Att läsa eller inte läsa...

Igår gick jag på en egen utflykt till Mariehemsbiblioteket. Egentligen skulle Astrid ha följt med men hon somnade i vagnen innan jag hunnit komma ut från parkeringen. Eftersom det var snömodd på gångvägarna fick hon vara kvar och sova på bron och jag fick som sagt en egen utflykt. Det var länge sedan jag strosat på biblioteket själv. Jag gillar bibliotek, att titta på fina omslag, läsa på baksidor och hitta en massa böcker jag skulle vilja läsa om jag bara hade mer tid. Det är samtidigt väldigt frustrerande att inse att jag aldrig kommer att hinna läsa alla böcker som jsg skulle vilja läsa. När jag gick i mellanstadiet brukade jag gå till Mariehemsbiblioteket varje vecka. Jag hade nämligen bestämt att jag bara fick gå dit en gång i veckan. Annars skulle jag samla på mig fler böcker än vad jag skulle hinna läsa. Ibland visade de också film där. Speciellt de gamla tecknade Tintinfilmerna kommer jag ihåg. Det är därför lite kul att Anton nu tycker om samma filmer väldigt mycket. Vårt närmaste biblioteket är fortfarande Mariehemsbiblioteket. Några av damerna som jobbade där då är fortfarande kvar. De är fortfarande i stort behov av en charmkurs men det gör inte så mycket, det är är ändå mitt "hembibliotekt". Under några år var jag och barnen mycket på Ersbodabiblioteket. Det är större och finare och har mer böcker, musik och filmer. Dessutom är personalen trevligare och man kan fika billigt alldeles utanför. Det var ett perfekt uflyktsmål under åren som hemmamamma. Jag har dock hunnit läsa några böcker den senaste tiden. Den mest intressanta var "Alvklingan" av Nick Perumov. Det är helt enkelt en fortsättning på Trilogin om Härskarringen och det skall komma ytterligare två delar. Om man liksom jag är fascinerad av Tolkiens värld är det väldigt kittlande att någon gett sig på att skriva en fortsättning. Det var faktiskt riktigt läsvärd. Som de flest "förstaböcker" i en trilogi var det lång startsträcka men han hade faktiskt lyckats fånga en hel del av stämningen. Så det var ändå ett kärt återseende att få läsa om alla kända platser och personer igen. Om man kan acceptera att man gör skönlitteratur av historiska religiösa personer kan jag också rekommendera Medinas juvel. Den handlar om profeten Mohammeds yngsta hustru som också skall ha varit hans favorithustru. Eftersom jag vet mycket lite om profeten Mohammed så var det intressant att få ta vet lite mer om hur man levde på den tiden och hur det gick till då han fick sina uppenbarenser. Det är som sagt fiction och spännande sådan.

2012!

Vi har alltså levt ett halvt och två hela år, 2010 och 2011, utan Edvin. Det är ju inte riktigt klokt att det kan stämma men så är det ju faktiskt. Det är drygt 900 dagar. Det är länge sedan jag slutade räkna dagar sedan hans död men nu när jag gör det så återkommer känslan av att det både är alldeles nyss och för mycket länge sedan. Han var här bara för en stund sen men samtidigt har så mycket hänt som han inte varit med om.

Nu börjar året då han skulle ha fyllt 18 och jag 40. Jag såg fram emot detta. Det verkade trevligt att ha ett vuxet barn medan jag själv var mitt i livet. Vi brukade prata om hur vi skulle fira detta, för nåt speciellt hade vi kommit överens om att vi skulle göra tillsammans.

Tänk vad livet har tagit andra vägar än vad jag hade tänkt mig. Vid 40 års ålder hade jag som sagt tänkt att jag skulle ha passerat småbarnsåren. Nu lever vi istället fullt ut ett småbarnsfamiljeliv med en 7-, 5- och ettåring. Ibland känner jag mig så mycket äldre än 40. Jag får då känslan av att jag redan levt ett liv. Det beror nog på att Edvin var en så stor del av mitt liv. Han hade funnits nästan hela mitt vuxna liv. Nu har jag varit tvungen att lära mig leva och skapa mig ett nytt bra vuxeliv utan honom.

Om vi nu blickar tillbaka på det år som gått så kan jag konstatera att första halvan av 2011 så stod Astrid för dramatiken. Det som skulle bli ett lugnt år blev stormigt fast med ett lyckligt slut. Idag mår hon bra och är som vilken 1,5 åring som helst, fast med ett stort ärr tvärs över magen som minne.

Andra halvan av 2011 förlöpte lugnare och vardagen rullade igång. Tryggheten med en vardagslunk infann sig. Vi fick tampas med vardagliga bekymmer som förkylningar, nattvandringar mellan sängar på nätterna och jobb, dvs sånt som hör till livet i en barnfamilj. Vi orkade med att resa med barnen, komma igång att träna lite igen och läsa böcker. Det är bra! Vi börjar hitta en fungerande vardag för vår nya familj. Vi lever helt enkelt ett liv utan utan att vara i kris eller i katastrofberedskap. Edvin kommer alltid att saknas. Han är ständigt närvarande i tanke och samtal men vi lever ändå ett bra liv.