Detta upprepar jag för mig själv fler gånger om dagen. Det som händer annars är att tankarna springer iväg. Jag ser en kille på gatan i Edvins ålder och tankarna går till hur han också skulle ha lufsat fram till bussen. Jag ser en jacka på affären som skulle ha passat Edvin. Vi ser en film som Edvin skulle ha tyckt om. Vi äter mat som han älskade. Det är så många saker varje dag som kan sänka mig. Jag återkommer framförallt i tanken på att vi skall fira ytterligare en jul utan Edvin. Det känns så tungt att jag nästan inte orkar ur stolen. Då får jag återigen påminna mig om "nu nu nu". Jag beordrar mig själv att ta en sak i taget. Nu skall jag bara se till att tvätten blir hängd, sen skall jag bara se till att barnen blir hämtade, sen skall de bara äta och sen skall bara Astid somna och så vevar dagen på.
Jag som brukar vara mästarinna på att strukturera, optimera och ha framförhållning har på ett mycket konkret och smärtsamt sätt fått lära mig att leva i nuet. När jag i praktisk planering hamnar för långt i framtiden så följer tankarna oundvikligen med och då är det kört. Då hamnar jag genast i "oj så mycket tid kvar utan Edvin" och "oj vad mycket han gick miste om".
Mitt nya sätt att hantera livet har dock inte bara nackdelar. Jag tror faktiskt att jag är lite bättre på att bara vara med barnen här och nu. Genom att inte alltid fixa inför sen så kan jag ibland låta saker vara. Det får vara stökigt ett tag och vi kan läsa en bok istället. Det som dock inte ändrat sig är att jag fortfarande tycker att det är skittråkigt att leka med bilar och bygga träjärnväg. Sorry småkillar men det får ni göra själva. Jag håller mig till pussel, spel och bokläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar