I måndags när min storasyster med familj var förbi på ett snabbfika i väntan på flyget tillbaka till Stockholm så kräktes Herman. Magsjukefobin hos vaknade till liv hos oss alla. Herman somnade på soffan och det visade sig mest troligt inte vara magsjuka. Han har efter det varit trött och hängig och har börjat sova middag och inte velat äta. Framförallt det där med att inte vilja äta är ett tecken på att nåt är fel med vår Herman. Han är matlusten personifierad. I början av veckan ville han äta men fick sen ont i magen direkt efteråt. Nu är han inte så sugen längre eftersom han vet att han får ont. Fast sen utimellanåt mår han nästan som vanligt och kan vara ute och cykla.
Min grundinställning är att det vanliga är vanligast. Jag har därför under veckan tänkt att det går nog över. Möjligtvis blev det lite för mycket påskgodis, eller så är han lite förstoppad. Så igår när han mått ganska bra på morgonen fick han gå halva dagen på dagis. Det gick bra. Han hade ätit soppa och lekt som vanligt. När vi sen kom hem ville han inte ha mellis utan mådde illa och somnade i soffan. Nu var det nog dags att ringa till vårdcentralen och där lyckades en sköterska stressa upp mig med att ge oss en akuttid. Väl ute på parkeringen kom jag på att Johan hade bilen. Vi vände in igen och jag lyckades stressa upp Johan som kom hem och tog Herman till jourcentralen istället eftersom det var för sent för vårdcentralen.
Vid undersökningen hade han <8 i CRP, fint urinprov och inget bukstatus förutom lite öm. Mer än så gör man väl inte akut så de återvände hem med en blek Herman som fortfarande hade ont i magen. Så idag är han, trots att det var hans tur att åka till Sävarbadet med dagis, hemma med oss istället. Vi väntar nu på att vårdcentralen skall ringa så vi får fundera vidare på om vi skall vänta mer eller om han behöver en ny planerad tid.
Så oj vad svårt det är att veta när man bara skall vänta och när det är fara å färde. Eller egentligen är det inte så svårt men eftersom jag inte litar på mig själv längre så blir det svårt. Sen blir det inte lättare av jag inte heller riktigt litar på sjukvården i alla lägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar