Vi har alltså levt ett halvt och två hela år, 2010 och 2011, utan Edvin. Det är ju inte riktigt klokt att det kan stämma men så är det ju faktiskt. Det är drygt 900 dagar. Det är länge sedan jag slutade räkna dagar sedan hans död men nu när jag gör det så återkommer känslan av att det både är alldeles nyss och för mycket länge sedan. Han var här bara för en stund sen men samtidigt har så mycket hänt som han inte varit med om.
Nu börjar året då han skulle ha fyllt 18 och jag 40. Jag såg fram emot detta. Det verkade trevligt att ha ett vuxet barn medan jag själv var mitt i livet. Vi brukade prata om hur vi skulle fira detta, för nåt speciellt hade vi kommit överens om att vi skulle göra tillsammans.
Tänk vad livet har tagit andra vägar än vad jag hade tänkt mig. Vid 40 års ålder hade jag som sagt tänkt att jag skulle ha passerat småbarnsåren. Nu lever vi istället fullt ut ett småbarnsfamiljeliv med en 7-, 5- och ettåring. Ibland känner jag mig så mycket äldre än 40. Jag får då känslan av att jag redan levt ett liv. Det beror nog på att Edvin var en så stor del av mitt liv. Han hade funnits nästan hela mitt vuxna liv. Nu har jag varit tvungen att lära mig leva och skapa mig ett nytt bra vuxeliv utan honom.
Om vi nu blickar tillbaka på det år som gått så kan jag konstatera att första halvan av 2011 så stod Astrid för dramatiken. Det som skulle bli ett lugnt år blev stormigt fast med ett lyckligt slut. Idag mår hon bra och är som vilken 1,5 åring som helst, fast med ett stort ärr tvärs över magen som minne.
Andra halvan av 2011 förlöpte lugnare och vardagen rullade igång. Tryggheten med en vardagslunk infann sig. Vi fick tampas med vardagliga bekymmer som förkylningar, nattvandringar mellan sängar på nätterna och jobb, dvs sånt som hör till livet i en barnfamilj. Vi orkade med att resa med barnen, komma igång att träna lite igen och läsa böcker. Det är bra! Vi börjar hitta en fungerande vardag för vår nya familj. Vi lever helt enkelt ett liv utan utan att vara i kris eller i katastrofberedskap. Edvin kommer alltid att saknas. Han är ständigt närvarande i tanke och samtal men vi lever ändå ett bra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar