Underbara Mia Skäringer! Jag har läst hennes bok som baseras på krönikor och blogginlägg. Hon berör och hon når fram. Hon får mig att tänka "ja så här är ju faktiskt livet". Livet är fult men samtidigt vackert. Hon får mig att le och att skratta till ibland.
Det finns dock några avsnitt som jag bara skumläser, eller till och med hoppar över. Det är avsnitten om längtan och saknaden efter barnen. Det är varannanveckaslivet som hon beskriver. Beskrivningen är bra. Den är gripande. Känslorna går rakt in och igenkännandet finns där. Jag har också levt det livet. Att vara mamma till 100% på 50% av tiden. Att vilja göra det på sitt sätt men vetat att pappa måste få göra det på sitt sätt. Att gå från en lämning på dagis med tårar som trillar nedför kinderna och vetat att vi inte ses förrän om en vecka. De första dagarna var alltid värst sen var man på väg mot att träffas igen. Det är det som gör ont med att läsa om detta. Förut skulle vi alltid få träffas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar