På min facebook har jag många gamla kursare från Läkarutbildningen som vänner. Det är kul att se vad det blev av alla och få små "snapshots" från deras liv. Eller i vanliga fall är det kul. Just nu är det inte så kul. Just nu gör det ganska ont att få små "snapshots" från personer som får lunka på med bara små lagoma gupp att ta sig över.
Mitt liv såg också ut så förut. Livet före. Jag hade min man som jag älskar. Jag hade världens mest underbara tonårsson som jag var stolt över varje dag. Jag hade två fantastiska friska småkillar. Jag hade ett stimulerande jobb som jag efter två täta föräldaledigheter äntligen började få flyt på. Jag hade ett praktiskt hus och en nyköpt liten mysig stuga vid havet. Livet var liksom på plats. Det fanns vardagsbekymmer att ta sig an varje dag men grunden fanns där.
Nu läser jag andras inlägg och längtar tillbaka. Jag känner mig faktiskt ibland rent avundsjuk ibland på deras liv. Jag är inte så naiv att jag inte vet att det är friserade kommentarer som läggs ut på sociala forum som facebook. Jag vet också att alla har sina bagage att släpa runt på. Men jag får små glimtar från personer som lever liv som de har kunnat välja att leva. Jag levde också ett sånt liv som var en konsekvens av mer eller mindre aktiva val och som jag trivdes med. Nu lever jag ett liv som jag absolut inte har valt.
Samtidigt är jag glad att jag verkligen var medveten om hur bra jag hade det tidigare. Jag brukade säga att jag har det för bra, tänk om någonting händer. Jag behöver inte känna att jag inte uppskattade mitt tidigare liv och bara tog allt för givet. Nu står jag inför utmaningen att, utifrån de nya förutsättningar som gäller, bygga upp ett nytt liv. Det livet har blir aldrig likadant men kanske kan det blir bra igen? Jag kan dock inte låta bli att längta tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar