Höstmarknad

Efter tips av Ylva så åkte vi på familjeutflykt till Höstmarknad på Gammlia. Det var supertrevligt och trots regn, precis vad en trött snorig familj behövde. Inköpen blev:

2 liter lingon som just nu kokas till sylt
1 burk rabarbermarmelad med kanel
3 varmkorvar och 1 hamburgare av limousinkött.
1 härva getmohair från angorageten Fatima
1 härva bouclemohair. Den härvan köptes av Katarina Roos som är en av dem som har hantverksboden i Ratan.

Garnet skall bli snoddar/kragar inför norrlandsvintern.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Garderobsröj

Det här blev en trött, regnig och snuvig helg. Det var Johan som drog hem höstens första förkylning. Att något av barnen kommer hem med rinnande näsa efter första veckan är väntat men Johan? Jag kände mig nästan irriterad över detta och kom på mig att undra varför han måste hålla på att bli smittad. Själva ifrågasättandet är så fånigt omoget att jag måste le åt mig själv. Så oempatisk och irrationell är jag ibland.

Idag var jag en snabbis till pappa Pär och Ylva. Det är alltid kul att träffa lilla Hanna. Hon är ganska Edvin när han var liten. Uppdraget var att sortera ut Edvins garderob. Han bodde hos Pär när han dog och därför fanns många av hans kläder där. Jag ville gå igenom dem för att spara vissa plagg till pojkarna och vissa bara för att de är så mycket Edvin. Men det var jobbigt. Han har funnits mycket närvarande i tanke ock känsla efter det besöket. Som alltid infann sig också den paradoxala känslan av så nära men så länge sedan. Alla saker här hemma har jag tittat på, klämt på, luktat på så många gånger att de liksom infogats i nuet. Men där i garderoben hade tiden stått stilla. Där låg hans cykelhjälm (som han slutade använda), fotbollsskorna, cykelskorna, inlines och mycket annat. Men det kändes också att mycket har hänt sedan jag såg dessa saker sist. Känslan av att han kunde komma in genom dörren och använda sakerna var inte lika påtaglig som tidigare. Detta gör att saknaden svider mer men den samsas också med insikten om att livet har gått vidare.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Full rulle

Trots förra veckans förväntan över att vardagen sätter igång vaknade jag idag med en dålig känsla i kroppen. Det kändes jättejobbigt att alla skulle stressa iväg åt var sitt håll. Hur som helst var det bara att hugga i och sätta fart.

Vi började morgonen med att försöka få ett kissprov från Astrid. Det skulle vara till en kontrollodling efter uvi. Hon var inte alls sammarbetsvillig. Så fort vi satte på blöja så kissade hon en skvätt men absolut inte på vare sig kräkpåse eller pappersbäcken. Jag inser att ju äldre hon är desto mer finurlig måste man vara för att överlista damen. I alla fall tills hon kan kissa på kommando och dit är det nog ett tag till.

Vi fick ge upp kisseriet på grund av tidsbrist . Herman skulle gå sin första dag på dagis efter sommarlovet och han var ivrig att komma iväg. Anton, Astrid och jag följde med honom och han travade rakt in på dagis. Inga problem med två månaders uppehåll. Han konstaterade stolt att han nu fick hålla till på "hökhyllan" (där de äldsta barnen har sina kläder). Det slog mig att det kryllade av små barn på dagis. De har en intensiv inskolningsperiod och objekten för inskolningen ser så små, så små ut. Även om jag är jättenöjd med vårt dagis så får jag mig en tankeställare varje gång en ettåring skolas in på dagis. Är det så här vi verkligen vill ha det? Jag tröstade mig med att det är länge kvar tillls Astrid skall börja (eller egentligen är det till våren och tiden går så fruktansvärt fort).

Efter lunchen shoppade Anton, Astrid och jag nya inneskor och skolryggsäck till Anston. Vi fortsatte sen till uppropet för klass 1B på Minervaskolan. Oj, det var verkligen på riktigt. Ett riktigt klassrum med högt i tak och trägolv. De fick riktiga träbänkar som går att öppna och till och med fröken såg ut som en riktig fröken. Stämningen var riktigt högtidlig. Efter uppropet var det gemensam promenad till Cirkus Skratt. Där var det varmt, högljutt och kaotiskt. Anton älskade det och Astrid tyckte att det var skitjobbigt. Hon och jag väntade utanför.

Efter cirkusen skyndade vi oss att byta skolryggsäcken eftersom vi kom på att den inte var så bra. Sen hämtade vi Herman på dagis och fortsatte till Simhallen eftersom simskolan började igen. Anton fortsätter sin Pingvingrupp för att lära sig att simma ordentligt. Herman börjar om baddargruppen. Han gick några gånger förra hösten men tyckte inte alls att det var kul. Nu fick han prova igen och den här gången var det jätteroligt. Allt gick bra, utom att doppa huvudet. Men eftersom han egentligen älskar vatten så lär nog den spärren släppa förr eller senare.

Väl hemma var det middag och läggning av alla barnen. Sen hade jag, eftersom det var alldeles för många dagar sedan, planerat en springtur. De planerna kom dock i ordentlig gungning när jag hade gosat ner mig med Herman i sängen och kände hur otroligt trött jag var. Men skam den som ger sig så på med skorna och ut i spåret (nu behöver jag nog lite beröm). Egentligen var det ett alldeles underbart springväder. Det småduggade och var varmt i luften. Innan jag var hemma så hade det dock hunnt bli ganska mörkt. Man kanske inte skall springa i skogen själv när det är mörkt? Men hur mycket skall man försöka undvika farliga saker som kan hända i förhållande till vad man vill göra? Dessutom så borde man inte ha lurar med musik i öronen. Då hör man ju inte om någon smyger sig på en i skogen. Fast jag gillar att springa till musik. Borde jag sluta med det bara för att det finns en liten risk för att det finns knäppgökar i skogen? Fast om någon nu vill hoppa på mig i skogen så kanske det inte spelar så stor roll om jag har hört dem före. Jag springer ganska långsamt, är ganska liten och inte så himla stark. Inte heller har jag någon vidare självförsvarsteknik heller. Så det kanske är lika bra att springa på med mina lurar och hoppas på det bästa.

Höst

Tre dagar kvar, sen kör det igång igen. Skolan och dagis alltså. Men det känns ganska ok nu. Vi har varit lediga länge tillsamman och haft ett bra sommarlov med fint väder. Luften känns nu lite höstigare och det är mörkt på kvällarna. Det nästan skönt att livet blir mer "som vanligt". Livet blir mer inrutat och det blir mer kontakter utåt för alla i familjen. Det första september börjar också jag att jobba. Jag kommer de första två månaderna att jobba fyra dagar i veckan och vara hemma med Astrid en dag.

Det är nog någonting bra att jag ser fram emot att kliva ut ur vår "familjebubbla" som jag levt i över ett år nu. Den bubblan är min trygghet och den som jag drar mig in i när det stormar. Nu känner jag mig som någon som yrvaket tittar ut ur boet och inser att livet rullar på i full fart utanför. Utmaningen blir att se till att det inte blir för full fart på livet på en gång. Det är så lätt att bli fartblind när allt väl är igång igen.

I veckan har jag varit hemma med barnen i stan och Johan har jobbat. Det har gått överraskande bra. Killarna har tjafsat och bråkat så mycket i sommar att jag hade ställt in mig på en stormig vecka. Men vi har haft det jättemysigt. Det är klart att det hettat till ibland men inte på det där ihärdiga elaka sättet som ofta har varit fallet under sommaren. Nu är det en vardag kvar och vi fortsätter nog att bara vara,

Sen firar vi i helgen av sommarlovet med resan till Lycksele djurpark som var planerad när Astrid fick sin uvi förra veckan. Fast nu när Herman skulle somna så klagade han på ont i halsen och att han kände sig varm så det är kanske inte riktigt dags att ropa hej än.

Ett förhoppningsvis tillfälligt bakslag

... eller bara otur. När jag på söndagen lyfter upp Astrid ur vagnen så tyckte jag att hon luktar urinvägsinfektion. Ni vet den där stickande kisslukten som antingen betyder urinvägsinfektion eller kissblöja som legat och surnat alldeles för länge. Eftersom blöjan är nybytt före tuppluren så börjar misstanke om det förra att smyga sig på. På kvällen är hon grinig och inte sig riktigt lik. Hon ratar kvällsvällingen men somnar lätt och sover ganska bra. På morgonen är hon fortfarande grinig och gnällig. Efter ett tag kräks hon upp morgonvällingen. De mest troliga diagnoserna är alltså magsjuka eller urinvägsinfektion. Det är nog en av de få gånger som jag håller tummarna för magsjuka. Vi ställer in resan till Lycksele djurpark som var planerad och åker istället till barnmottagningen. Fynden där är en ful urinsticka men ingen feber eller crp. Med recept på peroralt urinvägsantibiotika åker vi hem. Vi är ledsna och oroliga över urinvägsinfektionen men glada för att vi hittat den innan den gått upp till njuren.

Väl hemma mår Astrid tjyvens och kräks upp antibiotikat. Vi försöker två gånger med samma bedrövliga resultat. Den oroliga mamman i mig vill slänga mig i bilen, söva ungen och trycka i henne intravenöst antibiotika. I mitt huvud har redan den kvarvarande njuren gett upp, vi är i dialys och väntar på en njurtransplantation. Ingen tillgänglig njure finns och jag kommer att förlora Astrid.

Den rationella medicinskt kunniga personen i mig håller helt med barnläkare. Hon har en nedre urinvägsinfektion som inte rusar upp i njuren på några timmar. Hon har ingen feber och ingen crp-stegring. Om man kan få i henne antibiotika via munnen så mår barnet bättre, slipper nålsättning och inläggning. Alltså försöker vi ett tag till med en annan sorts antibiotika. Efter att Astrid sovit en stund tar hon den nya sorten under protester så klart men det stannar i magen. Fram emot kvällen piggnar hon till. Hon dricker mer välling och börjar bli mer sitt vanliga glada jag.

Oron över Astrid och att förlora ytterligare barn ligger hela tiden så nära under ytan. Vardagen rullar på med oro och glädje i både stora och små format. Det kan gälla allt från blommor som torkar i stugan, barnen som bråkar, jobb som borde göras, en rolig virkning, en bra film. Jag glädjs över att vara tillsammans med familjen. Jag förbannar familjen som kräver så mycket av mig. Men allt detta är hanterbart. Detta hör till livet här och nu och detta tar större och större plats i mitt liv. Det som är svårhanterbart är när oron över livets bräcklighet poppar upp. Att återigen bli påmind om att jag kan förlora mina barn. Detta tar mer och mer energi för varje gång. Just Astrids urinvägar och njurar triggar detta mycket starkt hos mig. Detta är anledningen till att jag för första gången önskat att en kräkning varit magsjuka.

På besök?

Jag har aldrig varit vidskeplig. Men efter Edvins död har också jag gärna sett små tecken här och där. Tecken som jag så gärna vill tolka som, eller i alla fall få fantisera om, att Edvin är närvarande.

Igår kom i alla fall Anton in från bron och sa att en stor fjäril hade satt sig på hans ben. Vi gick ut allihop och såg en jättestor nässelfjäril cirkla runt Anton. När Herman kom ut satte den sig också på honom. Sen så länge pojkarna stod stilla så växlade den mellan att sätta sig på dem. En lång stund höll den på innan den flög iväg.

Om man får släppa tanken och känslorna fria en stund så säger jag:

Tack för besöket!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Resetknapp

Sista dagarna har varit trevligt hektiska. Min lillasyster med familj hälsade på i två dagar. De fick bo i nyinredda sviten i förrådshuset. Det var nog första gången som vi riktigt umgicks på riktigt, bara jag och lillsyrran med familj utan alla andra. Vi provade att umgås på ett lite annat sätt än när hela släkten är samlad. Både barn och vuxna var mycket nöjda med besöket.

Det som dock inte riktigt fungerade var spisen. Den första dagen försökte jag steka kyckling i ugnen och de tog två timmar att bli färdiga. Behöver jag tillägga att det hann bli ganska kaotiskt med fyra vuxna och fem barn under åtta år som alla var väldigt hungriga? Middagen dag två blev lika kaotisk den för då gav spisen upp helt mitt under matlagningen.

Men nu fick Johan möjlighet att inviga sin Murrikka. Sent på fredagskväll byggdes en eldstad till den och sen skedde invigningen med att paket bacon. Både Johan och svågern hade nog ganska kul. Så när vi dagen efter fick besök av Johans lillebror med familj bjöds på korv och fläskfilé stekt på Murrikkan.



Igår gjorde vi sommarutflykt med familjen. Vi passerade loppisen i Norum och fyndade en massa som vi inte behöver. Bland annat vävstolen på bilden. Min storasyster hade en när vi var små och jag var alltid lite avundsjuk. Men nu har jag en egen. Det var en rolig loppis med riktigt gammalt skräp och en riktigt gammal tant som skötte ruljansen. Sen fikade vi våfflor i Skeppsvik.

Idag var både jag och Johan lite trötta och stressade. Innan vi kom oss in till stan så sprang vi som yra höns och fixade med blommor, sopor, tvätt, stökiga barn. Uppgiften för dagen var att shoppa en ny spis. Nu skall vi få den på plats och hoppas att det fungerar.

Jag var idag också förbi och vattnade på Edvins grav. Stressad och med tusen tankar i huvudet kom jag till graven. När jag stått där en stund så kände jag hur vardagsstressen bleknade bort lite. Det var som om någon tryckt på en resetknapp och det blev åter möjligt att se vad som egentligen är viktigt och hur vi fyller liven med en massa ganska onödig stress. Saknaden efter Edvin fick många av mina vardagsbekymmer att te sig lite futtiga.

Så dagens visdomsord är:

Var rädda om varandra och kom ihåg att pusta ibland.


- Posted using BlogPress from my iPhone