Nu heter hon Astrid på riktigt

Astrid Margareta Hee-Sook Hultdin.

Astrid är helt enkelt ett fint namn som jag tycker passar bra ihop med pojkarnas namn.
Margareta är ett familjenamn som hon delar med mamma, mormor, farmor, två mostrar och i alla fall 3 kusiner.
Hee-Sook är mitt koreanska namn som enligt papperen från Korea betyder cheerful och modest.
Hultdin är pappas efternamn. Inget av barnen heter tyvärr Glader som jag gör men det känns viktigare att syskonen heter lika.

Anton sa efter dopet att nu heter hon Astrid på riktigt. Det är med registreringen hos skattemyndigheten lät jag bli att informera honom om då. Det får bli överkurs tills han blir större.

Astrid döptes tillsammans med min lillasyster Annalenas dotter Juliette i Gustav Vasa kyrka. Annalena hade gjort ett otroligt bra jobb med att planera allt det praktiska. Hon hade fixat det där lilla extra som är så fint. Nästan alla gäster fanns på plats och inga magsjukor gjorde entré förrän efter dopet. Det var helt enkelt ett lyckat dop.

Mia Skäringer

Underbara Mia Skäringer! Jag har läst hennes bok som baseras på krönikor och blogginlägg. Hon berör och hon når fram. Hon får mig att tänka "ja så här är ju faktiskt livet". Livet är fult men samtidigt vackert. Hon får mig att le och att skratta till ibland.

Det finns dock några avsnitt som jag bara skumläser, eller till och med hoppar över. Det är avsnitten om längtan och saknaden efter barnen. Det är varannanveckaslivet som hon beskriver. Beskrivningen är bra. Den är gripande. Känslorna går rakt in och igenkännandet finns där. Jag har också levt det livet. Att vara mamma till 100% på 50% av tiden. Att vilja göra det på sitt sätt men vetat att pappa måste få göra det på sitt sätt. Att gå från en lämning på dagis med tårar som trillar nedför kinderna och vetat att vi inte ses förrän om en vecka. De första dagarna var alltid värst sen var man på väg mot att träffas igen. Det är det som gör ont med att läsa om detta. Förut skulle vi alltid få träffas igen.

En sån här glad tomtenissa kan man få vakna upp tillsammans med på ett hotell i Stockholm. Jag måste förresten rekommendera Biz apartments där vi bor. Det är ganska stora och jättefräscha lägenheter på gärdet som inte kostar mer är ett litet hotellrum mitt i centrum. Det finns båda diskmaskin och stor TV med Bolibompa. Det allra bästa är dock att vi har fått låna gamla Scenicen av mina förändrar. Det är min gamla bil som jag skaffade när Edvin var 6 åt. När vi sålde den för några år sedan så köpte mina föräldrar den av oss. Den har nu tagit oss i skytteltrafik mellan lägenheten och mina föräldrar i Vasastan.




Här är förresten ett till glatt barn. Har fångade igår en orm på skansenakvariet. Gårdagens höjdpunkt var dock den två stationer långa resan med tunnelbana. Herman var lyrisk och vill köra tunnelbanetåg när han blir stor. Idag skall vi till Naturhistoriska och titta på dinosaurieskelett. Undra vad han fångar där.

Location:Stockholm

nu nu nu, här och nu!

Detta upprepar jag för mig själv fler gånger om dagen. Det som händer annars är att tankarna springer iväg. Jag ser en kille på gatan i Edvins ålder och tankarna går till hur han också skulle ha lufsat fram till bussen. Jag ser en jacka på affären som skulle ha passat Edvin. Vi ser en film som Edvin skulle ha tyckt om. Vi äter mat som han älskade. Det är så många saker varje dag som kan sänka mig. Jag återkommer framförallt i tanken på att vi skall fira ytterligare en jul utan Edvin. Det känns så tungt att jag nästan inte orkar ur stolen. Då får jag återigen påminna mig om "nu nu nu". Jag beordrar mig själv att ta en sak i taget. Nu skall jag bara se till att tvätten blir hängd, sen skall jag bara se till att barnen blir hämtade, sen skall de bara äta och sen skall bara Astid somna och så vevar dagen på.

Jag som brukar vara mästarinna på att strukturera, optimera och ha framförhållning har på ett mycket konkret och smärtsamt sätt fått lära mig att leva i nuet. När jag i praktisk planering hamnar för långt i framtiden så följer tankarna oundvikligen med och då är det kört. Då hamnar jag genast i "oj så mycket tid kvar utan Edvin" och "oj vad mycket han gick miste om".

