När livet krisar så läser jag böcker. När Edvin dog så läste jag högvis med böcker som handlade om att förlora barn, sorg, självmord och depressioner. När jag pratade med min gamla forskningshandledare om detta sätt att hantera svåra situationer så frågade han lika rakt som han tar sig an allting annat "hjälper det?" Och ja, det gör det. Det tar inte bort smärta, förtvivlan, rädsla och alla andra känslor som man känner när det händer ens barn någonting. Men andras erfarenheter kan leda in på nya vägar för både tanke, känsla och handling. Det hjälper att få spegla sin egen situation mot andra föräldrars och att få ta del av deras erfarenheter.
Även under de sista veckornas prövningar har jag hunnit läsa några böcker. Jag har insett barnen i att de böcker som handlar om barncancer nästan alltid överlever. I de fall då barnen dör så är den upplevelsen förmodligen så dominerande att det inte längre känns så aktuellt att skriva så detaljerat om sjukdomsperioden.
Den bok som jag fastnat mest för är "Kan jag dö, mamma?" som är skriven av Ingrid Edgardh. Hon är van att skriva och har språket i sin hand. Detta underlättar för läsaren och ger boken en mycket fin inramning. Hon skriver om sin son John som får en aggressiv form av neuroblastom som redan är metastaserad vid diagnos. Då boken gavs ut 2005 var John 13 år och botad och borde nu vara på god väg mot vuxenlivet.
Det som berör mig mest i denna bok som vibrerar av känslor är hur en bekant säger till henne "Jag skulle aldrig ha klarat av att mitt barn blev sjukt, du är så stark". Jag kan inte låta bli att dra en parallell till hur många gånger jag har hört en liknande kommentar från välmenande medmänniskor. Jag har funderat mycket över varför jag upplever den så provocerande. Det är så klart att den är provocerande eftersom när livet stannar så måste det ändå gå vidare. Vad har vi människor för val? Men nu när jag läser så faller orsaken till att jag känner mig provocerad på plats på riktigt. Ingrid Edgardh formulerar det så här:
"Ändå kan jag inte släppa den här kommentaren. Den är en tjock och trygg vägg mellan min verklighet och deras. En vägg som förhindrar att inte det svåra skall drabba den som talar. En barrikad mot livet."
Där har vi det! Det är hur personen, genom att yttra sig som han gör, särskiljer mig från sig själv. Jag är inte som alla andra. Jag är i och för sig mycket beundransvärd, stark och tålig men av en annan sort. Jag är en som det händer hemska saker för. Det är inte så att vi som drabbas är en annan sort. Livet drabbar oss alla. Ibland går livet sönder... och sen fortsätter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar