Påminnelse

Mitt i vardagen får jag åter en påminnelse om hur skört livet kan vara. Astrid har nu fått intravenös antibiotika i snart 3 dygn och är feberfri. Eftersom nålen inte verkar fungera längre får hon gå över till att få antibiotika i munnen. Hon har dock fortfarande blod i urinen. På ultraljudet idag fick vi en ledtråd till detta. Hon har en cystisk förändring som ser ut som en ovanlig medfödd tumör. Den missformar njuren vilket ökar risken för pyelonefrit. I morgon skall hon få göra en magnetröntgen för att komma vidare i att försöka ta reda på vad hon har i njuren. Eftersom hon inte är så bra på att ligga stilla på beställning kommer lillsmulan att sövas.

Detta väcker minnen från Antons bebistid. Han sövdes och opererades för sitt omphalocele direkt han var född. Sen när han var 2 månader fick han en analabcess som dränerades under narkos. Hur som helst så behöver vi många hållna tummar nu.

Kommer ni ihåg min önskan inför 2011? Lugn och ro för familjen och få tid att samla kraft och komma på fötter igen. Det verkar inte så lovande just nu. Just nu känns det skitjobbigt men som alltid när det är jobbigt blir jag också väldigt fokuserad.

Bröderna längtar och saknar. Speciellt Anton har tagit detta hårt. Han har haft mardrömmar och är rädd för att hans älskade lillasyster skall dö. Det är många tankar och känslor kring döden som vaknar igen. De har varit hos oss och ätit middag varje dag.

På grund av magsjuke- och RS-virustider ligger vi som satellitpatienter på barncanceravdelningen. Även detta väcker tankar på döden. Att ens barn kan dö var tidigare så abstrakt otäckt att tanken vek undan. Nu vet jag att det kan ske, att livet på nåt sätt går vidare men också hur fruktansvärt ont det gör.


- Posted using BlogPress from my iPhone