Idag för ganska precis 18 år sedan, tjugo över tio på kvällen, föddes Edvin. Han var rund och go och en stadig kille redan då. Faktiskt exakt på grammet och centimetern lika stor som sin nyaste lillebror, 4165 g och 51cm som föddes för bara någon vecka sedan hos pappa Pär och Ylva.
När Edvin skulle födas så vaknade jag på morgonen av att vattnet gick. Vi åkte in till förlossningen för att kontrollera att allt var som det skulle och sen fick vi åka hem. Värkarna kom inte igång förrän mitt på dagen och då fick vi komma tillbaka. Sen tog den en bra stund innan han äntligen ploppade ut fram emot kvällen. Däremellan hade jag både hunnit få och stänga av epiduralbedövning, värkar och värkdropp hade hunnit startas och stannas. Men så äntligen kom han ut. Ett av mina tydligaste minnen är att vi fick sova i en sjukgymnastiksal första natten eftersom BB var totalt överbelagt. Det föddes många barn 1994 och speciellt på våren. Det gjorde dock absolut ingenting för vi hade ju fått världens finaste bebis.
Detta hände för 18 år är sedan. Det är en ganska lång tidrymd, nästan halva mitt liv. Han levde sen i drygt 15 år och nu har det redan gått snart tre år sedan han dog. Ibland tänker jag på hur löjligt rädd jag var för allt som kunde hända honom under de 15 år han levde. Han hade de bästa bilbarnstolarna, den säkraste vagnen, alltid flytväst, massor av förmaningar, tvångstankar om olyckor när han var borta från mig. Aldrig kunde jag i min vildaste fantasi ha föreställa mig att jag skulle förlora honom på det sättet jag gjorde. Att han skulle ta livet av sig som 15-åring.
Även om jag vet att det inte tjänar någonting till så kan jag ibland inte låta bli att fundera över hur annorlunda livet skulle ha sett ut om han hade fått leva. Hur hans liv hade sett ut nu. Hur mitt och resten av familjens liv hade sett ut. Speciellt dagar som denna stannar jag upp och funderar lite extra på hur kort livet är och hur snabbt det kan ändra riktning.
