Nu är vi i stan igen och jag njuter av att ha en bra internetanslutning. Jag har hunnit betala räkningar, läsa bloggar, shoppa en kofta från Gudrun Sjödén och avslutar nu med lite bloggning. Kvällarna i stugan känns för värdefulla för att jag skall orka ta fram datorn och skriva på bloggen. Istället vilar jag, ser på TV och stickar, stickar och stickar. Jag har nog blivit lite besatt av att sticka. För mig är det terapi. Det är ett sätt att lägga andra måsten på is och låta tankar och händer vara aktiva men aktiva med någonting skapande.
På dagarna är det absolut inte tal om att vare sig sticka eller blogga. Från det barnen slår upp ögonen vid sjutiden så är det full fart fram till åtta på kvällen. Även om jag med tiden blivit mer realistisk med vad man hinner när man har semester och hela familjen är hemma så bubblar ibland frustrationen upp. Mellan måltider, disk, tvätt, blöjbyten, medlande mellan syskon, städ, dvs vanliga vardagssysslor som inte sköter sig själva bara för att det är semester, så försöker vi hinna med lite mer somriga aktiviteter. Fast när jag får fundera ett tag kommer jag som tur är för det mesta fram till att det som är det viktiga på sommaren är nog egentligen att alla är hemma och delar på vardagslivet som faktiskt går i ett lägre tempo än under andra delar av året. Om man sen tar sig iväg och fiskar så är det en bonus men om alla är glada och nöjda med att sitta inne och spela kort fast solen skiner så är det faktiskt ok det också.
Vi har egentligen en otroligt bra sommar. Den bästa på länge. Jag är så himla glad för att vi köpte vår stuga vid havet. Vi är tillsammans jättemycket i en underbar miljö under så lång tid att vi inte behöver känna att man behöver ta tillvara på varje solig och somrig dag. Ibland när jag pratar med vänner och bekanta som kuskar runt hos släktingar och mellan olika sevärdheter börjar det klia lite i mig. Men just nu är det faktiskt en lugn stugsommar som är det bästa för oss. För som sagt behöver vi nog lite lugn och ro ett tag. Livet kommer att bjuda på berg och dalar igen såsmåningom, vare sig vi vill det eller ej.
tisdag 26 juli 2011
fredag 15 juli 2011
15 juli 2011
Vad gör jag av denna dag? Den 15 juli, dagen då Edvin dog. Mycket återupplevs i tanken. Men nuet finns också och dagen skall genomlevas. Det är semestertid och barnen är hemma och kräver sitt. För dem är dagen inte speciell på samma sätt som för mig. Eller den är nog speciell för dem men mycket för att den är speciell för mig.
När jag har funderingar kring hur jag skall hantera situationer som har med Edvin att göra så brukar Örjan fråga: "Vad skulle Edvin vilja?" Jag tror att han skulle ha velat att vi gjorde nåt bra av denna dag, i alla fall så gott det går. Vi försöker alltså att göra den 15 juli till en speciell dag också aktivitetsmässigt där vi gör någonting trevligt tillsammans med hela familjen. Edvin finns med i tanken hela tiden men i nuet fokuserar vi på oss som lever här och nu. Kanske kommer det att kännas annorlunda något annat år men just nu känns det rätt.
Så i år åkte vi till Holmön som är en ö och ett utflyktsmål utanför Umeå. Jag hade varit där tidigare tillsammans med jobbet men det var första gången för Johan och barnen. Vi åt en god lunch, promenerade, åt glass och bara slappade (så gott det går med tre små barn).
Nu börjar det tredje året utan dig.
Så länge sedan men ändå alldeles nyss...
Ljuset i lyktan brinner för dig
Älskar dig för evigt!
När jag har funderingar kring hur jag skall hantera situationer som har med Edvin att göra så brukar Örjan fråga: "Vad skulle Edvin vilja?" Jag tror att han skulle ha velat att vi gjorde nåt bra av denna dag, i alla fall så gott det går. Vi försöker alltså att göra den 15 juli till en speciell dag också aktivitetsmässigt där vi gör någonting trevligt tillsammans med hela familjen. Edvin finns med i tanken hela tiden men i nuet fokuserar vi på oss som lever här och nu. Kanske kommer det att kännas annorlunda något annat år men just nu känns det rätt.
