Ett förhoppningsvis tillfälligt bakslag

... eller bara otur. När jag på söndagen lyfter upp Astrid ur vagnen så tyckte jag att hon luktar urinvägsinfektion. Ni vet den där stickande kisslukten som antingen betyder urinvägsinfektion eller kissblöja som legat och surnat alldeles för länge. Eftersom blöjan är nybytt före tuppluren så börjar misstanke om det förra att smyga sig på. På kvällen är hon grinig och inte sig riktigt lik. Hon ratar kvällsvällingen men somnar lätt och sover ganska bra. På morgonen är hon fortfarande grinig och gnällig. Efter ett tag kräks hon upp morgonvällingen. De mest troliga diagnoserna är alltså magsjuka eller urinvägsinfektion. Det är nog en av de få gånger som jag håller tummarna för magsjuka. Vi ställer in resan till Lycksele djurpark som var planerad och åker istället till barnmottagningen. Fynden där är en ful urinsticka men ingen feber eller crp. Med recept på peroralt urinvägsantibiotika åker vi hem. Vi är ledsna och oroliga över urinvägsinfektionen men glada för att vi hittat den innan den gått upp till njuren.

Väl hemma mår Astrid tjyvens och kräks upp antibiotikat. Vi försöker två gånger med samma bedrövliga resultat. Den oroliga mamman i mig vill slänga mig i bilen, söva ungen och trycka i henne intravenöst antibiotika. I mitt huvud har redan den kvarvarande njuren gett upp, vi är i dialys och väntar på en njurtransplantation. Ingen tillgänglig njure finns och jag kommer att förlora Astrid.

Den rationella medicinskt kunniga personen i mig håller helt med barnläkare. Hon har en nedre urinvägsinfektion som inte rusar upp i njuren på några timmar. Hon har ingen feber och ingen crp-stegring. Om man kan få i henne antibiotika via munnen så mår barnet bättre, slipper nålsättning och inläggning. Alltså försöker vi ett tag till med en annan sorts antibiotika. Efter att Astrid sovit en stund tar hon den nya sorten under protester så klart men det stannar i magen. Fram emot kvällen piggnar hon till. Hon dricker mer välling och börjar bli mer sitt vanliga glada jag.

Oron över Astrid och att förlora ytterligare barn ligger hela tiden så nära under ytan. Vardagen rullar på med oro och glädje i både stora och små format. Det kan gälla allt från blommor som torkar i stugan, barnen som bråkar, jobb som borde göras, en rolig virkning, en bra film. Jag glädjs över att vara tillsammans med familjen. Jag förbannar familjen som kräver så mycket av mig. Men allt detta är hanterbart. Detta hör till livet här och nu och detta tar större och större plats i mitt liv. Det som är svårhanterbart är när oron över livets bräcklighet poppar upp. Att återigen bli påmind om att jag kan förlora mina barn. Detta tar mer och mer energi för varje gång. Just Astrids urinvägar och njurar triggar detta mycket starkt hos mig. Detta är anledningen till att jag för första gången önskat att en kräkning varit magsjuka.