Den 14 juli 2009

Idag är kronprinsessans födelsedag. För två år sedan var det en strålande sommardag. Jag stod i stugan och diskade och lyssnade på firandet från Öland på radion. Barnen plaskade i sin lilla uppblåsbara pool. Jag minns att jag tänkte att livet var ganska bra. Sen på eftermiddagen ringde jag och pratade med Edvin. Han hade en kompis på besök från Kanada som skulle åka hem på eftermiddagen. Han verkade ha haft några trevliga dagar hos pappa efter att vi kommit från Korea. Senare på kvällen när jag kollade e-posten hade jag fått tillbaka ett manus från en vetenskaplig tidskrift. De ville att jag skulle korta ner manuset och skriva om stora delar av det. Jag hade som vanligt en månad på mig. Detta kändes tungt eftersom det skulle innebära många sommarkvällar framför datorn istället för att slappa med en film eller en god bok.

Mitt i detta så ringde Edvins pappa. Han och Edvin hade bråkat och Edvin hade stuckit hemifrån. Vi blev så klart oroliga men hade inte känslan av att det var skarpt läge. Som förälder vill man också gärna kunna få känna hopp och tro på ett tillfrisknande. Jag hade levt med Edvin på resa i två veckor. Jag tyckte han verkade ganska harmonisk och hade pratade om framtiden, konfirmationsläger, kompisar på ett sätt som betydde att han siktade framåt. Han hade också under våren fått börja ta långpromenader själv när han kände sig orolig. Ofta tillbringade han då tiden med att prata med kompisar i telefon. Han brukade dock alltid svara då vi ringde för att höra var han var och hur han mådde. Han brukade också alltid kommit tillbaka efter någon timme. När vi inte fått tag på honom fram emot tiotiden på kvällen så började vi bli riktigt oroliga. Hans pappa började leta och jag körde in till stan. Vi polisanmälde honom som försvunnen.

På sista besöket på BUP den 25 juni så fick vi enbart lugnande besked om att allt såg ljust ut. Vi skulle inte oroa oss och suicidrisken var mycket liten. Detta förstärkte vår känsla av att allt gick åt rätt håll. Eftersom de stängde mottagningen i Umeå under sommaren så fick vi ett kort med telefonnummer dit man kunde ringa om nåt akut hände. På vårt initiativ så fick han dock ett tidsbestämt återbesök i slutet av augusti. Man annars så lämnade de honom helt utan uppföljning under två månader, bara 4 månader efter att han påbörjat medicinering med antidepressiva och under sommaren då all annan struktur som träningar och skola gör uppehåll. Dessutom hade man konstaterat de att den familjebehandling som pågått under våren inte fallit väl ut eftersom Edvin inte velat medverka. Han var som alltid trevlig och korrekt men ville inte prata med "BUPkärringarna".

Det fanns också under våren flera tecken på att Edvin fortfarande inte mådde bra. Vi hade förmedlat dem till BUP men inte fått någon respons på detta. De suicidbedömningar som genomfördes baserades på de korta samtal som Edvin och läkaren hade. Jag vet att där var Edvin lika korrekt och trevlig som han alltid brukade vara mot vuxna som han inte kände. Dessutom visste han så väl vad som stod på spel. Han var väldigt mån om sin frihet, att få röra sig fritt och inte bli begränsad på samma sätt som under vintern. Så sammantaget så fanns det kvar en stor suicidrisk som både BUP och följaktligen också vi föräldrar missade. På kvällen den 14 juli sammanföll flera faktorer till det absolut sämsta läget och Edvin försvann.