Tankar om livet efter Edvin

Idag läste jag i Ludmillas blogg:

"Livet känns fulländat.
Konstigt nog."

Jag kan ta till mig dessa ord. Jag kan till och med uppleva det själv. Den första tiden efter att Edvin dött så läste jag om anhöriga som kände skuld över att de faktiskt kände sig glada ibland. De tyckte att de svek dem som hade dött genom att ha det bra utan dem. Jag kunde då inte relatera till detta. I det vakum som uppstod när Edvin dog så kämpade jag så hårt med att ta mig och familjen framåt. Varje gång vi fick ihop vardagen och till och med hade bra stunder kändes som en liten seger. Såsmåningom började vi få ett bättre flyt i livet.

Samtidigt hände det som jag varit rädd för. Edvin flyttade sig försiktigt längre och längre ut i periferin av vårt vardagsliv. Vi omformade våra liv för att det skulle fungera för vår nya familjekonstellation. I samband med detta började det dåliga samvetet att smyga sig på. Hur kunde jag leva ett bra liv och till och med känna lycka UTAN Edvin? Vad var jag för en hemsk människa?

När min lillasyster hälsade på mig på Akademiska sjukhuset frågade hon om jag hade lärt mig någonting av allt som jag varit med om sista åren. Först svarade jag att jag inte lärt mig någonting utan bara var allmänt trött och kantstött av livet. Såsmåningom landade dock diskussionen i att det verkligen är här och nu som gäller. Livet går vidare och vi hakar på så gått vi kan. Vi anpassar oss efter de villkor som gäller. Vi måste hela tiden försöka göra det bästa av situtionen och det är ju det som vi människor är så bra på. Det betyder inte att vi inte sörjer och saknar dem som vi inte har hos oss längre.

Så Ludmilla, jag förstår så väl vad du menar. Livet, utifrån de förutsättningar som gäller här och nu, kan faktiskt kännas fulländat. Konstigt nog.