barn som barn?

I helgen läste jag en intervju med Jan Björklund. Artikeln var välskriven och intressant och handlade om hans väg mot partiledare och hur han såg på framtiden. Det var alltså en intervju som fokuserade på honom som offentlig och professionell person. När jag sen läste den lilla personliga faktarutan, som konstigt nog alltid finns med nuförtiden, hajade jag till. Där stod att han var gift och hade två ADOPTIVbarn. Det stod alltså inte gift och två barn utan författaren av artikeln tyckte av någon anledning att det var viktigt att markera detta. Om hans barn blivit hans barn via IVF tror jag knappast att man skrivit "gift och två IVF-barn"

Vad vill då författaren förmedla? Skall man tycka synd om honom som inte kunde få "egna barn"? Skall man tycka att han är en ansvarskännande person som tar hand om barn som har det svårt? För mig är ett barn adoptivbarn helt enkelt någons barn och det är inte relevant att skilja ut dem på detta sätt. Om det hade varit en artikel om Jan Björklund som privatperson och som fokuserade hans familj och adoptionen hade det varit motiverat.

Föräldraledig igen

Den här veckan har vardagen börjat på allvar. Johan jobbar, Anton går i förskoleklass och Herman har börjat dagis. Detta innebär att min föräldraledighet också har börjat på riktigt. Hittills har det känts som om vi haft en mycket intensiv semester med en liten bebis och två killar med mycket spring i benen.

Jag är föräldraledig för fjärde gången. Jag har alltså fyra! barn. Det låter helt orimlig många. Jag som en gång i tiden inte ens visste om jag ville ha barn. De är dock det absolut bästa som hänt mig. Trots smärtan när man förlorar ett barn är de meningen med livet. Alla fyra har varit lika välkomna. Det som smärtar är dock att jag aldrig haft alla fyra samtidigt. Astrid och Edvin har aldrig träffats.

Jag kan dock inte låta bli att reflektera över hur annorlunda varje föräldraledighet har varit. Med Edvin var jag bara hemma 7 månader. Jag och Edvins pappa delade på ledigheten. Under dessa månader kände jag min ganska ensam och rastlös. Alla kompisar hade fullt upp med plugg, fester och resor. Jag kände mig yngre än andra mammor och det fanns inte heller samma möjligheter till föräldranätverk, bebismusik etc.

Med Anton som föddes tio år senare tog jag verkligen ut svängarna vad gällde utbudet för föräldralediga. Det är nog det närmaste "lattemamma" som jag varit. Det fanns också fler vänner och bekanta som var hemma med barn. Jag kände mig synkroniserad med omgivningen på ett helt annat sätt. Det lunchades, fikades, bebissjöngs för hela slanten.

Föräldraledigheten med Herman måste jag erkänna att jag knappt kommer ihåg. Då var jag hemma hela dagarna med en liten bebis och en tvååring med stort protestbehov. Jag hade nog fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan. Under det första halvåret, före Anton började syskontimmar på dagis, var dock kommunens öppna förskola räddningen.

Nu sitter jag så här igen. Snusar på den sovande bebisen i mitt knä, surfar lite på datorn, zappar mellan tv-kanalerna och känner mig ganska tillfreds. De timmar mitt över dagen som Astrid och jag har ensamma känner jag mig väldigt rädd om. Snart drar tornadon med nintendoblipp, slagsmål och entusiastiska tjut fram genom huset igen. Då vet jag att de älskade killarna är hemma och det är full fart igen.

Sista sommardagen?

Är detta sista varma sommardagen? Vi är i stugan. Solen strålar och det är riktigt varmt i luften. Inne i stgan sitter vi med stor diskhög, en nedbajsad bebis, två pojkar som bara bråkar. Jag har en dundrande huvudvärk men har inte riktigt släppt planerna på alla sommarsaker vi skall hinna göra i stugan. Efter en hallonplockarutflykt som slutar med slagsmål mellan barnen, utspillda hallon får jag ett utbrott och slänger bebis i vagnen och går iväg på en promenad. Efter tio minuters promenad vaknar hon och gallskriker. Vi får snällt vända om hem igen. Vi faller ihop i sängen och somnar. Pojkarna mutas med isglass. Efter denna familjeurladdning lägger sig lugnet över vår stuga i skogen. Fast egentligen är det kanske inte så konstigt att barnen bråkar och att föräldrarna inte orkar med alla dagar. Egentligen är det konstigare att vi faktiskt kan leva relativt normalt just nu. Sorgen och saknaden efter Edvin i kombination med en litenbebis gör att livet blir ganska guppigt just nu.

Änglar

Igår när vi körde hem från svärföräldrarnas sommarställe sa Anton i bilen:

- Jag ser änglaberg. Jag ser också några änglar. Det är nog där Edvin bor.

När jag tittar ut ser jag vackra bulliga bokmärkesmoln. Genom dem lyser solen rosaskimrande i solnedgången. Jag ville så gärna tro som Anton, att Edvin sitter på det mjuka vackra molnet och leende tittar ner på oss. Det kändes sen så bra hela kvällen.