Så i år åkte vi till Holmön som är en ö och ett utflyktsmål utanför Umeå. Jag hade varit där tidigare tillsammans med jobbet men det var första gången för Johan och barnen. Vi åt en god lunch, promenerade, åt glass och bara slappade (så gott det går med tre små barn).
Nu börjar det tredje året utan dig.
Så länge sedan men ändå alldeles nyss...
Ljuset i lyktan brinner för dig
Älskar dig för evigt!
torsdag 14 juli 2011
Den 14 juli 2009
Idag är kronprinsessans födelsedag. För två år sedan var det en strålande sommardag. Jag stod i stugan och diskade och lyssnade på firandet från Öland på radion. Barnen plaskade i sin lilla uppblåsbara pool. Jag minns att jag tänkte att livet var ganska bra. Sen på eftermiddagen ringde jag och pratade med Edvin. Han hade en kompis på besök från Kanada som skulle åka hem på eftermiddagen. Han verkade ha haft några trevliga dagar hos pappa efter att vi kommit från Korea. Senare på kvällen när jag kollade e-posten hade jag fått tillbaka ett manus från en vetenskaplig tidskrift. De ville att jag skulle korta ner manuset och skriva om stora delar av det. Jag hade som vanligt en månad på mig. Detta kändes tungt eftersom det skulle innebära många sommarkvällar framför datorn istället för att slappa med en film eller en god bok.
Mitt i detta så ringde Edvins pappa. Han och Edvin hade bråkat och Edvin hade stuckit hemifrån. Vi blev så klart oroliga men hade inte känslan av att det var skarpt läge. Som förälder vill man också gärna kunna få känna hopp och tro på ett tillfrisknande. Jag hade levt med Edvin på resa i två veckor. Jag tyckte han verkade ganska harmonisk och hade pratade om framtiden, konfirmationsläger, kompisar på ett sätt som betydde att han siktade framåt. Han hade också under våren fått börja ta långpromenader själv när han kände sig orolig. Ofta tillbringade han då tiden med att prata med kompisar i telefon. Han brukade dock alltid svara då vi ringde för att höra var han var och hur han mådde. Han brukade också alltid kommit tillbaka efter någon timme. När vi inte fått tag på honom fram emot tiotiden på kvällen så började vi bli riktigt oroliga. Hans pappa började leta och jag körde in till stan. Vi polisanmälde honom som försvunnen.
På sista besöket på BUP den 25 juni så fick vi enbart lugnande besked om att allt såg ljust ut. Vi skulle inte oroa oss och suicidrisken var mycket liten. Detta förstärkte vår känsla av att allt gick åt rätt håll. Eftersom de stängde mottagningen i Umeå under sommaren så fick vi ett kort med telefonnummer dit man kunde ringa om nåt akut hände. På vårt initiativ så fick han dock ett tidsbestämt återbesök i slutet av augusti. Man annars så lämnade de honom helt utan uppföljning under två månader, bara 4 månader efter att han påbörjat medicinering med antidepressiva och under sommaren då all annan struktur som träningar och skola gör uppehåll. Dessutom hade man konstaterat de att den familjebehandling som pågått under våren inte fallit väl ut eftersom Edvin inte velat medverka. Han var som alltid trevlig och korrekt men ville inte prata med "BUPkärringarna".
Det fanns också under våren flera tecken på att Edvin fortfarande inte mådde bra. Vi hade förmedlat dem till BUP men inte fått någon respons på detta. De suicidbedömningar som genomfördes baserades på de korta samtal som Edvin och läkaren hade. Jag vet att där var Edvin lika korrekt och trevlig som han alltid brukade vara mot vuxna som han inte kände. Dessutom visste han så väl vad som stod på spel. Han var väldigt mån om sin frihet, att få röra sig fritt och inte bli begränsad på samma sätt som under vintern. Så sammantaget så fanns det kvar en stor suicidrisk som både BUP och följaktligen också vi föräldrar missade. På kvällen den 14 juli sammanföll flera faktorer till det absolut sämsta läget och Edvin försvann.
