Överrumplad

Jag vet inte riktigt vad som hände men detta som skulle bli en mysig dag blev en riktig skitdag. Vi åkte till stugan igår eftermiddag. Idag skulle jag vara själv med barnen och Johan skulle jobba. Det brukar gå bra. Men idag slog det slint totalt. Det som i mitt huvud skulle bli en mysig utflykt till vår strand slutade med att Anton sparkade sönder sin hink och leksakstraktorn. Dagen fortsatte i samma anda. Herman och jag kände oss på eftermiddagen alldeles trötta i halsen efter allt skrik. Dagen kulminerade med att Herman jagade Anton med ett brännbollsträ varvid den utlovade brännbollsspelningen efter middagen utgick. Nu sussar alla barnen inklusive Johan i Hermans säng och jag sitter och känner mig som världens uschligaste förälder.

Bilden visar den lilla stund som de faktiskt lekte.





Jag har tidigare skrivit om att jag efter Edvins självmord känner mig ganska vilsen i mitt föräldraskap. Jag har liksom tappat kompassriktningen och vågar inte lita på "mitt sätt". Det är nog därför jag känner mig så knäckt över såna här dagar som jag känner att jag tappar greppet om. Istället för att bara inse att så här bli det ibland så drar tankarna iväg och jag letar orsaker till att de mår så dåligt att de måste bråka med varandra hela tiden. Är det ångest och andra otäcka saker hos barnen? Sen börjar jag oroa mig för hur mycket jag skadar dem genom att inte orka med dem alla dagar.

Mitt föräldraskap nu är så olikt det jag hade med Edvin. Då hade jag ett barn som dessutom var ett mycket försiktigt barn. Då gick det att resonera och diskutera allting, säkert för mycket många gånger. Få gånger höjdes rösten. Nu är det mer överrösta barnen och millimeterrättvisa som står på agendan. Ja oj oj, ibland undrar jag vad jag har gett mig in på. Jag får alldeles ont i magen när jag tänker på ansvaret att lotsa de tre kvarvarande barnen ut i livet. Tänk vad mycket hemskt som kan hända dem. Fast samtidigt så är det ju det här som är livet och jag gör ju så gott jag kan.


- Posted using BlogPress from my iPhone