Mitt nya sätt att hantera livet har dock inte bara nackdelar. Jag tror faktiskt att jag är lite bättre på att bara vara med barnen här och nu. Genom att inte alltid fixa inför sen så kan jag ibland låta saker vara. Det får vara stökigt ett tag och vi kan läsa en bok istället. Det som dock inte ändrat sig är att jag fortfarande tycker att det är skittråkigt att leka med bilar och bygga träjärnväg. Sorry småkillar men det får ni göra själva. Jag håller mig till pussel, spel och bokläsning.

Kvällsbestyr

Just nu är vi inne i den berömda sovkarusellen som många småbarnsföräldrar känner igen. Våra kvällar ser ut som följande. Jag och killarna äter oftast middag ungefär halv fem. Den tidiga middagstiden är en konsekvens av att Anton äter lunch redan 10.30 och mellis kl 13.30. Då knorrar det i magen och morrar i huvudet redan efter kl 16. Astrid sover under middagsbestyren oftast sin sista tupplur i sjalen på min mage. Johan kommer förhoppningsvis hem klockan fem och äter middag och spelar fiol med Anton. Sen börjar kvällsracet på riktigt. Barnen får frukt i soffan till bolibompa. Astrid har vaknat och vill bli buren. Middagen diskas bort. Det värsta stöket saneras från huset. I alla fall städas så mycket att man inte kliver ihjäl sig på leksaker som ligger överallt och så att det inte ligger blöta overaller och surnar eller kissiga och bajsiga bebiskläder som luktar.

Halv sju stängs TVn för Herman som får pyamas och sen går han upp till sängen tillsammans med mig. Vi läser en bok och sedan somnar han medan jag ligger bredvid honom. En stunds Hermanmys innan han somnar är ovärderlig. Han somnar oftast snabbt, på 5-10 minuter. Då går jag ner och fortsätter att röja undan dagen eller tar en snabb dusch. Anton har under tiden fått se resten av bolibompa och kvällsfikat tillsammans med Johan. Jag tar över Astrid och Johan och Anton går upp och läser bok.

Nu lägger sig Johan tillsammans med Anton en liten stund och jag lägger mig tillsammans med Astrid så att hon somnar. I den bästa av världar är vi sedan ute ur sovrummen efter en stund och har en lugn vuxenkväll framför oss. I den verkligast av världar somnar Johan oftast med Anton. Sen kravlar han sig upp vid 22-23 när Herman vaknar av att han är kissnödig. Då gör han sig färdig för natten eller så blir han kvar vaken alldeles för länge. Jag blir fast i sovrummet 1-2 timmar eftersom Astid har bestämt sig för att den vanliga nappen inte duger på kvällen. På kvällen skall hon sova med mammanappen i munnen. Det brukar trots ljudbok i öronen sluta med att också jag somnar. När jag vaknar till vid niosnåret fixas det sista inför natten och sen är det bara att krypa ner bredvid Astrid igen.

Vi har delat upp ansvaret på nätterna så att Johan tar hand om killarna och jag tar hand om Astrid. För deras del består natten av diverse sängbyten. Vi har dock kapitulerat just nu och ställt en extrasäng för Johan bredvid killarnas sängar. För vår del så vaknar Astrid och jag för lite mjölksnack så där 4-6 gånger fram till kl halv sju på morgononen. Då tänder vi lampan och bestämmer att det är morgon. Nattamningarna är så klart tröttsamma men inte så utmattande somd e skulle kunna vara. Astrid ligger bredvid mig så både hon och jag somnar om ganska snart efter att hon ätit en stund.

Men sammantaget så är det nog inte så konstigt att vi känner oss lite trötta just nu. Dessutom är vi inne i en förkylningsperiod så alla sover lite sämre än vanligt. Samtidigt känns det den här gången så tydligt att småbarnsperioden är så kort. Tidsperspektivet är helt annat än de andra gångerna vi haft bebis i familjen. Då kunde man gå vilse i känslan att det alltid skall vara så här. Vi vet nu att det inte är så. Ingenting tas längre för givet. Det är en jobbig men mycket mysig och speciell period där vi faktiskt är viktigast för barnen. Snart är vi fortfarande viktiga men inte viktigast. Snart kommer det inte en varm mjuk barnkropp och gosar ner sig under ens täcke längre...

Bråk och paket

I morse var ingen bra morgon för mig och Anton. När han retat lillebror en gång för mycket så fick en trött mamma nog. Han åkte in på sitt rum. Vi fick båda lugna ner oss en liten stund. När jag sen gick för att sluta fred satt han och ritade teckningen ovan. Oj vad det gjorde ont i mammahjärtat. Vi pratade en stund om hur det känns när vi bråkar och att vi älskar varandra ändå. På sätt och vis är jag också glad för att han fick ur sig förtvivlan över bråket med hjälp av teckningen.

Eftermiddagen blev bättre. Mormor hade skickat ett paket med presenter till barnen. Pyssel till pojkarna och hemstickade kläder till Astrid.

Mitt tidigare liv

På min facebook har jag många gamla kursare från Läkarutbildningen som vänner. Det är kul att se vad det blev av alla och få små "snapshots" från deras liv. Eller i vanliga fall är det kul. Just nu är det inte så kul. Just nu gör det ganska ont att få små "snapshots" från personer som får lunka på med bara små lagoma gupp att ta sig över.

Mitt liv såg också ut så förut. Livet före. Jag hade min man som jag älskar. Jag hade världens mest underbara tonårsson som jag var stolt över varje dag. Jag hade två fantastiska friska småkillar. Jag hade ett stimulerande jobb som jag efter två täta föräldaledigheter äntligen började få flyt på. Jag hade ett praktiskt hus och en nyköpt liten mysig stuga vid havet. Livet var liksom på plats. Det fanns vardagsbekymmer att ta sig an varje dag men grunden fanns där.

Nu läser jag andras inlägg och längtar tillbaka. Jag känner mig faktiskt ibland rent avundsjuk ibland på deras liv. Jag är inte så naiv att jag inte vet att det är friserade kommentarer som läggs ut på sociala forum som facebook. Jag vet också att alla har sina bagage att släpa runt på. Men jag får små glimtar från personer som lever liv som de har kunnat välja att leva. Jag levde också ett sånt liv som var en konsekvens av mer eller mindre aktiva val och som jag trivdes med. Nu lever jag ett liv som jag absolut inte har valt.

Samtidigt är jag glad att jag verkligen var medveten om hur bra jag hade det tidigare. Jag brukade säga att jag har det för bra, tänk om någonting händer. Jag behöver inte känna att jag inte uppskattade mitt tidigare liv och bara tog allt för givet. Nu står jag inför utmaningen att, utifrån de nya förutsättningar som gäller, bygga upp ett nytt liv. Det livet har blir aldrig likadant men kanske kan det blir bra igen? Jag kan dock inte låta bli att längta tillbaka.

På plats

Nu är stenen på plats. Jag känner mig nöjd. De mörka partierna är bara fukt efter regnet. När det gäller gravplatsen har jag en underlig känsla av att den aldrig blir tillräckligt fin. Det är alltid nåt jag borde fixa. Samma sak gäller gravlyktan. Jag kommer aldrig att hitta den optimala gravlyktan.

Det är nog egentligen inte dessa praktiska bestyr det handlar om. Det är nog känslan av att oavsett hur mycket jag än pysslar om graven så kommer jag inte kunna känna mig tillfreds att det är Edvins grav som jag fixar med. Känslan av att jag borde kunna göra nåt mer för honom förföljer mig. Just nu kan jag dock inte göra nåt annat. Jo förresten, jag kan ta hand om mig själv och resten av familjen så gott jag kan. Det vet jag att han hade velat att jag gjorde. Jag kan se till så att hans småsyskon har det bra.

Höst

Idag har vi gjort höst. Först åkte vi till stugan. Där hade isen lagt sig på delar av vår vik. Det var stilla och tyst. Vi städade stugan och gjorde den klar för vinterbesök. Sen stängde vi av vattnet. Stugan har fortfarande inte vintervatten. Orken och tiden har inte räckt till det i år. Kanske nästa år? Vi får kånka dunkar i vinter också. För barnen är det dock ett spännande äventyr att inte ha rinnande vatten. Till och med Edvin tyckte att det var spännande att smygfylla vattendunkar på ICA i Sävar.



Sen kom turen till plätten bakom huset i stan. Anton och Herman hjälpte till med att göra en jättestor lövhög. De ville ta kort på den för att skicka till Rekordbyrån.

Dagen avslutades med en höjdpunkt. Anton tappade sin första tand.

Utanför vår bubbla...

...händer otäcka saker på riktigt. Igår tog en 21-årig pojke sitt liv live på internet. Innan hade han startat en tråd på Flashback där han blev ivrigt påhejad. Detta händer alltså mitt ibland oss, mitt i vårt "Svenssonliv".

Internet har många fördelar men fruktansvärt många nackdelar. Flashback och liknande forum må vara viktigt ur den aspekten att det är en demokratisk rättigheten att säga vad man vill. Det visar dock också upp samhällets baksida i koncentrerad form. Vem som helst kan säga vad som helst om vilket ämne som helst utan att behöva stå för det. Prova söka på droger, självmord, vapen, doping och du får massor av träffar.

När man är frisk, mentalt stark och i god balans med sitt liv klarar man av forum som Flashback. Men om du inte mår så bra, antingen du har självmordstankar eller om du tror att allt i livet löser sig om du får lite större muskler eller går ner några kilo till, hur klarar du då tips om doping, bantningsmedel eller att bli utmanad att verkligen ta livet av dig?

Jag tror inte på ondska. De som eggade killen som igår tog sitt liv är inte onda. Jag tror på mänsklighet. Vi har alla potential till att göra sånt som är bra för andra och sånt som är dåligt för andra. För att vi skall kunna leva tillsammans upprättar vi spelregler för hur vi skall bemöta varandra. På internet sätts dessa ur spel eftersom man inte behöver ta ansvar och för att "det inte är på riktigt".

Internet och det som händer där kommer att påverka vår vardag mer och mer. Det är redan en större del av vardagen bland de som nu är unga. Det är med lite oro i magen som jag undrar hur det ser ut om 7 år då vi åter har en tonåring i familjen.

En 4-årings tankar på döden

Så här lät ett samtal vid köksbordet för några dagar sedan.

H: Hur gammal är jag då Anton dör?
M: Jättegammal, en gammal gubbe.
H: Hur gammal är jag då du dör?
M: Då är du också en gammal gubbe med egna barn och barnbarn.
Då blev Herman ledsen och sa "Men då har jag ingen mamma. Jag vill inte vara själv".

Det var nog första gången som han gav uttryck för att ha förstått att man försvinner på riktigt när man dör.

En annan dag såg Herman "Några tankar om..." som går på Barnkanalen. Några barn får fritt reflektera kring olika ämnen. Den här gången handlade det om döden. Många barn trasslade till tankarna eftersom det faktiskt inte är så lätt att beskriva döden. Herman blev dock lite irriterad och konstaterade att "när man dör så hamnar man i en kista, sen eldar man upp kistan och sen flyger man till himlen". Sen tillade han lite kaxigt att "han faktiskt var expert på döden eftersom hans bror var död".

Han har också en ganska pragmatisk inställning till Edvins saker. När det är nåt han tycker är fint och som ha vill ha så konstaterar han bara att Edvin inte behöver den grejen längre eftersom han är död. På sätt och vis har han ju faktiskt rätt.

Han har också funderat mycket på skillnad mellan sova, svimma och dö. Alla tillstånden innebär att man försvinner för en stund men när händer vad och varför? Barnen kommer att fortsätta bearbeta Edvins död hela uppväxten. Utifrån sin utvecklingsnivå kommer de också att försöka förstå vad döden är och vad som hände med honom. De tankar på döden som ofta kommer när man är 4-5 år konkretiseras just nu för Herman genom att han funderar mycket på Edvin.

binda sina kameler

En vis man vandrade i öknen tillsammans med sina kameler och sin kamelskötare. På kvällen kommer de till en oas där de skall stanna över natten. Kamelskötaren låter kamelerna ströva fritt och sätter sig i ett tält och ber en bön om att ingen skall stjäla dem. Den vise mannen kommer in och avbryter hans bön med orden: "Det räcker inte med att be Gud om att kamelerna skall vara kvar imorgon. Du måste göra någonting själv också. Gud har inga andra händer än dina. Du får binda dem vid ett träd över natten. Visserligen kan någon komma och skära av repen och stjäla dem i alla fall. Men då har vi gjort så gott vi har kunnat. Resten får vi över lämna till ödet.

Denna berättelse läste jag i efterordet till boken "Våga vara vuxen" av Helena Harrysson. Hon menar inte att vi skall binda våra barn men att vi skyddar dem så gott vi kan men trots det kan det hända saker som vi inte rår över. Det blir inte alltid som vi har tänkt oss.

Jag har tidigare inte tyckte att det varit svårt att vara förälder. Jag har tidigare tänkt att föräldraskapet är förlåtande. Att om man älskar sina barn och gör så gott man kan blir det nog bra till slut ändå. I och med Edvins död slutade jag tro på detta. Det blir inte alltid bra till slut. Det kan faktiskt gå åt helvete för barnen om man inte ser upp. För någonting mycket viktigt måste jag ha missat eftersom han lyckades ta livet av sig.

Berättelsen i Harryssons efterord är därför mycket tröstande. Att utifrån vem jag är och de förutsättningar jag har så gjorde jag så gott jag kunde. Den stundtals överväldigande känslan av att inte ha räckt till och att ha misslyckats kommer att följa mig livet ut men just tanken "jag gjorde så gott jag kunde" lindrar ibland.

Gravsten

Nu är Edvins gravsten beställd. Leveranstiden är 7-8 veckor så förhoppningsvis hinner den monteras före Allhelgonahelgen. Det är en av de sista sakerna som är kvar att fixa efter Edvins död. Tröskeln för att bestämma gravstenen har varit hög. Nästa oövervinnerligt hög. De flesta stenar på marknaden är av granit för det skall hålla "för evigt". Om stenen nu skall hålla för evigt så måste det betyda att Edvin är död för evigt. Han kommer faktiskt inte hem igen. Insikten och känslan av detta håller sakta på att sjunka in. Nu tror jag att jag är redo för att sätta upp en sten till minne av honom. En sten som markerar en fysisk plats dit vi alla som saknar och längtar efter honom kan gå.

barn som barn?

I helgen läste jag en intervju med Jan Björklund. Artikeln var välskriven och intressant och handlade om hans väg mot partiledare och hur han såg på framtiden. Det var alltså en intervju som fokuserade på honom som offentlig och professionell person. När jag sen läste den lilla personliga faktarutan, som konstigt nog alltid finns med nuförtiden, hajade jag till. Där stod att han var gift och hade två ADOPTIVbarn. Det stod alltså inte gift och två barn utan författaren av artikeln tyckte av någon anledning att det var viktigt att markera detta. Om hans barn blivit hans barn via IVF tror jag knappast att man skrivit "gift och två IVF-barn"

Vad vill då författaren förmedla? Skall man tycka synd om honom som inte kunde få "egna barn"? Skall man tycka att han är en ansvarskännande person som tar hand om barn som har det svårt? För mig är ett barn adoptivbarn helt enkelt någons barn och det är inte relevant att skilja ut dem på detta sätt. Om det hade varit en artikel om Jan Björklund som privatperson och som fokuserade hans familj och adoptionen hade det varit motiverat.

Föräldraledig igen

Den här veckan har vardagen börjat på allvar. Johan jobbar, Anton går i förskoleklass och Herman har börjat dagis. Detta innebär att min föräldraledighet också har börjat på riktigt. Hittills har det känts som om vi haft en mycket intensiv semester med en liten bebis och två killar med mycket spring i benen.

Jag är föräldraledig för fjärde gången. Jag har alltså fyra! barn. Det låter helt orimlig många. Jag som en gång i tiden inte ens visste om jag ville ha barn. De är dock det absolut bästa som hänt mig. Trots smärtan när man förlorar ett barn är de meningen med livet. Alla fyra har varit lika välkomna. Det som smärtar är dock att jag aldrig haft alla fyra samtidigt. Astrid och Edvin har aldrig träffats.

Jag kan dock inte låta bli att reflektera över hur annorlunda varje föräldraledighet har varit. Med Edvin var jag bara hemma 7 månader. Jag och Edvins pappa delade på ledigheten. Under dessa månader kände jag min ganska ensam och rastlös. Alla kompisar hade fullt upp med plugg, fester och resor. Jag kände mig yngre än andra mammor och det fanns inte heller samma möjligheter till föräldranätverk, bebismusik etc.

Med Anton som föddes tio år senare tog jag verkligen ut svängarna vad gällde utbudet för föräldralediga. Det är nog det närmaste "lattemamma" som jag varit. Det fanns också fler vänner och bekanta som var hemma med barn. Jag kände mig synkroniserad med omgivningen på ett helt annat sätt. Det lunchades, fikades, bebissjöngs för hela slanten.

Föräldraledigheten med Herman måste jag erkänna att jag knappt kommer ihåg. Då var jag hemma hela dagarna med en liten bebis och en tvååring med stort protestbehov. Jag hade nog fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan. Under det första halvåret, före Anton började syskontimmar på dagis, var dock kommunens öppna förskola räddningen.

Nu sitter jag så här igen. Snusar på den sovande bebisen i mitt knä, surfar lite på datorn, zappar mellan tv-kanalerna och känner mig ganska tillfreds. De timmar mitt över dagen som Astrid och jag har ensamma känner jag mig väldigt rädd om. Snart drar tornadon med nintendoblipp, slagsmål och entusiastiska tjut fram genom huset igen. Då vet jag att de älskade killarna är hemma och det är full fart igen.

Sista sommardagen?

Är detta sista varma sommardagen? Vi är i stugan. Solen strålar och det är riktigt varmt i luften. Inne i stgan sitter vi med stor diskhög, en nedbajsad bebis, två pojkar som bara bråkar. Jag har en dundrande huvudvärk men har inte riktigt släppt planerna på alla sommarsaker vi skall hinna göra i stugan. Efter en hallonplockarutflykt som slutar med slagsmål mellan barnen, utspillda hallon får jag ett utbrott och slänger bebis i vagnen och går iväg på en promenad. Efter tio minuters promenad vaknar hon och gallskriker. Vi får snällt vända om hem igen. Vi faller ihop i sängen och somnar. Pojkarna mutas med isglass. Efter denna familjeurladdning lägger sig lugnet över vår stuga i skogen. Fast egentligen är det kanske inte så konstigt att barnen bråkar och att föräldrarna inte orkar med alla dagar. Egentligen är det konstigare att vi faktiskt kan leva relativt normalt just nu. Sorgen och saknaden efter Edvin i kombination med en litenbebis gör att livet blir ganska guppigt just nu.

Änglar

Igår när vi körde hem från svärföräldrarnas sommarställe sa Anton i bilen:

- Jag ser änglaberg. Jag ser också några änglar. Det är nog där Edvin bor.

När jag tittar ut ser jag vackra bulliga bokmärkesmoln. Genom dem lyser solen rosaskimrande i solnedgången. Jag ville så gärna tro som Anton, att Edvin sitter på det mjuka vackra molnet och leende tittar ner på oss. Det kändes sen så bra hela kvällen.

Omtumlande veckor

De sista veckorna har varit omtumlande, jobbiga, lyckliga, olyckliga, smärtsamma, mysiga veckor. Jag känner mig helt känslomässigt utmattad. Detta tillsammans med den ständiga sömnbristen gör att orken egentligen bara räcker till de basala behoven i livet. I morgon fyller Astrid tre veckor. Det är samtidigt ett år sedan vår älskade Edvin tog sitt liv och lämnade oss. Liv och död har kondenserats till vår familj under dessa veckor.Lyckan över att Astrid lever och mår bra växlar sekundsnabbt mellan sorg och saknad och över Edvin. Insikten om att han aldrig kommer tillbaka växer sig starkare allteftersom tiden går. Tankar går hela tiden till allt som hände för ett år sedan. Han är ständigt närvarande i våra tankar och framförallt i vår vardag. Hans vattenpistoler och fotbollar används flitigt i stugan. Även om hans rum i stugan används till annat så kommer det alltid att vara hans rum. Herman har tagit över ansvaret för att det regelbundet bakas kladdkaka "som Edvin brukade göra". Edvin har, tillsammans med Astrid, tagit extra stor plats i vår familj sista dagarna. I går var jag förbi Edvins grav och såg alla fina blommar och kort som hans vänner lagt dit. Det värmer och glädjer att se att han också är närvarande hos sina vänner.



Astrid är lever sitt nyföddhetsliv där hon äter, sover, bajsar, kissar, äter, sover och äter igen. Hon och jag har tillbringat åtskilliga timmar i soffan med TVn och fjärrkontrollen som sällskap. Små bebisar är otroligt tidsödande. Det hinner man glömma mellan gångerna. Som tur är vi två vuxna i familjen eftersom även bröderna kräver sitt. De är nog lite förälskade i Astrid. Båda har konstaterat att de skall gifta sig med henne när de blir stora. Hon överöses av pussar och kramar vid alla mer eller mindre lämpliga tillfällen. Hon är just helt enkelt det där extra som ger oss alla en skjuts framåt i livet. Hon gör att vi orkar lite till när vi bara vill lägga sig ner och dra täcket över huvudet. Ingenting tas längre för givet. Det gäller att ta tillvara på det man har och orka vara tacksam för detta.

Midsommar

När det åter har varit midsommar är det svårt att inte blicka tillbaka på förra midsommarhelgen. Kan man känna på sig hur viktigt nåt är eller är allt bara tillfälligheter? Förra midsommar kändes det jätteviktigt att åka med Edvin till mina föräldrar och träffa mormor, morfar, mina systrar och kusinerna. Johan var sjuk men jag packade in honom i baksätet tillsammans med småkillarna och sen bar det av. Vädret gick inte att jämföra med årets klarblå himmel men stämningen var god och framförallt verkade Edvin må bättre än på länge. I bilen hem frågade också Edvin varför vi behövde åka hem för han hade haft det bra där. Tyvärr måste vi hem eftersom han skulle på sitt sista återbesök på BUP och sen skulle vi packa eftersom en Korearesa väntade om ett par dagar. Jag har i efterhand varit glad för att vi tog oss iväg eftersom det var sista gången min familj träffade Edvin.

Ett år senare är Edvin inte med oss längre. Det är någon dag kvar tills bebis beräknas komma. Vi är kvar i stan och åker på korta utflykter till lekparker och till stugan. Vi lever mycket i nuet eftersom det är svårt att göra någonting annat med små barn men tankarna går hela tiden till förra sommaren. Varje dag är kopplad till något specellt minne. Till exempel klev Edvin och jag den här måndagen för exakt ett år sedan på flygplanet till Seoul. Nedräkningen har börjat. Samtidigt är det utomhus så vackert som bara den svenska sommaren kan vara och om någon dag är vi en till.

Sommarlov med en flodhäst

Den här veckan har Anton och Herman sommarlov. Det är dock inte så lätt att ha sommarlov när nästan alla kompisar fortfarande går på dagis. Dagen varit full av aktiviteter som premiärbesök på Busplaneten, nytt spel till nintendo ds och muffinsbak. Suget efter kompisar har dock gjort sig påmind hela dagen, framförallt hos Anton. Sen hjälper det kanske inte att ens mamma tillfälligt har antagit formen av en flodhäst som varken orkar göra spännande cykelutflykter eller ens kommer upp till den långa rutschkanan på Busplaneten.

Anton är nu sex år och jag tycker mig märka att han sista månaderna klivit upp ett steg i utvecklingstrappan. Kompisar och känslan av att höra ihop med andra barn och spegla sig i dem är jätteviktigt. Det är dock så mycket som man måste lära sig om hur det går till. Man kan till exempel inte sitta innanför dörren hela dagen och bara vänta på att någon eventuellt har tid att leka med en. Då får man tråkigt eftersom alla andra är på dagis. Man kan inte heller gå runt till alla kompisar och fråga vad de skall äta till middag och om man får äta middag hos dem. Sen är det så klart lite frustrerande att det är dags att gå in och sova när alla äntligen har kommit hem och är ute och leker tillsammans. Just nu leker dock barnen här utanför med kompisar och de har så kul som man tänker sig att barn skall ha på sommaren i ett kedjehusområde med många barnfamiljer.

Äntligen sommarlov

Så är äntligen skolavslutningsveckan över. Inte för att det varit en hektisk vecka med mycket jobb och mycket att fixa som det brukar vara utan precis tvärtom. Det var det första året på 10 år som det inte varit skolavslutning i familjen. Det var den skolavslutning då Edvin skulle ha gått ut grundskolan. Det var den skolavslutning då det gjorde ont att se alla som tog studenten. Det var den skolavslutning då det blev så uppenbart att det är ytterligare något han aldrig kommer att göra. Kommer det att kännas bättre nästa år. Jag tänker på ett citat från en annan mamma i samma situation "tiden är vår vän". Är det verkligen så?

Nästa år börjar vi om med 6-års och sen har vi, om ingenting händer, 16 år med grundskoleavslutningar framför oss. Om 16 år går bebis ut grundskolan. Om ingenting händer säger jag eftersom livets oberäknelighet är helt plötsligt nåt som vi alltid kommer att tvingas ta hänsyn till. Det är mycket som vi som tur inte vet och som vi tyvärr inte kan påverka.

Förtroende för läkare

För två dagar sedan var jag till specialistmödravården för att träffa en obstetriker inför den stundande förlossningen. Anledningen var att jag inte riktigt bestämt mig för hur lillasyster skall komma ut. Ut skall hon på nåt sätt men frågan var alltså om hon skall klämmas ut den vanliga vägen eller genom samma lucka på magen som Anton använde.

När jag satt på mottagningsrummet så började jag fundera på om jag hade förtroende för den läkare som satt på stolen mitt emot. Jag kan fram till att det hade jag nog, i alla fall så mycket som är möjligt för mig just nu och det fick räcka för stunden. Funderingen som följde var naturligtvis varför? Är det rationella och logiska anledningar eller är det personkemi?Anledningen till att jag har svårt med förtroende för sjukvården och även vissa kollegor har så klart med Edvins självmord att göra men jag återkommer i senare inlägg mer till detta.


Jag sammanfattade för mig själv de huvudpunkter som skapade förtroende:
+ Färdig specialist innebär att hon i alla fall borde jobbet ett visst antal år inom området
+ Verkade inläst på det vetenskapliga underlaget då hon besvarade mina frågor
+ Tog sig tid att göra ul-undersökning fastän också hon säkert ville hem till familjen och äta middag snart.

+ Kvinna som själv fött barn

+ Tittade på mig när hon pratade.

+ Väntade in mina tankar och känslor och bombaderade mig inte med argument för sin åsikt

Eftersom jag själv är läkare inser jag att jag för de två första punkterna använder jag mig av en "kollegial måttstock". Har hon rätt klinisk träning och vana att arbeta själv? Är hon uppdaterad vad gäller det vetenskapliga underlaget för sina rekommendationer eller för hon vidare en behandlingstradition utan att veta bakgrunden till den?


När det gäller de andra punkterna så är de egentligen svårare att bedöma. De är egentligen minst lika viktiga eftersom det ger läkaren en chans att få en uppfattning av vad som kan vara rätt beslut för just denna patienten. Rätt beslut behöver inte betyda samma sak för alla patienter. Här är vi återigen inne på temat medmänsklighet, att skapa förutsättningar för att göra det så bra som möjligt för den andra personen.


Jag vet dock egentligen ingenting om läkarens faktiska klinisk träning och erfarenheter. Inte heller hennes förmåga att bedöma risker och vinster. Framförallt vet jag vid ett enstaka mottagningsbesök ingenting om de praktiska förutsättningar som råder för att ge en så bra vård som möjligt. Som patient är man i en stark beroendeställning till den läkare som man träffar och ibland går det faktiskt på tok!


Om det nu blev rätt beslut den här gången får vi nu vänta några veckor med att veta...

Helgens böcker, medmänsklighet och döden.

I helgen läste jag ut en bok av Stefan Einhorn. Han kommer från en märkligt begåvad familj. Jag har tidigare läst hans pappas böcker samt sett hans systers film, Ninas resa. Den handlar om deras mamma under andra världskriget. Just den här boken handlar om medmänsklighet. Det är inte en bok som baseras på långa teoretiska resonemang utan på Stefans första försök att illustrera olika exempel på medmänsklighet med skönlitterära texter. Det är nog mer en novellsamling med kommentarer av Stefan. Det är i alla fall så som jag tyckte om att läsa den. Kommentarerna är mycket ödmjuka och inte "skriva på näsan" kommentarer om hur man borde bete sig. Små glimtar av hur viktigt det är att vi vi människor orkar bry oss om varandra, hur vi påverkas av hur andra beter oss mot oss och hur vi beter oss mot dem.




Detta ämne hör ihop med den andra boken som jag också läste ut i helgen. Den heter Mest om Anton. Den boken läste jag tillsammans med Anton och Herman och handlar om Anton 7 år. Bokens kapitel är korta och det finns mycket för både stora och små att fundera på i den. Bland annat handlar flera kapitel om döden. Anton kommer fram till att det är inte bra att diskutera döden med pappa när han ser på spännande fotbollsmatcher för då får man inga svar. Han kommer också tillsammans med sin farbror fram till att döden är nog bara ett bekymmer medan man lever. När man är död är det nog inget problem längre.



För vart tar man egentligen vägen när man dör? Detta har jag funderat mycket på under sista året eftersom min 15-åriga son Edvin tog sitt liv förra sommaren. Ibland kan man faktiskt få de bästa kornen till tröst och vidare funderingar från just barnböcker. Det är otroligt frustrerande att inte veta var Edvin är. Men om det nu är så att han verkligen är borta och att man upphör att existera när man dör, att man liksom bara har den här chansen att leva så blir det otroligt viktigt att man gör någonting bra av den. För att då återknyta till Stefan Einhorns bok, vad är egentligen viktigare än att försöka leva ett liv så att både man själv och de i ens omgivning som man påverkar mår så bra som möjligt?

Är det dags nu?

Under året som gått har jag läst massor av bloggar. Sammanfattningsvis har det varit bloggar på följande teman:
- Föräldrabloggar där mammor och pappor kämpar på med att få vardagen med barn och jobb att gå ihop.
- Stickbloggar för inspiration till nya projekt.
- Samhällsbloggar för att följa vår tids syn på hur vi lever våra liv och hur de påverkas av hur samhället är utformat.
- Medicin/sjukvårdsbloggar för att få perspektiv på min jobbvardag och sjukvården som vi alla är beroende av.
- Kändisbloggar för att ibland påminnas om att också glamorösa kändisar är människor.
- Livsstilsbloggar för att få inspiration och nya sätt att tänka då jag kör fast.
- Sorgbloggar för att söka tröst och gemenskap.

Det har varit kittlande att få skapa en egen blogg och få ventilera livets vedermödor och glädjeämnen. Samtidigt har det varit lite skrämmande att nå personer som jag inte känner. Att ni där ute får veta en massa om mig utan att jag får veta så mycket om er. Nu är det i alla fall dags. Det som kommer att avhandlas är nog i mångt och mycket alla teman som jag själv tycker om att läsa om. Det vill säga, många saker huller om buller. Fast det är ju så livet ser ut, vi har ett liv helt enkelt!