Mitt i detta så ringde Edvins pappa. Han och Edvin hade bråkat och Edvin hade stuckit hemifrån. Vi blev så klart oroliga men hade inte känslan av att det var skarpt läge. Som förälder vill man också gärna kunna få känna hopp och tro på ett tillfrisknande. Jag hade levt med Edvin på resa i två veckor. Jag tyckte han verkade ganska harmonisk och hade pratade om framtiden, konfirmationsläger, kompisar på ett sätt som betydde att han siktade framåt. Han hade också under våren fått börja ta långpromenader själv när han kände sig orolig. Ofta tillbringade han då tiden med att prata med kompisar i telefon. Han brukade dock alltid svara då vi ringde för att höra var han var och hur han mådde. Han brukade också alltid kommit tillbaka efter någon timme. När vi inte fått tag på honom fram emot tiotiden på kvällen så började vi bli riktigt oroliga. Hans pappa började leta och jag körde in till stan. Vi polisanmälde honom som försvunnen.
På sista besöket på BUP den 25 juni så fick vi enbart lugnande besked om att allt såg ljust ut. Vi skulle inte oroa oss och suicidrisken var mycket liten. Detta förstärkte vår känsla av att allt gick åt rätt håll. Eftersom de stängde mottagningen i Umeå under sommaren så fick vi ett kort med telefonnummer dit man kunde ringa om nåt akut hände. På vårt initiativ så fick han dock ett tidsbestämt återbesök i slutet av augusti. Man annars så lämnade de honom helt utan uppföljning under två månader, bara 4 månader efter att han påbörjat medicinering med antidepressiva och under sommaren då all annan struktur som träningar och skola gör uppehåll. Dessutom hade man konstaterat de att den familjebehandling som pågått under våren inte fallit väl ut eftersom Edvin inte velat medverka. Han var som alltid trevlig och korrekt men ville inte prata med "BUPkärringarna".
Det fanns också under våren flera tecken på att Edvin fortfarande inte mådde bra. Vi hade förmedlat dem till BUP men inte fått någon respons på detta. De suicidbedömningar som genomfördes baserades på de korta samtal som Edvin och läkaren hade. Jag vet att där var Edvin lika korrekt och trevlig som han alltid brukade vara mot vuxna som han inte kände. Dessutom visste han så väl vad som stod på spel. Han var väldigt mån om sin frihet, att få röra sig fritt och inte bli begränsad på samma sätt som under vintern. Så sammantaget så fanns det kvar en stor suicidrisk som både BUP och följaktligen också vi föräldrar missade. På kvällen den 14 juli sammanföll flera faktorer till det absolut sämsta läget och Edvin försvann.
Gamla vänner
Nu är jag och Anton i vårt blå hus i stan och har passat på att tvagat oss i stadsduschen. Även en bloggning är en sak man kan passa på att göra i stan. Internetuppkopplingen vid havet är inte den bästa. Vi har nu på morgonen släppt av vännen Erika med familj på flygplatsen. Det har varit tre jättetrevliga dagar i stugan och en himla bra utdelning av vårt förrådsröj.
Den finns flera olika sorters vänner i mitt liv som alla tillfredsställer olika typer av behov. Erika är en av de vänner som har känt mig under nästan hela mitt vuxna liv. Vi träffades hos Korosh på ett bahaimöte på Ålidhem (under min tid som Bahaianhängare, berättar mer sen). Jag var där av intresse och hon i egenskap av inneboende. Kontakten med andra Bahaier finns inte kvar men jag och Erika hittade varandra. Vi har sedan följts åt genom livet. Vi fick våra första barn med något års mellanrum och levde familjeliv när alla andra fortsatte bo i studentkorridor. Vi separerade från våra barns pappor och levde "ensammammaliv" nästan samtidigt. Vi har hittat nya män och nya familjekonstellationer som vi nu umgås i. Vi båda adopterade från Korea.
Det finns en trygghet i vänskapen med Erika som till stor del beror på att vi har delat många erfarenheter och tagit del av varandras liv under så lång tid. Detta garanterar dock inte att man fortsätter att hålla kontakten med vänner. Man måste också genuint tycka om personen i fråga, och där tror jag man blir mer kräsen med åren. Det som skiljer oss åt nu är att jag har förlorat Edvin och hon har kvar alla sina barn. Men på sätt och vis så kan det lite kännas som om vi också delar detta. Hon är en av de få vänner som jag har kvar från när han föddes. Hon har minnen av honom som bebis, som barn och som tonåring. Sista gången de träffades var hösten innan han dog.
