En kliché men det är lättare att andas vid havet.
Egentligen skulle jag vilja skrika rakt ut att Edvin är död.
Jag gör inte det.
Jag sätter in en minnesannons med en barnvisa som sjöngs på begravningen. Barntexter är enkla och nära.
Jag får tillbaka fina ord av omtanke och värme.
Han är inte glömd.
Det känns bättre.
Saknaden och sorgen som jag oftast bär för mig själv kommer ut i ljuset en stund.
Nog förändrade det världen en smula, och inte till det bättre. Den där tanken som jag alltid motat bort, den om att ens barn kan dö fast de bara är barn, den klev in, tog plats och vägrar att flytta på sig.
SvaraRaderaMina tankar är med er. Du gör skillnad!
SvaraRaderaVarm kram