Hemlängtan

Ambulansflyg var trångt, bullrigt och väldigt sövande för bebisar. Astrid sov hela vägen. Personalen var mycket vänlig och logistiken fungerade bra. Vi fick en sightseeing av Skellefteå eftersom vi började med att flyga norrut och hämta en tonårskille. När jag såg honom på britsen började åter tårarna trilla för han var så lik Edvin. Inte i utseende men i sättet att vara just tonårskille. Fast Edvin skulle varit äldre än honom nu. En månad skulle han fyllt 17. Men för mig är han alltid 14-15 år. Trulig tystlåten tonåring men alltid vänlig och artig bland främlingar som också killen på britsen var.

Ankomsten till Akademiska blev rörig och jobbig. Vi hade ingen mat och fick leta i kulverten efter en öppen kiosk. Sen skulle det vägas, mätas, till kem lab för prover, medicinering, bad, inskrivning mm. Röntgenläkarna är nu mycket mer osäker om vad detta är. De har inte någon riktigt bra gissning. Det kan alltså lika gärna vara något malignt. Då vill man behandla med cytostatika före ev operation.

Så nu sover och fastar tjejen igen inför ul-ledd biopsi och sen en lång väntar över helgen för PADsvaret. Det gör så ont när jag tänker på allt hon måste gå igenom. Bara tanken på cytostatika o lilla bulliga bebiskroppen är hemsk.

Sen längtar jag hem till fräscha nybyggda barnavdelningen i Umeå. Nu känner jag mig mest vilse i pannkakan där Storpotätet lurar runt hörnet. Men snart kommer Johan, mamma och killarna hit. Då känns det nog bättre



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Sjukhusvägen,Uppsala,Sverige