Logistikmissar

Idag hade vi logistikgudinnan (vad hon nu kan heta) emot oss. Först steg vi upp alldeles för sent så det blev bråttom, bråttom bråttom att skjutsa Anton till Vasakyrkan kl 8. Han skulle vara med i Stadsförsamlingens musikal. Halv tolv skulle han hämtas. Jag anlände som vanligt med andan i halsen prick på detta klockslag. Då fanns bara några stora barn och tekniker kvar. Jag fick tag på en av de ansvariga som sa att vi minsann "glömt att meddela att vi tänkte hämta honom". Jag är ganska säker på att vi sagt till både Anton och fröknarna att vi skulle hämta honom när de var klara. I alla fall hade Anton blivit jätteledsen när de, en bra stund före halv tolv, gått tillbaka till skolan och tagit honom med. När jag småsprungit till Minervaskolan möts jag av en av Antons lärare som ser frågande ut när jag frågar efter honom. Han säger att han inte sett honom och frågar också de andra killarna som varit med om de sett honom. Alla säger bestämt att han gick hem med sin mamma. Nu börjar jag känna lite panik i magen. Vi letar reda på den i klassen som brukar ha koll. Hon säger att Anton var med tillbaka till skolan men att Helena (den andra läraren) tog hand om honom. När vi kikar in i lärarnas krypin så sitter Helena på golvet med en storgråtande Anton på golvet.

Vi kramas en stund och sen när han lugnat sig så frågar jag varför han var så ledsen. Så småningom kryper det fram att han var orolig för att jag inte skulle hitta honom och kunna hämta honom, att han inte skulle hitta tillbaka till mig. Kanske skulle han ha reagerat så starkt på denna händelse ändå men jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket som är en reaktion på det som hände Edvin. Anton har tidigare funderat mycket över att Edvin försvann, att vi letade länge efter honom och att vi aldrig hittade honom i livet utan att han var död. Även om Edvin alltid är närvarande hos mig så glömmer jag ibland bort hur stark upplevelse Edvins död fortfarande är för framförallt Anton som var 5 år. Vissa händelseförlopp och detaljer kommer han ihåg kristallklart.

Efter detta kände också jag mig nästan gråtfärdig och alldeles matt så vi gick och fikade ett riktigt gofika på stan. Efter det myste vi på biblioteket och glömde alldeles bort tiden. Klockan två skulle jag nämligen till psykologen och då skulle Johan ha kommit hem och tagit hand om barnen. Nu var klockan halv två och jag får inte tag på Johan. När jag får tag på honom är han redan hemma och får slänga sig på cykeln och i regnet komma till oss på stan. När jag väl sitter utanför psykologen så kommer Johan inrusande. Jag glömde att ge honom bilnyckeln och han hade glömt sin mobil hemma. Eftersom han inte vet vari i huset jag håller till har han sprungit och letat på alla våningarna. När jag till sist slappnar av i en fåtölj och väntar på Örjan så inser jag att han är sen. Han brukar aldrig vara sen. Efter en snabb titt i kalendern inser jag att jag tagit fel på dagen. Jag skulle ha varit där igår.