Igår när jag promenerade med familjen till Bräntis så fick jag samma känsla som när Edvin just dött. Det är känslan av att stå bredvid. Utåt ser vi ut som vilken familj som helst men inombords känns det som om vi inte hör till samma verklighet.
Vissa stunder är jag livrädd för att Astrid skall dö. Att jag skall förlora henne också. Korta stunder känns det också som att jag nästan bottnar i känslan att vi har våra barn till låns. De är inte våra utan vi måste passa på att njuta av dem medan de är hos oss. Vi vet aldrig vad som kan hända. Andra stunder får jag känslan av att om det skall gå åt skogen så vill jag inte att Astrid skall behöva ha det jobbigt. Fast om Astrids tumör visar sig vara malign så ger vi oss inte utan kamp till sista blodsdroppen och det kommer betyda många svåra stunder också för Astrid.
Vi har varje dag sedan vi kom hem varit in till sjukhuset för att kontrollera cvk och ta prover. Det såg ut som en hotande tunnelinfektion men idag såg allt bättre ut. Även proverna ser hyfsade ut. Hon läcker fortfarande protein från njuren men infektionen har lagt sig.
Astrid själv är dock på topp. Hon är en glad, sprallig och pigg tjej som har mycket god aptit. Hon har tappat några hekto sista veckorna och min plan är att göda henne så hon klarar eventuella framtida svårigheter.
Fast i morgon är det en stor dag. Herman fyller fem år. Tänk min lilla Herremanbebis. Han har väntat otåligt på denna dag. Det har varit nedräkning ända sedan Antons födelsedag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar