nu nu nu, här och nu!

Detta upprepar jag för mig själv fler gånger om dagen. Det som händer annars är att tankarna springer iväg. Jag ser en kille på gatan i Edvins ålder och tankarna går till hur han också skulle ha lufsat fram till bussen. Jag ser en jacka på affären som skulle ha passat Edvin. Vi ser en film som Edvin skulle ha tyckt om. Vi äter mat som han älskade. Det är så många saker varje dag som kan sänka mig. Jag återkommer framförallt i tanken på att vi skall fira ytterligare en jul utan Edvin. Det känns så tungt att jag nästan inte orkar ur stolen. Då får jag återigen påminna mig om "nu nu nu". Jag beordrar mig själv att ta en sak i taget. Nu skall jag bara se till att tvätten blir hängd, sen skall jag bara se till att barnen blir hämtade, sen skall de bara äta och sen skall bara Astid somna och så vevar dagen på.

Jag som brukar vara mästarinna på att strukturera, optimera och ha framförhållning har på ett mycket konkret och smärtsamt sätt fått lära mig att leva i nuet. När jag i praktisk planering hamnar för långt i framtiden så följer tankarna oundvikligen med och då är det kört. Då hamnar jag genast i "oj så mycket tid kvar utan Edvin" och "oj vad mycket han gick miste om".

Mitt nya sätt att hantera livet har dock inte bara nackdelar. Jag tror faktiskt att jag är lite bättre på att bara vara med barnen här och nu. Genom att inte alltid fixa inför sen så kan jag ibland låta saker vara. Det får vara stökigt ett tag och vi kan läsa en bok istället. Det som dock inte ändrat sig är att jag fortfarande tycker att det är skittråkigt att leka med bilar och bygga träjärnväg. Sorry småkillar men det får ni göra själva. Jag håller mig till pussel, spel och bokläsning.

Kvällsbestyr

Just nu är vi inne i den berömda sovkarusellen som många småbarnsföräldrar känner igen. Våra kvällar ser ut som följande. Jag och killarna äter oftast middag ungefär halv fem. Den tidiga middagstiden är en konsekvens av att Anton äter lunch redan 10.30 och mellis kl 13.30. Då knorrar det i magen och morrar i huvudet redan efter kl 16. Astrid sover under middagsbestyren oftast sin sista tupplur i sjalen på min mage. Johan kommer förhoppningsvis hem klockan fem och äter middag och spelar fiol med Anton. Sen börjar kvällsracet på riktigt. Barnen får frukt i soffan till bolibompa. Astrid har vaknat och vill bli buren. Middagen diskas bort. Det värsta stöket saneras från huset. I alla fall städas så mycket att man inte kliver ihjäl sig på leksaker som ligger överallt och så att det inte ligger blöta overaller och surnar eller kissiga och bajsiga bebiskläder som luktar.

Halv sju stängs TVn för Herman som får pyamas och sen går han upp till sängen tillsammans med mig. Vi läser en bok och sedan somnar han medan jag ligger bredvid honom. En stunds Hermanmys innan han somnar är ovärderlig. Han somnar oftast snabbt, på 5-10 minuter. Då går jag ner och fortsätter att röja undan dagen eller tar en snabb dusch. Anton har under tiden fått se resten av bolibompa och kvällsfikat tillsammans med Johan. Jag tar över Astrid och Johan och Anton går upp och läser bok.

Nu lägger sig Johan tillsammans med Anton en liten stund och jag lägger mig tillsammans med Astrid så att hon somnar. I den bästa av världar är vi sedan ute ur sovrummen efter en stund och har en lugn vuxenkväll framför oss. I den verkligast av världar somnar Johan oftast med Anton. Sen kravlar han sig upp vid 22-23 när Herman vaknar av att han är kissnödig. Då gör han sig färdig för natten eller så blir han kvar vaken alldeles för länge. Jag blir fast i sovrummet 1-2 timmar eftersom Astid har bestämt sig för att den vanliga nappen inte duger på kvällen. På kvällen skall hon sova med mammanappen i munnen. Det brukar trots ljudbok i öronen sluta med att också jag somnar. När jag vaknar till vid niosnåret fixas det sista inför natten och sen är det bara att krypa ner bredvid Astrid igen.

Vi har delat upp ansvaret på nätterna så att Johan tar hand om killarna och jag tar hand om Astrid. För deras del består natten av diverse sängbyten. Vi har dock kapitulerat just nu och ställt en extrasäng för Johan bredvid killarnas sängar. För vår del så vaknar Astrid och jag för lite mjölksnack så där 4-6 gånger fram till kl halv sju på morgononen. Då tänder vi lampan och bestämmer att det är morgon. Nattamningarna är så klart tröttsamma men inte så utmattande somd e skulle kunna vara. Astrid ligger bredvid mig så både hon och jag somnar om ganska snart efter att hon ätit en stund.

Men sammantaget så är det nog inte så konstigt att vi känner oss lite trötta just nu. Dessutom är vi inne i en förkylningsperiod så alla sover lite sämre än vanligt. Samtidigt känns det den här gången så tydligt att småbarnsperioden är så kort. Tidsperspektivet är helt annat än de andra gångerna vi haft bebis i familjen. Då kunde man gå vilse i känslan att det alltid skall vara så här. Vi vet nu att det inte är så. Ingenting tas längre för givet. Det är en jobbig men mycket mysig och speciell period där vi faktiskt är viktigast för barnen. Snart är vi fortfarande viktiga men inte viktigast. Snart kommer det inte en varm mjuk barnkropp och gosar ner sig under ens täcke längre...

Bråk och paket

I morse var ingen bra morgon för mig och Anton. När han retat lillebror en gång för mycket så fick en trött mamma nog. Han åkte in på sitt rum. Vi fick båda lugna ner oss en liten stund. När jag sen gick för att sluta fred satt han och ritade teckningen ovan. Oj vad det gjorde ont i mammahjärtat. Vi pratade en stund om hur det känns när vi bråkar och att vi älskar varandra ändå. På sätt och vis är jag också glad för att han fick ur sig förtvivlan över bråket med hjälp av teckningen.

Eftermiddagen blev bättre. Mormor hade skickat ett paket med presenter till barnen. Pyssel till pojkarna och hemstickade kläder till Astrid.

Mitt tidigare liv

På min facebook har jag många gamla kursare från Läkarutbildningen som vänner. Det är kul att se vad det blev av alla och få små "snapshots" från deras liv. Eller i vanliga fall är det kul. Just nu är det inte så kul. Just nu gör det ganska ont att få små "snapshots" från personer som får lunka på med bara små lagoma gupp att ta sig över.

Mitt liv såg också ut så förut. Livet före. Jag hade min man som jag älskar. Jag hade världens mest underbara tonårsson som jag var stolt över varje dag. Jag hade två fantastiska friska småkillar. Jag hade ett stimulerande jobb som jag efter två täta föräldaledigheter äntligen började få flyt på. Jag hade ett praktiskt hus och en nyköpt liten mysig stuga vid havet. Livet var liksom på plats. Det fanns vardagsbekymmer att ta sig an varje dag men grunden fanns där.

Nu läser jag andras inlägg och längtar tillbaka. Jag känner mig faktiskt ibland rent avundsjuk ibland på deras liv. Jag är inte så naiv att jag inte vet att det är friserade kommentarer som läggs ut på sociala forum som facebook. Jag vet också att alla har sina bagage att släpa runt på. Men jag får små glimtar från personer som lever liv som de har kunnat välja att leva. Jag levde också ett sånt liv som var en konsekvens av mer eller mindre aktiva val och som jag trivdes med. Nu lever jag ett liv som jag absolut inte har valt.

Samtidigt är jag glad att jag verkligen var medveten om hur bra jag hade det tidigare. Jag brukade säga att jag har det för bra, tänk om någonting händer. Jag behöver inte känna att jag inte uppskattade mitt tidigare liv och bara tog allt för givet. Nu står jag inför utmaningen att, utifrån de nya förutsättningar som gäller, bygga upp ett nytt liv. Det livet har blir aldrig likadant men kanske kan det blir bra igen? Jag kan dock inte låta bli att längta tillbaka.