Förtroende för läkare

För två dagar sedan var jag till specialistmödravården för att träffa en obstetriker inför den stundande förlossningen. Anledningen var att jag inte riktigt bestämt mig för hur lillasyster skall komma ut. Ut skall hon på nåt sätt men frågan var alltså om hon skall klämmas ut den vanliga vägen eller genom samma lucka på magen som Anton använde.

När jag satt på mottagningsrummet så började jag fundera på om jag hade förtroende för den läkare som satt på stolen mitt emot. Jag kan fram till att det hade jag nog, i alla fall så mycket som är möjligt för mig just nu och det fick räcka för stunden. Funderingen som följde var naturligtvis varför? Är det rationella och logiska anledningar eller är det personkemi?Anledningen till att jag har svårt med förtroende för sjukvården och även vissa kollegor har så klart med Edvins självmord att göra men jag återkommer i senare inlägg mer till detta.


Jag sammanfattade för mig själv de huvudpunkter som skapade förtroende:
+ Färdig specialist innebär att hon i alla fall borde jobbet ett visst antal år inom området
+ Verkade inläst på det vetenskapliga underlaget då hon besvarade mina frågor
+ Tog sig tid att göra ul-undersökning fastän också hon säkert ville hem till familjen och äta middag snart.

+ Kvinna som själv fött barn

+ Tittade på mig när hon pratade.

+ Väntade in mina tankar och känslor och bombaderade mig inte med argument för sin åsikt

Eftersom jag själv är läkare inser jag att jag för de två första punkterna använder jag mig av en "kollegial måttstock". Har hon rätt klinisk träning och vana att arbeta själv? Är hon uppdaterad vad gäller det vetenskapliga underlaget för sina rekommendationer eller för hon vidare en behandlingstradition utan att veta bakgrunden till den?


När det gäller de andra punkterna så är de egentligen svårare att bedöma. De är egentligen minst lika viktiga eftersom det ger läkaren en chans att få en uppfattning av vad som kan vara rätt beslut för just denna patienten. Rätt beslut behöver inte betyda samma sak för alla patienter. Här är vi återigen inne på temat medmänsklighet, att skapa förutsättningar för att göra det så bra som möjligt för den andra personen.


Jag vet dock egentligen ingenting om läkarens faktiska klinisk träning och erfarenheter. Inte heller hennes förmåga att bedöma risker och vinster. Framförallt vet jag vid ett enstaka mottagningsbesök ingenting om de praktiska förutsättningar som råder för att ge en så bra vård som möjligt. Som patient är man i en stark beroendeställning till den läkare som man träffar och ibland går det faktiskt på tok!


Om det nu blev rätt beslut den här gången får vi nu vänta några veckor med att veta...