Leta i den här bloggen

lördag 25 juni 2011

Midsommar




Nu är det den andra midsommaren utan Edvin. Det är den första som tillbringas i Högsjö utan honom. Tankarna går hela tiden till för två år sedan. Den sista gången han var här, tre veckor före han dog. Han saknas så mycket här i Högsjö. Hit åkte vi på somrarna och gjorde sommarsaker, badade, åkte båt, fiskade, slappade... Det var nyss men samtidigt ett helt liv sedan.

Midsommarfirandet blev lite trött och avslaget. Det dåliga samvetet kröp på när jag inte orkade fixa någon midsommarstång till barnen. Jag skickade ut dem med Johan för att i alla fall plocka lite blommor. De måste ju få sina sommarupplevelser, även om deras mamma känner att hon redan upplevt allt detta förut i ett annat liv. Kusinerna anlände till middagen och då blev det lite mer fart.

Jag brukar dock försöka komma ihåg att dessa barns barndom är så olik Edvins på så många sätt. Detta olika sätt behöver egentligen inte vara sämre bara för att det inte är som det var förut, eller hur?

- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 19 juni 2011

Media

Idag har jag ägnat hela dagen till att fundera över hur öppen jag vill vara med allt som hände Edvin och familjen den våren-sommaren för två år sedan. Jag fick nämligen ett erbjudande från tidningen mama om att bli intervjuad. Journalisten hade hittat min blogg och skulle göra ett reportage om att förlora barn i suicid. Eftersom jag har en öppen blogg på nätet så har jag tagit steget till att offentligt berätta om livet efter Edvins självmord. Den här bloggen är dock min "egotripp" som jag skriver helt för min egen skull. Den är en del i bearbetningen att ta sig vidare. Jag skriver helt enkelt om saknaden efter Edvin. Den är så närvarande i mitt liv men får inte alltid plats i vardagen. På bloggen får den alltid ta den platsen den behöver. Om jag dessutom kan öka medvetenheten om att det faktiskt finns barn som tar livet av sig och hur livet efter kan te sig för de anhöriga är det så klart bra. Detta är dock inte varit mitt primära syfte.

Att ta steget till att belysa vår situation och vad som hände Edvin i ett så stort offentligt rum som en intervju i mama innebär är jag nog inte redo för än. Inte så att hela alla i hela världen läser en så utpräglad föräldratidning som mama men tillräckligt många för att det skall kännas lite jobbigt. Det är nog prestationsprinsessan i mig som gör att jag så gärna ändå vill ställa upp. Jag tycker det är så viktigt att vi pratar om suicid. Att det faktiskt händer. Att så lite insatser sätts in för att förhindra dem. Hur förödande det är för den som förlorar sitt liv innan det börjat. Hur förödande det är för dem som blir kvar.

Varför backar jag då när jag får erbjudandet? Jag har nämligen samtidigt lovat mig själv att vara snäll mot mig själv och göra saker som jag mår bra av. Magkänslan säger att det känns för jobbigt just nu så därför blir det ett nej. Kanske känns det annorlunda om ytterligare en tid? Kanske har jag kommit längre i bearbetningen av det som hände att jag känner att jag kan dela med mig i ett större sammanhang? Kanske blir media aldrig ett forum som känns bekvämt för mig?

Det som däremot har utkristalliserats under funderingarna det sista dygnet är att det är dags att här på bloggen berätta mer om vad som hände. I alla fall ur min synvinkel. Min synvinkel är alltid en mammas så klart. Oavsett hur utbildad, insatt och inläst jag är på ämnet så är det jag som mamma som har upplevt detta. Och minnet av vad jag har upplevt ändras med tiden. Det filtreras genom allt som jag upplever i nuet. Alla minnen är ju relativa. Tyvärr även minnet av Edvin.

onsdag 15 juni 2011

Skolavslutningstid

Skolavslutningstid! Idag är det skolavslutning i de kommunala skolorna. Minvervaskolan har sin avslutning i morgon. Då skall vi dit och fira med Anton. Tänk, jag förstod nog aldrig att man som förälder fick komma på avslutningen när Edvin gick på Minverva. Eller ville han inte att jag skulle komma? Jag kommer inte riktigt ihåg. Det tycker jag är jobbigt, när jag inte kommer ihåg hur det var. Om han levt hade jag tyckt att det "bara är som det är". Man kommer inte ihåg allt från barnens barndom. Mycket som man tycker är så självklart att man skall komma ihåg bleknar bort efter ett tag. Livet består av så många dagar och många av dem är vardagar som bara byter av varandra.

Skolavslutningarna på lågstadiet kommer jag dock mycket väl ihåg. Edvin gick då på Berghemsskolan och de höll alltid till på Gammlia. De stod på trappen och till ett av gammhusen och sjöng "Den blomstertid". Sen var det picknick. Jag kommer också väl ihåg processen när han skulle få börja gå hem från skolan själv. Vi bestämde en tid och sen ringde jag från jobbet för att kolla att han kommit hem. Jag kommer också ihåg att jag var mycket mer försiktig med att låta honom leka ute på gården själv jämfört med Anton och Herman. Fast vi bodde inte lika skyddat som vi gör nu och sen så var han första barnet. Jag tror man är mer försiktig då.

Så dessa dagar är fyllda med glädje över barnens sommarlov men också vemod och sorg över den skolavslutning som saknas.

söndag 12 juni 2011

Att springa

För några år sedan läste jag "Bitterfittan" av Maria Sveland. Det var en bok som satte fokus på könsroller som förskjuts då man får barn. Eftersom jag då nyligen fått två barn ganska tätt så var igen igenkänningen stor.

Det var med förväntan som jag började lyssna på "Att springa" av samma författare. Också denna bok avhandlar ett viktigt ämne, sexuella övergrepp på barn. Författaren har fortfarande grepp om språket. Den fungerar till och med som ljudbok. Då brukar det nämligen märkas extra tydligt om språket blir babbligt och inte bär. När jag läser böcker med ögonen kopplar jag automatiskt på ett språkfilter som gör att vissa avsnitt skumläses. Det går inte att göra när man läser med öronen.

Handlingen och personerna fungerar dock inte. Hon tar i för mycket så det blir inte trovärdigt. Relationer som behöver följas upp och viktiga sidospår lämnas åt sitt öde. Skildringen av huvudpersonerna känns inte åldersadekvata. Samtidigt förstår jag svårigheten att skriva en roman om ett så här viktigt ämne. Problematiken är så komplex att jag tror man måste avgränsa sig. Maria Sveland vill så gärna skildra alla personer och nysta i alla trådar.

En bit in i boken inser jag vartåt det bär. Hade jag vetat det hade boken fått stanna i hyllan på biblioteket. Den 12-åriga huvudpersonen tar livet av sig. Trots klumpen i magen väljer jag att läsa färdigt boken. Till skillnad från självmord i många andra underhållningsromaner så vill författaren förmedla nåt med detta självmord. Det ingår inte bara som en makaber krydda i handlingen.

Nja, jag rekommenderar nog inte denna bok. Det som hackar och gnisslar när man läser stör för mycket.

- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 11 juni 2011

Östersundsliv







Det blev en riktig sommarsemester det här. På resan hit som tog 10
timmar stannade vi tre gånger. Första stoppet var på Max i Övik. Andra stoppet var hos farmor i Kramfors. Hon fyllde 90 år för några veckor sedan så vi köpte med tårta och blommor. Barnen lever, liksom många andra barn nu, utan att träffa så många äldre äldre personer. Pojkarna tittade fascinerat på farmor när hon darrandes skulle försöka hålla kaffekoppen. De förstod att så där ser man ut när man är riktigt gammal. Eftersom vi ofta pratar om döden hemma hos oss så känns det också viktigt att de vet vad vi menar när vi säger "de flesta dör när de blir riktigt gamla och det är länge kvar för dig". Sen kände jag att jag måste ta tillvara på de tillfällen som jag har kvar att träffa farmor. Hon är en del av min barndom.

Första dagen på plats här var jobbig. Johan jobbade, det var varmt och barnen bråkade. Det lättade lite när vi var på leklandet. Vi var helt ensamma och barnen fick springa fria. Astrid sov länge i vagnen. Jag har sista tiden fått en glimt av hur det måste vara när man börjar bli dement. Jag som brukar vara en mästare på att vara kontrollerad tappar omotiverat mycket humöret och framförallt glömmer jag saker. Inte bara små saker utan viktiga saker som att låsa ytterdörren när vi åker till stugan, stänga vattenkranen när vi åker hemifrån och i torsdags glömde jag stänga bilrutan och låsa bilen när vi var på leklandet. Dessa saker händer så klart när jag är så stressad så jag får hjärtklappning och lite dimsyn men vadå? Jag är van vid att ha det stressigt och ändå fixa..

