Lugnet lägger sig över huset en stund. Pojkarna är på väg till simskolan, bebis sover och jag städar skrivbordet. Jag sitter och funderar på många saker samtidigt. Hjärnan plockar upp en tanke, virvlar runt den en stund, släpper och tar nästa. Den som tar mest plats är så klart tanken på samtalet igår. De ringde från barnonkologen här i Umeå. Slutsvaret hade kommit och det är verkligen en missbildning. De kallade den för en cystisk dysplasi men det är väl egentligen bara en beskrivning av vad de ser. Cysta är en vätskefylld blåsa och dysplasi är att cellen inte ser normal ut men det är inte cancer. Hur som helst så är njuren borta och i och med det är det som ger besvär också borta.
Kvar finns en bebisflicka som är ganska så glad. Hon håller fortfarande på att lära sig sitta ordentligt. Detta höll hon också på med när hon blev sjuk för snart två månader sedan. Vid den här åldern hade de andra barnen börjat förflytta sig på nåt sätt. Å andra sidan har hon hela tiden inte varit den av barnen som varit snabbast i sin motoriska utveckling så hon får fortsätta att träna i sin takt.
Vi kommer att få en kallelse till njrdoktorn här i Umeå för vidare uppföljning med avseende på den njure som finns kvar. Hon är ju nu ett "singelnjurebarn". Vad gäller andra missbildningar så är hon ordentligt undersökt med både MR och CT när man letade efter metastaser och de andra organen såg helt normala ut. CVKn får sitta några månader till utifall att det blir komplikationer eller att man behöver den vid uppföljande undersökningar eller provtagningar. Den är också en påminnelse om hur otroligt tacksamma vi är för att det gick så bra det kunde utifrån förutsättningarna.
Så idag har vi en helt normal lördag. Solen skiner och cyklarna skall ut ur förråden. Anton spritter av lust att cykla. Han var inte alls sugen på att stänga in sig på badhuset. Förhoppningsvis är det cykelväder också i eftermiddag.
Men jag är så fascinerad av hur vi fungerar. Nu när dramat med Astrids njure börjar lugna ner sig så tar du Edvin större plats igen. Den ständiga sugande saknaden smyger sig på. Den säger "nu är det faktiskt min tur". Våren har dessutom alltid varit Edvins årstid. Om precis en vecka skulle han ha fyllt 17 år. Snöslask, vattenpölar, varmt men ändå kallt ute, grusiga cykelbanor, allt detta hörde till Edvin.
Jag kan känna och förstå, men ändå inte allt som virvlar runt dig. Brukar titta in i Elias rum när han är på skolan eller hos ngn kompis och tänkar " om han inte fanns längre" så hemskt det känns. Många kramar til dig och de dina.
SvaraRadera