Jag har förslitningsskador. De sitter inte i kroppen av för flitigt motionerande. Nej de sitter i känslolivet. Hur kan jag vet det då? Jag har alltid tänkt att böcker och filmer fungerar som en slags motion för känslolivet. Man kan hemma i soffan riskfritt träna på att uppleva hela spektrumet av känslor från mörkaste skräck till bubbligaste lycka. Själv har jag alltid haft en förkärlek för skräckfilmer, gärna med slemmiga monster. Efter Edvins död har jag dock inte kunnat se såna filmer. Verkligheten har bjudit på känslor som skräck, panik, sorg och saknad som vida överglänser de känslor som filmer kan generera. Det spekulativa våldet och närbilder på död och skadade kroppar som är så vanligt känns motbjudande. De konstlade mörka känslor som filmerna genererar känns bara bleka och som ett obehagligt eko av de ständigt närvarande verkliga känslorna.
Även böcker fungerar på samma sätt. Jag lyssnar mycket på ljudböcker och har avbrutit flera som jag före Edvins död skulle ha tyckt om. Exempel på sådana böcker är Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist och De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg. Istället behöver jag böcker som ger en bra känsla i kroppen. Böcker som motionerar känslor som hopp, glädje, förväntan och positiv spänning. Har ni några förslag?
Jag känner medkänsla när jag läser om de känslor som verkligheten gett efter Edvins död.
SvaraRaderaIngen kan ersätta Edvin. Ingen kan någonsin ta hans plats i livet. Det är inte bara en tro, det är en vetskap. Han behåller alltid en alldeles egen plats i våra hjärtan.
Jag hoppas att du ska erfara efter att du har gått igenom sorgearbetet att efter regn kommer solsken, att efter sorgen kommer ljusare tider, att din familj ska uppfylla dig av glädje trots tomrummet efter Edvin. Kramar/Margot