällde hemma hos kompisen. Han lever förresten i en helt annan värld än oss andra. Den befolkas av Bakugans, Super Mario och Darth Vader. En och annan Pokémon skymtar också förbi där. Hans fröken brukar säga att det som karaktäriserar en sexåring är att de för första gången på allvar upplever att de är en del av en grupp. Det innebär ett stort behov av att höra till och göra som alla andra. Det har vi verkligen märkt på Anton i år.

Eftersom vi inte behövde hämta Anton förrän klockan sex så fick Herman ta med en kompis från dagis. Han valde så klart Malte. De höll sig sysselsatta hela eftermiddagen så Astrid och jag hade det lugnt och skönt i solen. Jag hann till och med sitta uta och sticka en stund. Annars gick dagen i temat "ringa alla samtal som jag inte orkat den sista tiden". De som fick en påringning var:

- Pianostämmaren. Vi köpte ett nytt piano för några veckor sedan. Det betalades till stor del av pengar som vi sparat ihop till Edvin. Jag ville att de skulle gå till nåt som finns kvar ett tag och som hela familjen har glädje av. Det blev ett renoverat Yamaha U1. Vi köpte det av Marthinussens Pianon här i Umeå och är hittills jättenöjda.

- Barn 3. Jag började i helgen fundera över om man inte borde spola Astrids cvk och om man nu inte gjort det på en månad, fungerar den fortfarande? Om inte så borde man ju ta bort den. Om den fungerar så får den gärna sitta tills hon har gjort färdig uppföljningen hos nefrologen. Detta samtal resulterade i att vi i veckan skall lämna kissprov och spola cvkn.

Jag ringde några samtal till som jag redan har glömt bort så de kan inte ha varit så viktiga. Sen beställde jag mer garn. Det är 30% rabatt på alla Drops ullgarner under hela maj och jag kunde inte låta bli att köpa till en mössa till mig själv och en kofta till Astrid. Jag har redan mycket mer än vad jag hinner sticka men garner är lite beroendeframkallande.

Nu i eftermiddag väntar fiolgruppavslultning med fika för Anton. Vi andra följer med som supporters. Det skall spelas solon. Vid frukosten sa Anton att det kändes konstigt i magen när han tänkte på solot. Vi pratade en stund om det här med att känna sig nervös. Jag var så glad efteråt. Anton är nämligen den som inte berättar när nåt känns jobbigt. Nu fick jag möjlighet att hjälpa honom utan att måsta gissa vad som kändes konstigt.

Bloggaward

Jag nominerats till min första bloggaward och det känns jättekul:

Det är en författare som heter Maria Engelvinge som skapade den och hon motiverar den så här:

"Under de åtta månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna "girl-power award".
Jag skulle helst vilja ge det här priset till er alla, men jag väljer ut några stycken och ber er som får det att sprida detta pris, eller uppmuntran snarare, så att det snart finns över hela bloggvärlden. För jag är övertygad om det kryllar av kvinnor där ute som förtjänar detta."

Jag fick nomineringen av Lisa Olveby som också förlorat ett barn i självmord. Hennes blogg var en av de första jag hittade igen just när Edvin dött. Hon och Ludmilla har därför betytt mycket för mig och min väg genom sorgen. Hon skriver mycket insatt och tänkvärt om sitt liv. Sen är det meningen att man skall skicka nomineringen vidare till fem kvinnor. Eftersom jag ser att många av de kvinnor som delar min situation med att ha förlorat ett barn redan har nominerats så väljer jag att skicka den till bloggskrivare som inspirerar mig och som ger mig saker att fundera på på dagarna.

Helena Harrysson som skriver om barn och sina erfarenheter av både många egna barn och sitt yrkesliv som hon ägnat åt barn.

Elisabeth Thieme som när jag är trött påminner mig om miraklet att åter få ha små barn runt mig hela tiden.

Maria Marklund som har massor av barn och som inte bara får det att gå ihop utan också tar tillvara på det värdefulla i livet.

Monica Brodin Westermark som skriver rakt och personligt om livet med dessa upp- och nergångar.

Elsie&Viola som är en blogg som jag hittade igen via mitt stickintresse. Jag följer och är starkt gripen av hennes kamp mot depression och suicidbenägenhet. Samtidigt så skapar hon helt underbara slöjdalster.

Vänta eller inte vänta, det är frågan

I måndags när min storasyster med familj var förbi på ett snabbfika i väntan på flyget tillbaka till Stockholm så kräktes Herman. Magsjukefobin hos vaknade till liv hos oss alla. Herman somnade på soffan och det visade sig mest troligt inte vara magsjuka. Han har efter det varit trött och hängig och har börjat sova middag och inte velat äta. Framförallt det där med att inte vilja äta är ett tecken på att nåt är fel med vår Herman. Han är matlusten personifierad. I början av veckan ville han äta men fick sen ont i magen direkt efteråt. Nu är han inte så sugen längre eftersom han vet att han får ont. Fast sen utimellanåt mår han nästan som vanligt och kan vara ute och cykla.

Min grundinställning är att det vanliga är vanligast. Jag har därför under veckan tänkt att det går nog över. Möjligtvis blev det lite för mycket påskgodis, eller så är han lite förstoppad. Så igår när han mått ganska bra på morgonen fick han gå halva dagen på dagis. Det gick bra. Han hade ätit soppa och lekt som vanligt. När vi sen kom hem ville han inte ha mellis utan mådde illa och somnade i soffan. Nu var det nog dags att ringa till vårdcentralen och där lyckades en sköterska stressa upp mig med att ge oss en akuttid. Väl ute på parkeringen kom jag på att Johan hade bilen. Vi vände in igen och jag lyckades stressa upp Johan som kom hem och tog Herman till jourcentralen istället eftersom det var för sent för vårdcentralen.

Vid undersökningen hade han <8 i CRP, fint urinprov och inget bukstatus förutom lite öm. Mer än så gör man väl inte akut så de återvände hem med en blek Herman som fortfarande hade ont i magen. Så idag är han, trots att det var hans tur att åka till Sävarbadet med dagis, hemma med oss istället. Vi väntar nu på att vårdcentralen skall ringa så vi får fundera vidare på om vi skall vänta mer eller om han behöver en ny planerad tid.

Så oj vad svårt det är att veta när man bara skall vänta och när det är fara å färde. Eller egentligen är det inte så svårt men eftersom jag inte litar på mig själv längre så blir det svårt. Sen blir det inte lättare av jag inte heller riktigt litar på sjukvården i alla lägen.

Självmordsguide

I bloggvärlden har det startats ett initiativ att förhindra självmord. När man googlar på ordet självmord får man som första träff en sida som är en utförlig guide till hur man på bästa sätt tar livet av sig. Genom att bloggare länkar till hjälpande sidor kan man öka förutsättningarna för att suicidala personer istället hittar information om hur de kan få hjälp att kunna fortsätta att leva.

På sjalvmordsguiden.se kan man läsa mer om kampanjen och om hur man kan länka till den.

Tankar om livet efter Edvin

Idag läste jag i Ludmillas blogg:

"Livet känns fulländat.
Konstigt nog."

Jag kan ta till mig dessa ord. Jag kan till och med uppleva det själv. Den första tiden efter att Edvin dött så läste jag om anhöriga som kände skuld över att de faktiskt kände sig glada ibland. De tyckte att de svek dem som hade dött genom att ha det bra utan dem. Jag kunde då inte relatera till detta. I det vakum som uppstod när Edvin dog så kämpade jag så hårt med att ta mig och familjen framåt. Varje gång vi fick ihop vardagen och till och med hade bra stunder kändes som en liten seger. Såsmåningom började vi få ett bättre flyt i livet.

Samtidigt hände det som jag varit rädd för. Edvin flyttade sig försiktigt längre och längre ut i periferin av vårt vardagsliv. Vi omformade våra liv för att det skulle fungera för vår nya familjekonstellation. I samband med detta började det dåliga samvetet att smyga sig på. Hur kunde jag leva ett bra liv och till och med känna lycka UTAN Edvin? Vad var jag för en hemsk människa?

När min lillasyster hälsade på mig på Akademiska sjukhuset frågade hon om jag hade lärt mig någonting av allt som jag varit med om sista åren. Först svarade jag att jag inte lärt mig någonting utan bara var allmänt trött och kantstött av livet. Såsmåningom landade dock diskussionen i att det verkligen är här och nu som gäller. Livet går vidare och vi hakar på så gått vi kan. Vi anpassar oss efter de villkor som gäller. Vi måste hela tiden försöka göra det bästa av situtionen och det är ju det som vi människor är så bra på. Det betyder inte att vi inte sörjer och saknar dem som vi inte har hos oss längre.

Så Ludmilla, jag förstår så väl vad du menar. Livet, utifrån de förutsättningar som gäller här och nu, kan faktiskt kännas fulländat. Konstigt nog.

Fynd

I tisdags cyklade jag förbi biblioteket för att lämna tillbaka en försenad bok. De hade gallrad ut i pysselhyllan och för 40 kronor fyndade jag följande titlar:

- Presentboken - personliga presenter att göra själv
- Orientaliska mattor i färg
- Måla korgar halsband, ägg
- Pynt
- Skapande lek
- Målade korgar
- Måla vidare på trä metall och porslin
- Bara björnar
- Måla inomhus på gammalt vis
- Masker

Det är så kul att bara sitta och bläddra och drömma om alla skojiga projekt man kunde göra bara man hade lite mer tid och ork. Men å andra sidan är drömmarna och planeringen halva nöjet och just nu har jag i alla fall tid och ork för detta. Det är inte så dåligt det heller.

Långfredag

Påsklov i stugan. Solen skiner, klockan är snart 10 och barnen spelar på sina Nintendo ds. Ja jag vet, de borde ut. Men vissa dagar orkar jag inte ta kampen utan sätter mig med en kopp kaffe och min stickning. Det skall bli en kofta till Astrid i Debbie Bliss Cashmerino. Det är mitt favoritbebisgarn. Otroligt mjukt och mysigt. Johan lägger Astrid så om jag har tur kan det vara lugnt i alla fall en liten stund till.



En ny förkylning gjorde entré i familjen igår. Men blir det inte värre än så här så hör det till vardagsbruset. Jag märker dock att jag bli lite extra orolig när Astrid blir krasslig. Har hon kissat tillräckligt? Är hon slemmig i halsen? Ser hon gul ut? Tänk om hon kräks i sömnen? Har hon druckit tillräckligt? Ja det tar nog ett tag till tills jag kan se på henne som en vanlig unge.

Men annars så har axlarna sjunkit minst en decimeter, andningen är djupare och tankarna går långsammare. Tänk att det fungerar att komma hit ut. Till havet och en liten röd stuga.


Posted using BlogPress from my iPhone

Påsklov

 

Börjar med en bild på mitt köksfönster. Med viss tantvarning så älskar jag det just nu. Det har både pelargoner och broderade gardiner. Det som dock drar av poäng från tantligan är att de är förskräckligt oputsade och får vara det ett bra tag till. Jag tycker att fönsterputsning är så otroligt tråkigt.

Vi har i alla fall påsklov nu. Om en stund kommer min storasyster med familj på lunch. Jag ser fram emot det. Vi har inte träffats sedan Astrids dop i början av december. De är på väg till fjällen där de skall fira påsk tillsammans med våra föräldrar. De flyger från Arlanda till Umeå, hyr en bil och kör sedan resten av sträckan. Egentligen skulle vi också ha åkt upp en sväng men i år väljer vi att vara kvar i stan. Dels känner vi oss fortfarande ganska trötta och dels vågar jag helt enkelt inte åka till fjällen med Astrid. När Herman var bebis och fick luftvägsbesvär var använde vi oss av ambulansservice i snöstorm och det var inte kul. Just nu behöver jag stor marginal i tillvaron och åka till fjällen känns helt klart som om det ligger utanför. Vi nöjer oss med stugan i några dagar. Det är inte fel det heller. Hoppas bara att vi får igång vattnet.

Edvin 17 år

Idag skulle Edvin ha fyllt 17 år.

Det är den tredje födelsedagen jag firar utan honom. För två år sedan var vi i fjällen på påsklov. Edvin åkte, tillsammans med mormor och morfar, hem några dagar före oss andra. Han skulle följa med brottningsklubben till Sundsvall. Efter många funderingar fram och tillbaka huruvida vi skulle våga släppa iväg honom ensam så skulle han få åka. Detta mycket tack vare hans fantastiska brottningstränare. Han vägrade nämligen åka om någon av oss följde med. Jag ville så gärna att han skulle kunna följa med då han verkligen såg fram emot det. Jag blev överhuvudtaget glad att han gärna ville åka. Han mådde annars dåligt och var likgiltig till det mesta. Det var viktigt för hans tillfrisknande att han skulle få så många positiva upplevelser som möjligt. Han knorrade dock lite över att han inte fick tävla än. Knät var fortfarande inte tillräckligt stabilt efter meniskoperationen. Vi firade därför Edvin någon dag för tidigt medan alla fortfarande var kvar i fjällen.

Förra året var första födelsedagen efter hans död. Jag var gravid och trött. Johan var kvar i Östersund och kunde inte komma hem eftersom ett askmoln var i vägen. Jag minns att jag satt trött och gråtfärdig på en Suzukikonsert och lyssnade på Anton. De spelade alla Edvins låtar och jag led.

I år har vi försökt att göra Edvins födelsedag till ett tillfälle att träffas. Pappa Pär (som killarna brukar kalla honom), Ylva, lilla Hanna och Edvins farmor kom på lunch. Det var en märklig och mycket sorglig känsla att fixa till födelsedagskalas utan att ha födelsedagsbarnet där. Men det kändes också bra att samla dem som skulle varit med på hans födelsedag Jag vill dessutom så gärna att Edvins syskon skall lära känna varandra. De är vad som finns kvar av honom.


Posted using BlogPress from my iPhone

Slut(svaret) gott, allting gott

Lugnet lägger sig över huset en stund. Pojkarna är på väg till simskolan, bebis sover och jag städar skrivbordet. Jag sitter och funderar på många saker samtidigt. Hjärnan plockar upp en tanke, virvlar runt den en stund, släpper och tar nästa. Den som tar mest plats är så klart tanken på samtalet igår. De ringde från barnonkologen här i Umeå. Slutsvaret hade kommit och det är verkligen en missbildning. De kallade den för en cystisk dysplasi men det är väl egentligen bara en beskrivning av vad de ser. Cysta är en vätskefylld blåsa och dysplasi är att cellen inte ser normal ut men det är inte cancer. Hur som helst så är njuren borta och i och med det är det som ger besvär också borta.

Kvar finns en bebisflicka som är ganska så glad. Hon håller fortfarande på att lära sig sitta ordentligt. Detta höll hon också på med när hon blev sjuk för snart två månader sedan. Vid den här åldern hade de andra barnen börjat förflytta sig på nåt sätt. Å andra sidan har hon hela tiden inte varit den av barnen som varit snabbast i sin motoriska utveckling så hon får fortsätta att träna i sin takt.

Vi kommer att få en kallelse till njrdoktorn här i Umeå för vidare uppföljning med avseende på den njure som finns kvar. Hon är ju nu ett "singelnjurebarn". Vad gäller andra missbildningar så är hon ordentligt undersökt med både MR och CT när man letade efter metastaser och de andra organen såg helt normala ut. CVKn får sitta några månader till utifall att det blir komplikationer eller att man behöver den vid uppföljande undersökningar eller provtagningar. Den är också en påminnelse om hur otroligt tacksamma vi är för att det gick så bra det kunde utifrån förutsättningarna.

Så idag har vi en helt normal lördag. Solen skiner och cyklarna skall ut ur förråden. Anton spritter av lust att cykla. Han var inte alls sugen på att stänga in sig på badhuset. Förhoppningsvis är det cykelväder också i eftermiddag.

Men jag är så fascinerad av hur vi fungerar. Nu när dramat med Astrids njure börjar lugna ner sig så tar du Edvin större plats igen. Den ständiga sugande saknaden smyger sig på. Den säger "nu är det faktiskt min tur". Våren har dessutom alltid varit Edvins årstid. Om precis en vecka skulle han ha fyllt 17 år. Snöslask, vattenpölar, varmt men ändå kallt ute, grusiga cykelbanor, allt detta hörde till Edvin.

En särskild sort

När livet krisar så läser jag böcker. När Edvin dog så läste jag högvis med böcker som handlade om att förlora barn, sorg, självmord och depressioner. När jag pratade med min gamla forskningshandledare om detta sätt att hantera svåra situationer så frågade han lika rakt som han tar sig an allting annat "hjälper det?" Och ja, det gör det. Det tar inte bort smärta, förtvivlan, rädsla och alla andra känslor som man känner när det händer ens barn någonting. Men andras erfarenheter kan leda in på nya vägar för både tanke, känsla och handling. Det hjälper att få spegla sin egen situation mot andra föräldrars och att få ta del av deras erfarenheter.

Även under de sista veckornas prövningar har jag hunnit läsa några böcker. Jag har insett barnen i att de böcker som handlar om barncancer nästan alltid överlever. I de fall då barnen dör så är den upplevelsen förmodligen så dominerande att det inte längre känns så aktuellt att skriva så detaljerat om sjukdomsperioden.

Den bok som jag fastnat mest för är "Kan jag dö, mamma?" som är skriven av Ingrid Edgardh. Hon är van att skriva och har språket i sin hand. Detta underlättar för läsaren och ger boken en mycket fin inramning. Hon skriver om sin son John som får en aggressiv form av neuroblastom som redan är metastaserad vid diagnos. Då boken gavs ut 2005 var John 13 år och botad och borde nu vara på god väg mot vuxenlivet.

Det som berör mig mest i denna bok som vibrerar av känslor är hur en bekant säger till henne "Jag skulle aldrig ha klarat av att mitt barn blev sjukt, du är så stark". Jag kan inte låta bli att dra en parallell till hur många gånger jag har hört en liknande kommentar från välmenande medmänniskor. Jag har funderat mycket över varför jag upplever den så provocerande. Det är så klart att den är provocerande eftersom när livet stannar så måste det ändå gå vidare. Vad har vi människor för val? Men nu när jag läser så faller orsaken till att jag känner mig provocerad på plats på riktigt. Ingrid Edgardh formulerar det så här:

"Ändå kan jag inte släppa den här kommentaren. Den är en tjock och trygg vägg mellan min verklighet och deras. En vägg som förhindrar att inte det svåra skall drabba den som talar. En barrikad mot livet."

Där har vi det! Det är hur personen, genom att yttra sig som han gör, särskiljer mig från sig själv. Jag är inte som alla andra. Jag är i och för sig mycket beundransvärd, stark och tålig men av en annan sort. Jag är en som det händer hemska saker för. Det är inte så att vi som drabbas är en annan sort. Livet drabbar oss alla. Ibland går livet sönder... och sen fortsätter det.

Är det över nu?

Igår kväll kom Susann, vår underbara läkare in till oss. Hon hade pratat med patologen och förändringen är helt säkert godartad. Det verkar inte ens vara någon tumör utan en missbildning. Vi får nog ett fint namn på den till veckan. Men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att Astrid nu är frisk. Njuren skulle nog ha rykt ändå eftersom förändringen satt så illa till och sipprade blod. Så nu har jag nästan andats ut, den sista pusten släpper jag ut då PAD svaret finns svart på vitt och superduperexpertpatologen åter sagt sitt.

Men förhoppningsvis kan vi trycka på startknappen på livet igen. Oj hur gör man då? Fast vi har ju redan startat om livet från ett mycket värre läge så vi skall nog fixa det. Den här gången gick det ju bra!!!

Så oj vilken resa vi gjort den här gången. Den tog nästa två månader och resulterade i en njure mindre. Men nu är den förhoppningsvis över.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Bättre och bättre dag för dag...

Igår kväll blev Astrid riktigt orolig och ledsen. Efter lite dividerande sattes morfindropp. Den kirurgiska och den onkologiska synen på smärtlindring krockade dock. För att magen skall komma igång bra ville kirurgen att vi skulle ge morfinduttar då det var som jobbigast. Detta är klokt på sitt sätt. Onkologerna menade att om man bestämmer sig för att hon har så ont att hon behöver morfin utöver paracetamol och lokalbedövning i såret så ger man kontinuerligt. Detta för att undvika toppar och dalar och smärtgenombrott. Vi bad dem att prata ihop sig och återkomma då de bestämt sig. Det visade sig att kirurgen bara vågar ordinera morfinduttar eftersom han är rädd för att personalen på onkologisk avdelning öser på med morfin. Så det hela slutade som sagt med ett försiktigt dropp som fungerade bra under natten

Fram emot morgonen var Astrid lite trött och slö men efter att vi sänkt morfindroppet så piggnade hon till. Hon är inte så sugen på att amma än men det går förhoppningsvis bättre i morgon.

Idag fick vi besök (efter att vi bett om att få träffa honom) av narkosläkaren som var ansvarig för Astrid under operationen. Han fick förklara hur det gått till då större delen av blodtransfusionen gått bredvid kärlet. Det är lättare att släppa att det gick fel om man förstår vad som hände. Jag frågade om de hade gjort en avvikelserapportering men han såg frågande ut och tyckte att det räckte att det stod i journalen. Det tyckte inte jag så han skulle fixa detta. Man förundras över att rutinerade läkare inte förstår finessen med avvikelserapportering. Det handlar ju inte om syndabockar utan om att identifiera de svagaste länkarna i vårdkedjan.

I morgon åker Johan hem till Umeå. Det känns skittråkigt att vara här själv. Fast han behövs bättre hemma nu när De jobbigaste dagarna förhoppningsvis är gjorda.

Jag avslutar med senaste fynden på Yll och Tyll. Det skall bli en tröja i deras eget tunna lingarn och en kofta till Astrid.


Den andra bilden visar Hermans "mössa för sjöbusar". Antons är redan klar och i bruk.


Den tredje bilden visar min pump- och stickhörna man ser också det pågående projektet som också kommer från Yll och tylll, en sjal i lingarn. Fast nu när Johan åker blir det mindre sticka och mer hålla bebis.

Storsnarkisar

Nu snarkar Johan och Astrid ikapp. Astrid får dock jobba på ett tag till innan hon kommer upp till Johans decibel. Natten var efter förutsättningarna hyfsad. Kontroller varje halvtimme glesades ut till varje timme för att nu under efternatten ske varannan timme. Vi har turats om att vara vakna och hålla Astrid sällskap. Hon har fortsatt att sova mycket men har av och till vaknat till. Hon mådde ganska illa ett tag men har fått Ondansetron var åttonde timme. Det är verkligen effektivt och har gjort natten mycket mer uthärdlig för både föräldrar och barn.

Jag själv känner mig mest som mamma mu. Så där var fjärde timme kopplar jag ihop med med pumpen. Tänk vilken vilken utveckling som skett på 17 år. När Edvin var nyfödd så hade jag problem med mjölkstockning och lånade en bröstpump från BB. Den såg ut som en miniatyr av en ångdriven mackapär som bättre skulle passat i en mekanisk verkstad. Nu heter pumpen Swing och är en liten gul dosa med ett behagligt dovt brummande ljud.

Jag hoppas att Astrid orkar komma ur sängen och får äta lite idag. Johan åker hem till killarna i morgon. Jag längtar så klart efter dem men eftersom jag känner mig trygg med att de har det bra hos farmor och farfar så fokuserar jag nästan helt på Astrid just nu. Det är fascinerande hur man fungerar.

En njure mindre

Nu är Astrid opererad. De tog helt bort den högra njuren. Tumören satt i njurhilus, dvs mitt i njuren så det gick inte att försöka dela den. Detta är i alla fall jag lika glad för. Operationen var okomplicerad. Lite kuriosa är att hon hade två njurartärer till höger njure.

Tyvärr så klantade narkospersonalen till det när de skulle ge henne blod. En stor del gick subcutant, dvs in i låret, istället för i kärlet. Hon är nu svullen och ordentligt blå på större delen av låret. Detta gör nog minst lika ont som själva operationssåret. Där har hon dessutom en kateter som sprutar in lokalbedövning.

Tjejen själv är trött. Hon har sovit nästan hela eftermiddagen. Hon tittar upp och klagar lite när kontroller görs. Annars vill hon mest sova. Detta är bra för då fungerar nog smärtlindringen bra.

Ett trevligt inslag i en annars ganska jobbig dag var ett överraskningsbesök av Ludmilla. Jag har endast haft kontakt med henne via mail förut. Hon förlorade sin dotter i suicid för snart tre år sedan. Jag har efter att Edvin dog följt hennes blogg som finns på http://ludmilla.se

En mycket sorgligt inslag denna dag var att Linda som jag också följt via hennes blogg (http://lindaskriver.blogspot.com/) gick bort nu i eftermiddag. Hon var småbarnmamma och hade under 16 månader kämpat mot bröstcancer. Jag skickar en varm kram och många tankar till hennes nära och kära.

Nu väntar en natt med vaka och många kontroller men från denna dag hoppar jag att allt nu skall bli bättre och att vi snart skall vara hemma igen. Den långa väntan på diagnos fortsätter dock ett tag till.

Förvirring

Ja alltså det verkar förvirrat. Ingen vet fortfarande vilken tumör det är. Superduperexpertpatologen vet inte heller. Det som de fått ut i biopsin ser inte malignt ut men bilden är spretig de vågar här i Uppsala inte riktigt säga att det inte är malignt. Onkologerna tror fortfarande att det kommer att vara Wilms.

Klockan åtta i morgon är det dock dags för operation. Sen väntar en veckas eftervård på sjukhus och en veckas VÄNTAN på tumörsvar igen.

Huvvaligen var oroligt och nervöst det känns. Astrid är svampskrubbad och ligger bredvid mig i sin vita sjukhusskjorta och sover. Fördelen med att vara bebis är att man inte behöver oroa sig i förväg.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mail från himlen

I morse fick jag två mail från Edvin. Först reagerade jag inte eftersom det var som det skulle. Sekunden efter hoppar hjärtat till för jag inser det sorgligt orimliga. Det är kanske dags att stänga hans hotmailkonto nu. Det känns inte så kul att nån skickar spam i hans namn. Jag kommer ihåg när han ville ha en egen e-postadress. Vi skapade den tillsammans och lösenordet var så där fånigt så bara ett barn under 10 år skulle gå med på det. När Edvin dog provade jag på vinst och förlust om det fortfarande fungerade vilket det gjorde. Jag hade alltid förutsatt att han bytt ut det. Detta bli ytterligare ett steg mot att inse att han är död. Där han är behöver man faktiskt ingen e-post längre.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kiss och dropp

Temat för gårdagen var kiss och blod. För att kunna säkerställa en god diures så ordinerade läkaren vätskelista. Problemet är bara att Astrid får nästan all vätska via amningen. Förslaget var att hon då skulle vägas före och efter amning. Jag brukar ställa upp på det mesta men eftersom hon småsnuttar, ibland flera gånger i timmen, kändes det alternativet ganska jobbigt. Vi enades om daglig vikt och jag skulle säga till om det kom extra mycket koagler och hon inte kissade så mycket. Då skulle de sätta dropp. Detta resulterade i att sköterskorna frågade ungefär en gång i timmen om hon kissade. Jag härdade ut under hela gårdagen för jag tyckte verkligen att hon kissade som vanligt. Det var i och för sig värdigt blodigt men det kom ju ut.

Sen under natten hinner man fundera ännu mer och tankarna är inte riktigt lika rationella som på dagen. Så när nattsköterskan kom på morgonkvisten för att ta prover så ställde han den obligatoriska frågan "hur har hon kissat?". Svaret från mig blev en djup suck och "jag vet inte". Smack så satt droppet på plats. Jag hann dock inte mer än bängla mig ut i korridoren med vagn och droppställning innan dagsköterskan var på mig med samma fråga. Denna gång resulterade samtalet i att droppet skulle bort eftersom "det inte behövs om hon äter och dricker". Ja det är lite förvirrande att vara förälder på sjukhus.

Men nu sussar hon gott och får fortfarande lite sockerlösning. Kisset ser faktiskt klarare ut nu. Astrid själv är lite blekare och tröttare idag, vi får se hur blodvärdet ligger.

Igår skulle superduperexpertpatologen från Stockholm komma för att dubbelgranska Astrids biopsi. Det är spännande så jag hoppas att den som rondar idag vet någonting. Operationen är planerad till tisdag. Urologen var igår förbi och pratade med oss. Om hon är lika duktig som trevlig så skall det nog gå bra.

Idag kommer mina föräldrar och hälsar på. Solen skiner så kanske vi kommer oss ut på en promenad. Avdelningen är lite ödslig så här på helgen. De som kan får permis.



- Posted using BlogPress from my iPhone