Det är numera sällan, men det händer fortfarande att jag hittar Edvin bland vardagssakerna. Idag hittade jag en skrivbok med anteckningar från det sista föräldramötet. Då när detta skrevs var många av de nedklottrade sakerna förenade med farhågor och förväntningar. Vi visste om att Edvin mådde mycket dåligt och vi visste om hans suicidtankar och planer. Livet var upp och ner...
Hade det gått att göra annorlunda?
Idag känns det också som om livet som tonårsförälder tillhör ett parallellt universum. Jag har varit mitt inne i det en gång... men samtidigt inte eftersom mitt barn aldrig tog sig ur det och då räknas det liksom inte. Ännu en sak jag måste lära mig att förhålla mig till nu vänner och bekantas barn, och också mina egna, närmar sig tonårsperioden. Det här med att hantera Edvins död tar liksom aldrig slut. Ibland känner jag mig som en dator som hela tiden har en massa processer på gång i bakgrunden som måste bearbeta allt jag upplever parallellt med de vanliga känslorna och tankarna.
Hej, det slumpade sig så att jag hamnade här...någon, kanske du hade varit på min blogg... Jag läste vad som hänt din son och jag blev helt iskall, strupen snörde sig...
SvaraRaderaDet värsta jag ens kan tänka mig på så många plan. Hörde en gång att det allra värsta för föräldrar som drabbats av detta var tystnaden...... och här sitter jag och gråter i mörkret för sin sons skull. Ibland önskar jag innerligt att jag var religiös. Saker som detta får mig att verkligen vilja orka ta mig hela vägen fram till en specialistexamen i psykiatri trots allt. Att kunna hjälpa någon som mår så dåligt vore bra, meningsfullt.