Media

Idag har jag ägnat hela dagen till att fundera över hur öppen jag vill vara med allt som hände Edvin och familjen den våren-sommaren för två år sedan. Jag fick nämligen ett erbjudande från tidningen mama om att bli intervjuad. Journalisten hade hittat min blogg och skulle göra ett reportage om att förlora barn i suicid. Eftersom jag har en öppen blogg på nätet så har jag tagit steget till att offentligt berätta om livet efter Edvins självmord. Den här bloggen är dock min "egotripp" som jag skriver helt för min egen skull. Den är en del i bearbetningen att ta sig vidare. Jag skriver helt enkelt om saknaden efter Edvin. Den är så närvarande i mitt liv men får inte alltid plats i vardagen. På bloggen får den alltid ta den platsen den behöver. Om jag dessutom kan öka medvetenheten om att det faktiskt finns barn som tar livet av sig och hur livet efter kan te sig för de anhöriga är det så klart bra. Detta är dock inte varit mitt primära syfte.

Att ta steget till att belysa vår situation och vad som hände Edvin i ett så stort offentligt rum som en intervju i mama innebär är jag nog inte redo för än. Inte så att hela alla i hela världen läser en så utpräglad föräldratidning som mama men tillräckligt många för att det skall kännas lite jobbigt. Det är nog prestationsprinsessan i mig som gör att jag så gärna ändå vill ställa upp. Jag tycker det är så viktigt att vi pratar om suicid. Att det faktiskt händer. Att så lite insatser sätts in för att förhindra dem. Hur förödande det är för den som förlorar sitt liv innan det börjat. Hur förödande det är för dem som blir kvar.

Varför backar jag då när jag får erbjudandet? Jag har nämligen samtidigt lovat mig själv att vara snäll mot mig själv och göra saker som jag mår bra av. Magkänslan säger att det känns för jobbigt just nu så därför blir det ett nej. Kanske känns det annorlunda om ytterligare en tid? Kanske har jag kommit längre i bearbetningen av det som hände att jag känner att jag kan dela med mig i ett större sammanhang? Kanske blir media aldrig ett forum som känns bekvämt för mig?

Det som däremot har utkristalliserats under funderingarna det sista dygnet är att det är dags att här på bloggen berätta mer om vad som hände. I alla fall ur min synvinkel. Min synvinkel är alltid en mammas så klart. Oavsett hur utbildad, insatt och inläst jag är på ämnet så är det jag som mamma som har upplevt detta. Och minnet av vad jag har upplevt ändras med tiden. Det filtreras genom allt som jag upplever i nuet. Alla minnen är ju relativa. Tyvärr även minnet av Edvin.