Leta i den här bloggen

onsdag 26 maj 2010

Förtroende för läkare

För två dagar sedan var jag till specialistmödravården för att träffa en obstetriker inför den stundande förlossningen. Anledningen var att jag inte riktigt bestämt mig för hur lillasyster skall komma ut. Ut skall hon på nåt sätt men frågan var alltså om hon skall klämmas ut den vanliga vägen eller genom samma lucka på magen som Anton använde.

När jag satt på mottagningsrummet så började jag fundera på om jag hade förtroende för den läkare som satt på stolen mitt emot. Jag kan fram till att det hade jag nog, i alla fall så mycket som är möjligt för mig just nu och det fick räcka för stunden. Funderingen som följde var naturligtvis varför? Är det rationella och logiska anledningar eller är det personkemi?Anledningen till att jag har svårt med förtroende för sjukvården och även vissa kollegor har så klart med Edvins självmord att göra men jag återkommer i senare inlägg mer till detta.


Jag sammanfattade för mig själv de huvudpunkter som skapade förtroende:
+ Färdig specialist innebär att hon i alla fall borde jobbet ett visst antal år inom området
+ Verkade inläst på det vetenskapliga underlaget då hon besvarade mina frågor
+ Tog sig tid att göra ul-undersökning fastän också hon säkert ville hem till familjen och äta middag snart.
+ Kvinna som själv fött barn
+ Tittade på mig när hon pratade.
+ Väntade in mina tankar och känslor och bombaderade mig inte med argument för sin åsikt



Eftersom jag själv är läkare inser jag att jag för de två första punkterna använder jag mig av en "kollegial måttstock". Har hon rätt klinisk träning och vana att arbeta själv? Är hon uppdaterad vad gäller det vetenskapliga underlaget för sina rekommendationer eller för hon vidare en behandlingstradition utan att veta bakgrunden till den?


När det gäller de andra punkterna så är de egentligen svårare att bedöma. De är egentligen minst lika viktiga eftersom det ger läkaren en chans att få en uppfattning av vad som kan vara rätt beslut för just denna patienten. Rätt beslut behöver inte betyda samma sak för alla patienter. Här är vi återigen inne på temat medmänsklighet, att skapa förutsättningar för att göra det så bra som möjligt för den andra personen.


Jag vet dock egentligen ingenting om läkarens faktiska klinisk träning och erfarenheter. Inte heller hennes förmåga att bedöma risker och vinster. Framförallt vet jag vid ett enstaka mottagningsbesök ingenting om de praktiska förutsättningar som råder för att ge en så bra vård som möjligt. Som patient är man i en stark beroendeställning till den läkare som man träffar och ibland går det faktiskt på tok!


Om det nu blev rätt beslut den här gången får vi nu vänta några veckor med att veta...

söndag 23 maj 2010

Helgens böcker, medmänsklighet och döden.


I helgen läste jag ut en bok av Stefan Einhorn. Han kommer från en märkligt begåvad familj. Jag har tidigare läst hans pappas böcker samt sett hans systers film, Ninas resa. Den handlar om deras mamma under andra världskriget. Just den här boken handlar om medmänsklighet. Det är inte en bok som baseras på långa teoretiska resonemang utan på Stefans första försök att illustrera olika exempel på medmänsklighet med skönlitterära texter. Det är nog mer en novellsamling med kommentarer av Stefan. Det är i alla fall så som jag tyckte om att läsa den. Kommentarerna är mycket ödmjuka och inte "skriva på näsan" kommentarer om hur man borde bete sig. Små glimtar av hur viktigt det är att vi vi människor orkar bry oss om varandra, hur vi påverkas av hur andra beter oss mot oss och hur vi beter oss mot dem.




Detta ämne hör ihop med den andra boken som jag också läste ut i helgen. Den heter Mest om Anton. Den boken läste jag tillsammans med Anton och Herman och handlar om Anton 7 år. Bokens kapitel är korta och det finns mycket för både stora och små att fundera på i den. Bland annat handlar flera kapitel om döden. Anton kommer fram till att det är inte bra att diskutera döden med pappa när han ser på spännande fotbollsmatcher för då får man inga svar. Han kommer också tillsammans med sin farbror fram till att döden är nog bara ett bekymmer medan man lever. När man är död är det nog inget problem längre.



För vart tar man egentligen vägen när man dör? Detta har jag funderat mycket på under sista året eftersom min 15-åriga son Edvin tog sitt liv förra sommaren. Ibland kan man faktiskt få de bästa kornen till tröst och vidare funderingar från just barnböcker. Det är otroligt frustrerande att inte veta var Edvin är. Men om det nu är så att han verkligen är borta och att man upphör att existera när man dör, att man liksom bara har den här chansen att leva så blir det otroligt viktigt att man gör någonting bra av den. För att då återknyta till Stefan Einhorns bok, vad är egentligen viktigare än att försöka leva ett liv så att både man själv och de i ens omgivning som man påverkar mår så bra som möjligt?

lördag 22 maj 2010

Är det dags nu?

Under året som gått har jag läst massor av bloggar. Sammanfattningsvis har det varit bloggar på följande teman:
- Föräldrabloggar där mammor och pappor kämpar på med att få vardagen med barn och jobb att gå ihop.
- Stickbloggar för inspiration till nya projekt.
- Samhällsbloggar för att följa vår tids syn på hur vi lever våra liv och hur de påverkas av hur samhället är utformat.
- Medicin/sjukvårdsbloggar för att få perspektiv på min jobbvardag och sjukvården som vi alla är beroende av.
- Kändisbloggar för att ibland påminnas om att också glamorösa kändisar är människor.
- Livsstilsbloggar för att få inspiration och nya sätt att tänka då jag kör fast.
- Sorgbloggar för att söka tröst och gemenskap.

Det har varit kittlande att få skapa en egen blogg och få ventilera livets vedermödor och glädjeämnen. Samtidigt har det varit lite skrämmande att nå personer som jag inte känner. Att ni där ute får veta en massa om mig utan att jag får veta så mycket om er. Nu är det i alla fall dags. Det som kommer att avhandlas är nog i mångt och mycket alla teman som jag själv tycker om att läsa om. Det vill säga, många saker huller om buller. Fast det är ju så livet ser ut, vi har ett liv helt enkelt!