Gårdagen var istället jättemysig. Jag och barnen strosade på stan. Det var skolavslutning här och massor av familjer ute och fikade. Barnen överraskades med att få gå in på en leksaksaffär och köpa en grej var. Detta kan bli en katastrof av beslutsvånda men också detta gick bra. Anton valde ett lego och Herman en Eliasbåt som han trånat efter. Vi åt lunch på en asiatisk bufférestaurang och avslutade dagen på Jamtli. Vissa delar var roliga för barnen men stora delar av utställningen var i det närmaste mest som ett skräckkabinett. Belysningen var dunkel och miljöerna från förr i tiden var dystra med plötsliga ljud som satte igång när man närmade sig.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Östersund,Sverige

tisdag 7 juni 2011

Helgutflykter










Detta inlägg består, till skillnad från de flesta andra, bara av några bilder från helgen. På torsdag var vi på fiskeutflykt till en sjö. Fiskarna vilade fortfarande men fikat var gott. På fredag åkte vi till Ratan och hittade en fin sandstrand.










































Posted by Picasa

måndag 6 juni 2011

Fest och lite funderingar

"Man skall passa på att fira och göra festligt när det går"

Detta är ett citat från min svärmor och jag är benägen att hålla med. I helgen har vi nämligen varit på barndop. Det var Astrids lillkusin Eskil som döptes. Det blev en jättefin dophögtid med fint sommarväder och nöjd bebis. Förut kunde jag tycka att det här med familjehögtider kunde vara lite besvärligt. Det var stress, finkläder, trötta och sockerstinna barn etc. Men nu tycker jag verkligen att det är stunder som man skall ta tillvara på. Man skall passa på att klä sig fint, äta gott, barnen skall få stoja och springa runt. Det skall få bli en bubbla i vardagen när vänner och familj träffas och alla försöker görna något trevligt av stunden. Vi behöver också högtidsstunder och ceremonier att samlas kring. Förutom den kristna innebörden av dopet så finns det en trygghet i den kontinuitet som återkommande ritualer innebär. De markerar viktiga händelser i livet.

Jag gillar förresten att tvätta. Inte att handtvätta utan själva vardagsproceduren, sortera tvätt, stoppa i maskinen, hända, sortera i högar, bära upp, sortera in i garderoben. Om jag får välja så väljer jag inte tvätten före mer lustfyllda aktiviteter som att läsa och sticka. Jag väljer dock helt klart att tvätta framför att städa och diska. Till stor del beror det nog på att jag får vara ifred och tänka när jag håller på med tvätten. I tvättstugan kommer barnen på besök när de vill någonting men jag kan tänka klart fler tankar där jämfört med i köket.

För någon dag sedan funderade jag på vad vi i denna familj tycker är viktigt att lära våra barn. Vi ägnar mycket tid till att lära dem färdigheter som att simma, fiska, spela fotboll, läsa, cykla, kunna klockan och spela fiol. Vi pratar med dem om konkreta saker som bakterier, världshav, planeter och bilmotorer. Vi är så fixerade vid att göra och att kunna saker så vi glömmer bort att lära barnen om livet.

Vi pratar sällan om livet som sådant. Varför lever vi? Varifrån kommer vi? Varför ser världen ut som den gör? Hur skulle vi vilja att världen ser ut? Vad tycker vi är viktigt i livet? Vi pratar för lite om känslor och försöker hjälpa dem förstå varför det känns på olika sätt och hur vi påverkar varandra. Jag tror att det här är saker som behöver mycket tid, tid som inte är fylld av att hela tiden göra saker.

Bilder på Edvin

Bland det bästa och jobbigaste jag vet är att titta på nya foton av Edvin som jag aldrig sett förut. För några kvällar sedan hittade jag två som en kompis till Edvin lagt ut på fb (Tack:). Han var inte ens i fokus utan skymtade i bakgrunden. Jag kunde ändå inte sluta att titta på honom. Saknaden och insikten om att han varit mitt levande barn som jag tagit så för given och att han inte finns längre blev för en stund så överväldigande. Men som jag skriv så är det också bland det bästa jag vet. Det känns som om jag, för en kort stund, får tillbaka en liten bit av honom. Så om ni fortfarande hittar foton på Edvin så får ni hemskt gärna skicka till mig. Det räcker om det så bara är en hårtuss som syns (evalotta.glader@gmail.com).