Det här blev en trött, regnig och snuvig helg. Det var Johan som drog hem höstens första förkylning. Att något av barnen kommer hem med rinnande näsa efter första veckan är väntat men Johan? Jag kände mig nästan irriterad över detta och kom på mig att undra varför han måste hålla på att bli smittad. Själva ifrågasättandet är så fånigt omoget att jag måste le åt mig själv. Så oempatisk och irrationell är jag ibland.
Idag var jag en snabbis till pappa Pär och Ylva. Det är alltid kul att träffa lilla Hanna. Hon är ganska Edvin när han var liten. Uppdraget var att sortera ut Edvins garderob. Han bodde hos Pär när han dog och därför fanns många av hans kläder där. Jag ville gå igenom dem för att spara vissa plagg till pojkarna och vissa bara för att de är så mycket Edvin. Men det var jobbigt. Han har funnits mycket närvarande i tanke ock känsla efter det besöket. Som alltid infann sig också den paradoxala känslan av så nära men så länge sedan. Alla saker här hemma har jag tittat på, klämt på, luktat på så många gånger att de liksom infogats i nuet. Men där i garderoben hade tiden stått stilla. Där låg hans cykelhjälm (som han slutade använda), fotbollsskorna, cykelskorna, inlines och mycket annat. Men det kändes också att mycket har hänt sedan jag såg dessa saker sist. Känslan av att han kunde komma in genom dörren och använda sakerna var inte lika påtaglig som tidigare. Detta gör att saknaden svider mer men den samsas också med insikten om att livet har gått vidare.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar