GOD JUL

2009 slutade jag att skicka julkort. Den julen blev det inga julkort eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva på dem. Edvins namn saknades. Det är nu den fjärde julen utan Edvin. I år hade det gått bra att skicka julkort och skriva "önskar Eva-Lotta, Johan, Anton, Herman och Astrid". Inte för att Edvin inte saknas och jag inte tänker på honom hela tiden.

Vad skulle han ha önskat sig?
Synd att jag inte kan köpa den här supersnygga tröja till honom.
Vad hade han tyckt om den här presenten?
De här godisarna gillade han...

Utan för att han har en ny plats i familjen. Han är fortfarande vår älskade Edvin men han är inte här i vardagen. Ungefär som ett varannanveckas liv fast utan att han är här varannan vecka.

Jag har dock aldrig kommit igång med att skicka julkort igen.

Nu önskar jag er GOD JUL via bloggen istället. Speciellt skickar jag en tanke till alla er som också saknar så här i jultid.

Tre år!

Livet är inte längre indelat i kalenderår utan i "liv-efter-Edvin-år". Vi den här tidpunkten summeras året och saknaden är ännu lite större än vanligt. Tankarna glider oftare in på "tänk om" och "tänk om inte".

Under detta tredje år har vi skapat ett nytt vardagsliv i vår nya familjekonstellation. Det har varit jobbigt men det har fungerat.

Den vita cykeln

Edvin och jag går till cykelhandlaren Öst på stan för att köpa en ny cykel till honom. Jag tror affären heter Cykel- och mopedhandlaren. Det är våren 2004 och han skall få en ny cykel när han fyller 10 år. Vi bor i lägenheten på Järnvägsgatan bara några kvarter bort och Anton är bebis och ligger i barnvagnen. Vi hittar en fjolårsmodell till nedsatt pris. Det är en vit Idealcykel med 3 växlar och dämpning lite här och där. Jag tror han blir nöjd. I alla fall minns jag det så.

Nu står den här utanför vår dörr och jag går förbi den fler gånger varje dag. Den har i flera år bott i ett förråd hos pappa Pär och är nu rostig och utan sadel. I bästa fall skall den få en ny chans som sommarcykel i stugan till någon av pojkarna. Fast det är flera år kvar tills de når ner till pedalerna. Den hinner jobba på rosten ett tag till. 

Edvin 18 år

Idag för ganska precis 18 år sedan, tjugo över tio på kvällen, föddes Edvin. Han var rund och go och en stadig kille redan då. Faktiskt exakt på grammet och centimetern lika stor som sin nyaste lillebror, 4165 g och 51cm som föddes för bara någon vecka sedan hos pappa Pär och Ylva.

När Edvin skulle födas så vaknade jag på morgonen av att vattnet gick. Vi åkte in till förlossningen för att kontrollera att allt var som det skulle och sen fick vi åka hem. Värkarna kom inte igång förrän mitt på dagen och då fick vi komma tillbaka. Sen tog den en bra stund innan han äntligen ploppade ut fram emot kvällen. Däremellan hade jag både hunnit få och stänga av epiduralbedövning, värkar och värkdropp hade hunnit startas och stannas. Men så äntligen kom han ut. Ett av mina tydligaste minnen är att vi fick sova i en sjukgymnastiksal första natten eftersom BB var totalt överbelagt. Det föddes många barn 1994 och speciellt på våren. Det gjorde dock absolut ingenting för vi hade ju fått världens finaste bebis.

Detta hände för 18 år är sedan. Det är en ganska lång tidrymd, nästan halva mitt liv. Han levde sen i drygt 15 år och nu har det redan gått snart tre år sedan han dog. Ibland tänker jag på hur löjligt rädd jag var för allt som kunde hända honom under de 15 år han levde. Han hade de bästa bilbarnstolarna, den säkraste vagnen, alltid flytväst, massor av förmaningar, tvångstankar om olyckor när han var borta från mig. Aldrig kunde jag i min vildaste fantasi ha föreställa mig att jag skulle förlora honom på det sättet jag gjorde. Att han skulle ta livet av sig som 15-åring.

Även om jag vet att det inte tjänar någonting till så kan jag ibland inte låta bli att fundera över hur annorlunda livet skulle ha sett ut om han hade fått leva. Hur hans liv hade sett ut nu. Hur mitt och resten av familjens liv hade sett ut. Speciellt dagar som denna stannar jag upp och funderar lite extra på hur kort livet är och hur snabbt det kan ändra riktning.

Att läsa eller inte läsa...