Nu känner jag mig trött i huvudet. Men det är en skön trötthet eftersom den beror på att vi har pratat och pratat och pratat i flera dagar. Nu behöver jag dra mig undan några dagar tillsammans med familjen. Jag behöver få bara vara och ta mig igenom dessa två dagar. Idag var dagen Edvin försvann.
Den finns flera olika sorters vänner i mitt liv som alla tillfredsställer olika typer av behov. Erika är en av de vänner som har känt mig under nästan hela mitt vuxna liv. Vi träffades hos Korosh på ett bahaimöte på Ålidhem (under min tid som Bahaianhängare, berättar mer sen). Jag var där av intresse och hon i egenskap av inneboende. Kontakten med andra Bahaier finns inte kvar men jag och Erika hittade varandra. Vi har sedan följts åt genom livet. Vi fick våra första barn med något års mellanrum och levde familjeliv när alla andra fortsatte bo i studentkorridor. Vi separerade från våra barns pappor och levde "ensammammaliv" nästan samtidigt. Vi har hittat nya män och nya familjekonstellationer som vi nu umgås i. Vi båda adopterade från Korea.
Det finns en trygghet i vänskapen med Erika som till stor del beror på att vi har delat många erfarenheter och tagit del av varandras liv under så lång tid. Detta garanterar dock inte att man fortsätter att hålla kontakten med vänner. Man måste också genuint tycka om personen i fråga, och där tror jag man blir mer kräsen med åren. Det som skiljer oss åt nu är att jag har förlorat Edvin och hon har kvar alla sina barn. Men på sätt och vis så kan det lite kännas som om vi också delar detta. Hon är en av de få vänner som jag har kvar från när han föddes. Hon har minnen av honom som bebis, som barn och som tonåring. Sista gången de träffades var hösten innan han dog.
Nu känner jag mig trött i huvudet. Men det är en skön trötthet eftersom den beror på att vi har pratat och pratat och pratat i flera dagar. Nu behöver jag dra mig undan några dagar tillsammans med familjen. Jag behöver få bara vara och ta mig igenom dessa två dagar. Idag var dagen Edvin försvann.
torsdag 7 juli 2011
Stugliv
Nu är vi på plats i stugan. Det är det första året som det känns som om vi skall vara här på riktigt. Detta är den tredje sommaren som vi har vår stuga. Den första sommaren var sommaren då Edvin dog. Då flydde vi hit ut några dagar i taget för att komma ifrån stan. Mycket lite blev fixat och vi hade fullt upp med att bara överleva. Förra sommaren föddes Astrid. Vi var här ganska mycket men fokus låg inte riktigt på att njuta av stuglivet.
Nu har vi flyttat ut hit med allt vårt pick och pack. Vi varit här i snart en vecka och har det verkligen underbart skönt... mellan allt som skall fixas. Nej allvarligt talat så gäller det att inte ryckas med i allt som man kan (och kanske borde) fixa och dona med. Det gäller istället att njuta av att vara tillsammans med familjen och faktiskt slå ner baken i en solstol eller bada med barnen.
Vi har dock haft ett roligt projekt den här veckan. Om några dagar kommer våra första övernattningsgäster. Det skall bli jätteroligt. Inför detta har vi antagit utmaningen att förvandla stora rummet i lillstugan från förråd fyllt av skrot till ett mysigt gästrum. Vi börjar faktiskt närma oss nu. Ikväll har vi torkat golven och hängt tavlor på väggarna. Så snart kan jag fylla stugan med trevligt besök istället för gamla möbler och bräder, bra va?
Dagens bedrift var dock att jag fick Anton och Herman att bada i havet från vår brygga. Det var 23 grader varmt och jätteskönt. De brukar dock vara väldigt försiktiga badare. Nu slängde de sig i vattnet och paddlade runt med sina simpuffar. Vi hade dock behövt en Edvinstorbadare som hade kunna hoppa i före och visa hur det skall gå till.
Ja, när det gäller Edvin så har min undermedvetna nedräkning har börjat. Så mycket denna årstid påminner om för två år sedan. Lukten och ljuset när man går ut på sommarkvällarna för tankarna till när jag letade efter honom natten mellan den 14e och 15e juli. Det är så mycket som jag fortfarande inte förstår. Framförallt är det fortfarande så svårt att förstå att han inte kommer tillbaka.
Nu har vi flyttat ut hit med allt vårt pick och pack. Vi varit här i snart en vecka och har det verkligen underbart skönt... mellan allt som skall fixas. Nej allvarligt talat så gäller det att inte ryckas med i allt som man kan (och kanske borde) fixa och dona med. Det gäller istället att njuta av att vara tillsammans med familjen och faktiskt slå ner baken i en solstol eller bada med barnen.
Vi har dock haft ett roligt projekt den här veckan. Om några dagar kommer våra första övernattningsgäster. Det skall bli jätteroligt. Inför detta har vi antagit utmaningen att förvandla stora rummet i lillstugan från förråd fyllt av skrot till ett mysigt gästrum. Vi börjar faktiskt närma oss nu. Ikväll har vi torkat golven och hängt tavlor på väggarna. Så snart kan jag fylla stugan med trevligt besök istället för gamla möbler och bräder, bra va?
Dagens bedrift var dock att jag fick Anton och Herman att bada i havet från vår brygga. Det var 23 grader varmt och jätteskönt. De brukar dock vara väldigt försiktiga badare. Nu slängde de sig i vattnet och paddlade runt med sina simpuffar. Vi hade dock behövt en Edvinstorbadare som hade kunna hoppa i före och visa hur det skall gå till.
Ja, när det gäller Edvin så har min undermedvetna nedräkning har börjat. Så mycket denna årstid påminner om för två år sedan. Lukten och ljuset när man går ut på sommarkvällarna för tankarna till när jag letade efter honom natten mellan den 14e och 15e juli. Det är så mycket som jag fortfarande inte förstår. Framförallt är det fortfarande så svårt att förstå att han inte kommer tillbaka.
fredag 1 juli 2011
29 juni
Efter en sommarvecka hos mina föräldrars sommarställe är vi nu hemma i huset för ompackning. Min storasyster med familj var också där. Vädret var fint och barnen fick med sig fina sommarminnen. Båtutflykter, kvällsfiske i solsken, bad i havet och framförallt mycket lek med kusinerna.
Vi åkte dit med en nollåring och kom hem med en ettåring. Astrid fyllde nämligen ett år i förrgår. Edvin och Astrid har aldrig träffat varandra och hon föddes efter att Edvin dött så är det lätt att tänka "istället för". Fast det är ju inte "istället för". Hon är nämligen "också" istället för "istället för". Jag förlorade Edvin men jag har också fått Astrid. Mitt liv har förlorat någonting så otroligt värdefullt som Edvin men har också berikats med någonting så värdefullt som Astrid. Hennes tillkomst i mitt liv är en så signifikant positivt bidrag att hon faktiskt är som ett smörjmedel när livet annars hackar. Så jag har tre underbara barn i livet som i mångt och mycket nog är det som håller mitt liv i rullning just nu.
Nu här hemma så sitter jag också för över bilder från kameran till datorn. Nedan visar den 29 juni 2009 (Edvin på väg till Seoul), 2010 (Astrid på BB) och 2011 (Astrids ettårsdag vid havet).
Vi åkte dit med en nollåring och kom hem med en ettåring. Astrid fyllde nämligen ett år i förrgår. Edvin och Astrid har aldrig träffat varandra och hon föddes efter att Edvin dött så är det lätt att tänka "istället för". Fast det är ju inte "istället för". Hon är nämligen "också" istället för "istället för". Jag förlorade Edvin men jag har också fått Astrid. Mitt liv har förlorat någonting så otroligt värdefullt som Edvin men har också berikats med någonting så värdefullt som Astrid. Hennes tillkomst i mitt liv är en så signifikant positivt bidrag att hon faktiskt är som ett smörjmedel när livet annars hackar. Så jag har tre underbara barn i livet som i mångt och mycket nog är det som håller mitt liv i rullning just nu.
Nu här hemma så sitter jag också för över bilder från kameran till datorn. Nedan visar den 29 juni 2009 (Edvin på väg till Seoul), 2010 (Astrid på BB) och 2011 (Astrids ettårsdag vid havet).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)