En vis man vandrade i öknen tillsammans med sina kameler och sin kamelskötare. På kvällen kommer de till en oas där de skall stanna över natten. Kamelskötaren låter kamelerna ströva fritt och sätter sig i ett tält och ber en bön om att ingen skall stjäla dem. Den vise mannen kommer in och avbryter hans bön med orden: "Det räcker inte med att be Gud om att kamelerna skall vara kvar imorgon. Du måste göra någonting själv också. Gud har inga andra händer än dina. Du får binda dem vid ett träd över natten. Visserligen kan någon komma och skära av repen och stjäla dem i alla fall. Men då har vi gjort så gott vi har kunnat. Resten får vi över lämna till ödet.
Denna berättelse läste jag i efterordet till boken "Våga vara vuxen" av Helena Harrysson. Hon menar inte att vi skall binda våra barn men att vi skyddar dem så gott vi kan men trots det kan det hända saker som vi inte rår över. Det blir inte alltid som vi har tänkt oss.
Jag har tidigare inte tyckte att det varit svårt att vara förälder. Jag har tidigare tänkt att föräldraskapet är förlåtande. Att om man älskar sina barn och gör så gott man kan blir det nog bra till slut ändå. I och med Edvins död slutade jag tro på detta. Det blir inte alltid bra till slut. Det kan faktiskt gå åt helvete för barnen om man inte ser upp. För någonting mycket viktigt måste jag ha missat eftersom han lyckades ta livet av sig.
Berättelsen i Harryssons efterord är därför mycket tröstande. Att utifrån vem jag är och de förutsättningar jag har så gjorde jag så gott jag kunde. Den stundtals överväldigande känslan av att inte ha räckt till och att ha misslyckats kommer att följa mig livet ut men just tanken "jag gjorde så gott jag kunde" lindrar ibland.
När man går projektledarutbildningar så får man lära sig att ansvaret inte ligger någon annanstans än hos en själv. Att en medarbetare misslyckas med ett delmoment i mitt projekt är ytterst faktiskt mitt fel. Det var jag som delegerade uppgiften och det var mitt ansvar att följa upp och att arbetet blev riktigt utfört.
SvaraRaderaOch precis likadant är det förstås med föräldraskap. Man låter dagis ta hand om barnen, men som förälder är det ditt ansvar att följa upp att ditt barn har det bra. Visar det sig att personalen på ditt barns dagis t.ex. inte låter barnet komma ut, kanske pga tids- eller resursbrister, då påpekar jag det och försöker få till stånd en förändring. Hjälper inte det flyttar jag barnet någon annanstans.
När det handlar om den depressionssjukdom som vårt barn drabbades av så gjorde jag tvärt om. Jag lämnade förbehållslöst över ansvaret till vårdapparaten utan att säkerställa att den faktiskt också axlade ansvaret. Visserligen höll man oss i mörkret och gjorde det inte lätt för oss. Men likafullt var det mitt ansvar att inte nöja mig.
Hur kunde jag när det handlade om mitt eget barn - det mest värdefulla på jorden - och när själva livet stod på spel agera så vårdslöst att lämna över ansvar utan att vara 115% trygg och säker på att ansvaret också togs?
//Pär
Vet inte om du redan hittat hit men om inte kanske det är en blogg du vill läsa:
SvaraRaderahttp://ludmilla.se/
Tack för tipset. Ludmillas blogg var nästan det första jag hittade på nätet förra sommaren. Jag har följt henne vilket varit till stor hjälp.
SvaraRadera/Eva-Lotta