Igår gick jag på en egen utflykt till Mariehemsbiblioteket. Egentligen skulle Astrid ha följt med men hon somnade i vagnen innan jag hunnit komma ut från parkeringen. Eftersom det var snömodd på gångvägarna fick hon vara kvar och sova på bron och jag fick som sagt en egen utflykt. Det var länge sedan jag strosat på biblioteket själv. Jag gillar bibliotek, att titta på fina omslag, läsa på baksidor och hitta en massa böcker jag skulle vilja läsa om jag bara hade mer tid. Det är samtidigt väldigt frustrerande att inse att jag aldrig kommer att hinna läsa alla böcker som jsg skulle vilja läsa. När jag gick i mellanstadiet brukade jag gå till Mariehemsbiblioteket varje vecka. Jag hade nämligen bestämt att jag bara fick gå dit en gång i veckan. Annars skulle jag samla på mig fler böcker än vad jag skulle hinna läsa. Ibland visade de också film där. Speciellt de gamla tecknade Tintinfilmerna kommer jag ihåg. Det är därför lite kul att Anton nu tycker om samma filmer väldigt mycket. Vårt närmaste biblioteket är fortfarande Mariehemsbiblioteket. Några av damerna som jobbade där då är fortfarande kvar. De är fortfarande i stort behov av en charmkurs men det gör inte så mycket, det är är ändå mitt "hembibliotekt". Under några år var jag och barnen mycket på Ersbodabiblioteket. Det är större och finare och har mer böcker, musik och filmer. Dessutom är personalen trevligare och man kan fika billigt alldeles utanför. Det var ett perfekt uflyktsmål under åren som hemmamamma. Jag har dock hunnit läsa några böcker den senaste tiden. Den mest intressanta var "Alvklingan" av Nick Perumov. Det är helt enkelt en fortsättning på Trilogin om Härskarringen och det skall komma ytterligare två delar. Om man liksom jag är fascinerad av Tolkiens värld är det väldigt kittlande att någon gett sig på att skriva en fortsättning. Det var faktiskt riktigt läsvärd. Som de flest "förstaböcker" i en trilogi var det lång startsträcka men han hade faktiskt lyckats fånga en hel del av stämningen. Så det var ändå ett kärt återseende att få läsa om alla kända platser och personer igen. Om man kan acceptera att man gör skönlitteratur av historiska religiösa personer kan jag också rekommendera Medinas juvel. Den handlar om profeten Mohammeds yngsta hustru som också skall ha varit hans favorithustru. Eftersom jag vet mycket lite om profeten Mohammed så var det intressant att få ta vet lite mer om hur man levde på den tiden och hur det gick till då han fick sina uppenbarenser. Det är som sagt fiction och spännande sådan.

2012!

Vi har alltså levt ett halvt och två hela år, 2010 och 2011, utan Edvin. Det är ju inte riktigt klokt att det kan stämma men så är det ju faktiskt. Det är drygt 900 dagar. Det är länge sedan jag slutade räkna dagar sedan hans död men nu när jag gör det så återkommer känslan av att det både är alldeles nyss och för mycket länge sedan. Han var här bara för en stund sen men samtidigt har så mycket hänt som han inte varit med om.

Nu börjar året då han skulle ha fyllt 18 och jag 40. Jag såg fram emot detta. Det verkade trevligt att ha ett vuxet barn medan jag själv var mitt i livet. Vi brukade prata om hur vi skulle fira detta, för nåt speciellt hade vi kommit överens om att vi skulle göra tillsammans.

Tänk vad livet har tagit andra vägar än vad jag hade tänkt mig. Vid 40 års ålder hade jag som sagt tänkt att jag skulle ha passerat småbarnsåren. Nu lever vi istället fullt ut ett småbarnsfamiljeliv med en 7-, 5- och ettåring. Ibland känner jag mig så mycket äldre än 40. Jag får då känslan av att jag redan levt ett liv. Det beror nog på att Edvin var en så stor del av mitt liv. Han hade funnits nästan hela mitt vuxna liv. Nu har jag varit tvungen att lära mig leva och skapa mig ett nytt bra vuxeliv utan honom.

Om vi nu blickar tillbaka på det år som gått så kan jag konstatera att första halvan av 2011 så stod Astrid för dramatiken. Det som skulle bli ett lugnt år blev stormigt fast med ett lyckligt slut. Idag mår hon bra och är som vilken 1,5 åring som helst, fast med ett stort ärr tvärs över magen som minne.

Andra halvan av 2011 förlöpte lugnare och vardagen rullade igång. Tryggheten med en vardagslunk infann sig. Vi fick tampas med vardagliga bekymmer som förkylningar, nattvandringar mellan sängar på nätterna och jobb, dvs sånt som hör till livet i en barnfamilj. Vi orkade med att resa med barnen, komma igång att träna lite igen och läsa böcker. Det är bra! Vi börjar hitta en fungerande vardag för vår nya familj. Vi lever helt enkelt ett liv utan utan att vara i kris eller i katastrofberedskap. Edvin kommer alltid att saknas. Han är ständigt närvarande i tanke och samtal men vi lever ändå ett bra liv.