Föräldraledig igen

Den här veckan har vardagen börjat på allvar. Johan jobbar, Anton går i förskoleklass och Herman har börjat dagis. Detta innebär att min föräldraledighet också har börjat på riktigt. Hittills har det känts som om vi haft en mycket intensiv semester med en liten bebis och två killar med mycket spring i benen.

Jag är föräldraledig för fjärde gången. Jag har alltså fyra! barn. Det låter helt orimlig många. Jag som en gång i tiden inte ens visste om jag ville ha barn. De är dock det absolut bästa som hänt mig. Trots smärtan när man förlorar ett barn är de meningen med livet. Alla fyra har varit lika välkomna. Det som smärtar är dock att jag aldrig haft alla fyra samtidigt. Astrid och Edvin har aldrig träffats.

Jag kan dock inte låta bli att reflektera över hur annorlunda varje föräldraledighet har varit. Med Edvin var jag bara hemma 7 månader. Jag och Edvins pappa delade på ledigheten. Under dessa månader kände jag min ganska ensam och rastlös. Alla kompisar hade fullt upp med plugg, fester och resor. Jag kände mig yngre än andra mammor och det fanns inte heller samma möjligheter till föräldranätverk, bebismusik etc.

Med Anton som föddes tio år senare tog jag verkligen ut svängarna vad gällde utbudet för föräldralediga. Det är nog det närmaste "lattemamma" som jag varit. Det fanns också fler vänner och bekanta som var hemma med barn. Jag kände mig synkroniserad med omgivningen på ett helt annat sätt. Det lunchades, fikades, bebissjöngs för hela slanten.

Föräldraledigheten med Herman måste jag erkänna att jag knappt kommer ihåg. Då var jag hemma hela dagarna med en liten bebis och en tvååring med stort protestbehov. Jag hade nog fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan. Under det första halvåret, före Anton började syskontimmar på dagis, var dock kommunens öppna förskola räddningen.

Nu sitter jag så här igen. Snusar på den sovande bebisen i mitt knä, surfar lite på datorn, zappar mellan tv-kanalerna och känner mig ganska tillfreds. De timmar mitt över dagen som Astrid och jag har ensamma känner jag mig väldigt rädd om. Snart drar tornadon med nintendoblipp, slagsmål och entusiastiska tjut fram genom huset igen. Då vet jag att de älskade killarna är hemma och det är full fart igen.