Efter en jobbig natt hemma med mycket blod och koagler i blöjan och en tjej som kräktes upp all mat så åkte vi igår morse till Barn 3. Vi visade upp den blodiga blöjan och sen blev det fart. Efter provtagning så blev det ultraljud av urinvägarna. Det blöder fortfarande en hel del efter biopsin och njurbäckenet är fyllt av koagler. Det beslutades att vi skulle tillbaka till Uppsala sam eftermiddag. Detta för att ha beredskap för om koaglerna gör så det blir stopp i urinvägarna.
Mitt i detta berättar läkaren att det första PAD svaret hade kommit och att det såg beningt, dvs godartat, ut! Det verkar vara nåt i den branschen som första röntgenläkaren trodde i början. Efter beskedet kände jag mig otroligt lättad men samtidigt också alldeles som en urvriden trasa. Det är nog all spänning den sista månaden. Den 14 februari fick hon feber och den 28 lades vi in första gången.
Jag kan kanske få tillbaka tron på att det faktiskt kan gå bra. När vi fick reda på att Anton hade en svår missbildning hade jag hela tiden känslan av att det skulle gå bra vilket det också gjorde. Samma sak när Edvin blev sjuk. Jag tänkte att det skulle bli riktigt kämpigt, säkert i många år, men att han skulle bli frisk och framförallt överleva. Sen plötsligt händer det, mitt barn dör. Så när Astrid nu blev sjuk har jag förberett mig på att också hon skall dö. För det kan ju faktiskt hända...
Men nu har vi förmodligen bara slutspurten kvar. Före vi flög iväg igår kväll tankades hon med blod. Vi får väl se vad som händer idag. De besked jag fick i Umeå var att man kommer att planera in en relativt snar operation eftersom hon blöder. Jag hoppas att det bli en planerad operation med optimala förutsättningar till veckan.
Johan är denna gång kvar med killarna. Det blev en så abrupt avresa denna gång så vi bedömde att han skulle åka ner när vi vet när det bli operation. Dessutom har killarna fullspäckat schema med Antons fiolkonsert och knytismiddag ikväll och var sin körkonsert på söndag.
Tänk att den ändå var godartat. Fast jag har svårt att lita på det till 100% innan slutsvaret. Men det är så fantastiskt, jag får ha kvar min lilla bebistjej :)
Så nån däruppe verkar tycka att jag är otroligt trögfattad. Det här med att med diskreta tecken visar på vad jag har kvar och fortfarande kan förlora och därför bör vara tacksam för räcker tydligen inte för mig. Nej här skjuts det ordentliga varningsskott så hjärtat nästan stannar kvar uppe i halsgropen för gott. Hur som helst så är det så sant. Jag saknar Edvin så mycket så det egentligen inte finns ord att beskriva detta. Samtidigt är jag så tacksam för dem jag har i mitt liv.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar