Idag skulle Edvin ha fyllt 17 år.
Det är den tredje födelsedagen jag firar utan honom. För två år sedan var vi i fjällen på påsklov. Edvin åkte, tillsammans med mormor och morfar, hem några dagar före oss andra. Han skulle följa med brottningsklubben till Sundsvall. Efter många funderingar fram och tillbaka huruvida vi skulle våga släppa iväg honom ensam så skulle han få åka. Detta mycket tack vare hans fantastiska brottningstränare. Han vägrade nämligen åka om någon av oss följde med. Jag ville så gärna att han skulle kunna följa med då han verkligen såg fram emot det. Jag blev överhuvudtaget glad att han gärna ville åka. Han mådde annars dåligt och var likgiltig till det mesta. Det var viktigt för hans tillfrisknande att han skulle få så många positiva upplevelser som möjligt. Han knorrade dock lite över att han inte fick tävla än. Knät var fortfarande inte tillräckligt stabilt efter meniskoperationen. Vi firade därför Edvin någon dag för tidigt medan alla fortfarande var kvar i fjällen.
Förra året var första födelsedagen efter hans död. Jag var gravid och trött. Johan var kvar i Östersund och kunde inte komma hem eftersom ett askmoln var i vägen. Jag minns att jag satt trött och gråtfärdig på en Suzukikonsert och lyssnade på Anton. De spelade alla Edvins låtar och jag led.
I år har vi försökt att göra Edvins födelsedag till ett tillfälle att träffas. Pappa Pär (som killarna brukar kalla honom), Ylva, lilla Hanna och Edvins farmor kom på lunch. Det var en märklig och mycket sorglig känsla att fixa till födelsedagskalas utan att ha födelsedagsbarnet där. Men det kändes också bra att samla dem som skulle varit med på hans födelsedag Jag vill dessutom så gärna att Edvins syskon skall lära känna varandra. De är vad som finns kvar av honom.
Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar