Leta i den här bloggen

söndag 16 januari 2011

Förslitningsskador

Jag har förslitningsskador. De sitter inte i kroppen av för flitigt motionerande. Nej de sitter i känslolivet. Hur kan jag vet det då? Jag har alltid tänkt att böcker och filmer fungerar som en slags motion för känslolivet. Man kan hemma i soffan riskfritt träna på att uppleva hela spektrumet av känslor från mörkaste skräck till bubbligaste lycka. Själv har jag alltid haft en förkärlek för skräckfilmer, gärna med slemmiga monster. Efter Edvins död har jag dock inte kunnat se såna filmer. Verkligheten har bjudit på känslor som skräck, panik, sorg och saknad som vida överglänser de känslor som filmer kan generera. Det spekulativa våldet och närbilder på död och skadade kroppar som är så vanligt känns motbjudande. De konstlade mörka känslor som filmerna genererar känns bara bleka och som ett obehagligt eko av de ständigt närvarande verkliga känslorna.

Även böcker fungerar på samma sätt. Jag lyssnar mycket på ljudböcker och har avbrutit flera som jag före Edvins död skulle ha tyckt om. Exempel på sådana böcker är Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist och De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg. Istället behöver jag böcker som ger en bra känsla i kroppen. Böcker som motionerar känslor som hopp, glädje, förväntan och positiv spänning. Har ni några förslag?

lördag 1 januari 2011

2011

Nu är det ett nytt år, 2011. 2009 var det år då katastrofen inträffade. Det där som man aldrig trodde skulle kunna hända hände. Det är ett och ett halvt år sedan. Hur kan det vara så länge sedan? Det var ju bara några månader sedan han fanns här hos oss. Samtidigt har det hänt så mycket under dessa 18 månader. 2010 var året vi sörjde Edvin och välkomnade Astrid. Vad kommer att hända 2011?

För egen del hoppas jag på ro! Jag vill ha ett lugnt år. Jag vill att det inte händer några nya katastrofer. Jag vill ge oss alla tid att fortsätta att vänja oss vid vårt nya liv utan Edvin. Vi måste få fortsätta att treva oss fram i tillvaron och kunna få känna efter vilka vägar livet skall ta nu. För det mesta känner jag att vi är på rätt väg. Vi har en ny familjekonstellation. Det är fortfarande jag, Johan och tre barn men allt annat är så annorlunda.