Logistikmissar

Idag hade vi logistikgudinnan (vad hon nu kan heta) emot oss. Först steg vi upp alldeles för sent så det blev bråttom, bråttom bråttom att skjutsa Anton till Vasakyrkan kl 8. Han skulle vara med i Stadsförsamlingens musikal. Halv tolv skulle han hämtas. Jag anlände som vanligt med andan i halsen prick på detta klockslag. Då fanns bara några stora barn och tekniker kvar. Jag fick tag på en av de ansvariga som sa att vi minsann "glömt att meddela att vi tänkte hämta honom". Jag är ganska säker på att vi sagt till både Anton och fröknarna att vi skulle hämta honom när de var klara. I alla fall hade Anton blivit jätteledsen när de, en bra stund före halv tolv, gått tillbaka till skolan och tagit honom med. När jag småsprungit till Minervaskolan möts jag av en av Antons lärare som ser frågande ut när jag frågar efter honom. Han säger att han inte sett honom och frågar också de andra killarna som varit med om de sett honom. Alla säger bestämt att han gick hem med sin mamma. Nu börjar jag känna lite panik i magen. Vi letar reda på den i klassen som brukar ha koll. Hon säger att Anton var med tillbaka till skolan men att Helena (den andra läraren) tog hand om honom. När vi kikar in i lärarnas krypin så sitter Helena på golvet med en storgråtande Anton på golvet.

Vi kramas en stund och sen när han lugnat sig så frågar jag varför han var så ledsen. Så småningom kryper det fram att han var orolig för att jag inte skulle hitta honom och kunna hämta honom, att han inte skulle hitta tillbaka till mig. Kanske skulle han ha reagerat så starkt på denna händelse ändå men jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket som är en reaktion på det som hände Edvin. Anton har tidigare funderat mycket över att Edvin försvann, att vi letade länge efter honom och att vi aldrig hittade honom i livet utan att han var död. Även om Edvin alltid är närvarande hos mig så glömmer jag ibland bort hur stark upplevelse Edvins död fortfarande är för framförallt Anton som var 5 år. Vissa händelseförlopp och detaljer kommer han ihåg kristallklart.

Efter detta kände också jag mig nästan gråtfärdig och alldeles matt så vi gick och fikade ett riktigt gofika på stan. Efter det myste vi på biblioteket och glömde alldeles bort tiden. Klockan två skulle jag nämligen till psykologen och då skulle Johan ha kommit hem och tagit hand om barnen. Nu var klockan halv två och jag får inte tag på Johan. När jag får tag på honom är han redan hemma och får slänga sig på cykeln och i regnet komma till oss på stan. När jag väl sitter utanför psykologen så kommer Johan inrusande. Jag glömde att ge honom bilnyckeln och han hade glömt sin mobil hemma. Eftersom han inte vet vari i huset jag håller till har han sprungit och letat på alla våningarna. När jag till sist slappnar av i en fåtölj och väntar på Örjan så inser jag att han är sen. Han brukar aldrig vara sen. Efter en snabb titt i kalendern inser jag att jag tagit fel på dagen. Jag skulle ha varit där igår.

Kommer ni ihåg?

Kommer ni ihåg Ayla och Jondalar? När jag var i yngre tonåren så fascinerades jag över böckerna "Grottbjörnens folk, "Hästarnas dal och "Mamutjägarna". De handlar om en Cromagnonflicka som för 30 000 år sedan kommer bort från sin familj och som växer upp med en neandertalklan. Jag var säkert inte ensam om att fascineras av de, sett ur dagens perspektiv, mycket snälla men mycket ingående skildringarna av Ayla och Jondalars sexliv. Men som 14-åring för 25 år sedan var det en helt annan sak.

För ett tag sedan såg jag att Jean Auel har fortsatt och skriva ytterligare tre böcker och att den sista nyss givits ut på svenska. Så när jag behövde en ny ny bok att lyssna på så kunde jag inte motstå frestelsen att se hur det hade gått för Ayla. Den fjärde boken heter Stäppvandringen, eller Plains of passage, och den var suuuuuuupertråååkig. Oj så besviken jag blev. Jag härdade dock ut och lyssnade klart den för några dagar sedan. För det första så var större delen av boken skriven som en guidad tur på "avdelningen för växt- och djurlivet på stäppen under istiden" på Naturhistoriska riksmuseet. För det andra verkar det som om Ayla och hennes vänner inte allt särskilt trovärdigt personligen uppfunnit både konsten att göra upp eld, göra tvål och keramik och en massa andra färdigheter. För det tredje gillade jag inte längre Ayla och Jondalar. Ayla var en vän mespropp och Jondalar var en självgod stel bifigur.

Nej, detta är en fortsättning som jag skulle ha låtit bli. Jag skulle ha fortsatt att tänka tillbaka på böckerna om Ayla som jag minns henne från när jag var 14. Jag skulle ha fortsatt att komma ihåg böckerna om henne som den kittlande läsupplevelsen som den var då.

Överrumplad

Jag vet inte riktigt vad som hände men detta som skulle bli en mysig dag blev en riktig skitdag. Vi åkte till stugan igår eftermiddag. Idag skulle jag vara själv med barnen och Johan skulle jobba. Det brukar gå bra. Men idag slog det slint totalt. Det som i mitt huvud skulle bli en mysig utflykt till vår strand slutade med att Anton sparkade sönder sin hink och leksakstraktorn. Dagen fortsatte i samma anda. Herman och jag kände oss på eftermiddagen alldeles trötta i halsen efter allt skrik. Dagen kulminerade med att Herman jagade Anton med ett brännbollsträ varvid den utlovade brännbollsspelningen efter middagen utgick. Nu sussar alla barnen inklusive Johan i Hermans säng och jag sitter och känner mig som världens uschligaste förälder.

Bilden visar den lilla stund som de faktiskt lekte.





Jag har tidigare skrivit om att jag efter Edvins självmord känner mig ganska vilsen i mitt föräldraskap. Jag har liksom tappat kompassriktningen och vågar inte lita på "mitt sätt". Det är nog därför jag känner mig så knäckt över såna här dagar som jag känner att jag tappar greppet om. Istället för att bara inse att så här bli det ibland så drar tankarna iväg och jag letar orsaker till att de mår så dåligt att de måste bråka med varandra hela tiden. Är det ångest och andra otäcka saker hos barnen? Sen börjar jag oroa mig för hur mycket jag skadar dem genom att inte orka med dem alla dagar.

Mitt föräldraskap nu är så olikt det jag hade med Edvin. Då hade jag ett barn som dessutom var ett mycket försiktigt barn. Då gick det att resonera och diskutera allting, säkert för mycket många gånger. Få gånger höjdes rösten. Nu är det mer överrösta barnen och millimeterrättvisa som står på agendan. Ja oj oj, ibland undrar jag vad jag har gett mig in på. Jag får alldeles ont i magen när jag tänker på ansvaret att lotsa de tre kvarvarande barnen ut i livet. Tänk vad mycket hemskt som kan hända dem. Fast samtidigt så är det ju det här som är livet och jag gör ju så gott jag kan.


- Posted using BlogPress from my iPhone

fixa, fixa, fixa

Dagens tema har varit att fixa en massa saker.

- Plantera om tomat- och gurkplantorna som jag fick i söndags. Jag kom på att vi faktiskt har små miniväxthus någonstans på vinden som de kan få bo i. Till helgen får Johan klättra upp och titta efter (lägg märke till arbetsfördelningen, att klättra upp på kallvinden ovanför balkongen är absolut ett Johanjobb.

- Städa tvättstugan. Den började anta sanitär olägenhet (detta är ett Lottajobb. Johan brukar inte märka att detta är ett jobb som skall göras). När vi ändå är inne på temat städning så måste jag berätta om gårdagens fynd i skafferiet. Jag har som tur är inget foto. Jag förmådde nämligen inte ens att fota äckligheterna. Det fanns längst upp en plastlåda där jag brukade förvara extra salt, ättika och sånt där man inte använder så ofta. När jag i blindo, eftersom jag är för kort för att se ända upp till översta hyllan ens om jag står på en pall, tog ner förpackningen med salt hängde det döda larver i strängar på den. Jag skyndade mig att slänga den och smällde igen skafferidörren. Att hantera larver är nämligen också ett typiskt Johanjobb. När larverna var borta så var det dags för Lottajobbet, storstädning av skafferiet.

- Sortera in rena kläder som legat i en massa tvättkorgar som nu familjen snubblat över alltför många dagar och sen packa barnens kläder inför stugvistelsen i helgen.

- Promenad till Plantagen för att köpa blommor till graven. Jag hade bestämt mig för lavendel och tusenskönor. Det är egentligen för tidigt att plantera detta. Graven var inte ens iordninggjord av vaktmästarna inför sommarplanteringen. Det kändes dock så hemskt att det börjat spira och grönska överallt medan graven bara är en tråkig brun jordplätt. Så jag fick tag på lavendel på Plantagen och sen fick Johan köpa tusenskönor på väg hem från sin shoppingrunda på K-rauta.

Idag har vi förresten fått användning av två av Edvins saker. En kompis till Anton ringde och ville spela kula. Jag hittade igen en hel back med sten- och glaskulor som Edvin haft. Sen hittade Herman en bok med Dr Mugg som Edvin fått av mig för länge sedan. Han tyckte den var otroligt fånig men var nog för gammal för den. Den är nämligen perfekt "Herman 5-års kiss- och bajshumor" Den behöver dock viss censurering än så länge. Det är bra att Edvins saker kommer till användning. Han känns mer närvarande då.

Det var den helgen

Igår var en skitdag. För att kunna ha en lugn mysmorgon så struntade vi i simskolan. Morgonen tillbringades dock med att bråk och skrik istället. Med facit i hand kanske det hade varit bättre att simma en stund.

Herman har en fas i livet där varje litet motgång resulterar i timtals olycka och skrikande. Han är helt innesluten i sin egen frustration och helt oemottaglig för tröst och distraktion. När jag har bra dagar orkar jag med detta. När jag har dåliga dagar börjar jag också skrika och så är cirkusen igång. Igår hade jag en dålig dag... Har ni några förslag på hur man hjälper honom (och mig) tas det gärna emot.

Eftermiddagen blev bättre. Vi lämnade Johan och Anton på fiolläger i Strömbäck. De skulle sova där en natt. Jag tänkte att det skulle vara bra för Anton att få pappas odelade uppmärksamhet en helg. Småsyskonen tar som sagt stor plats i familjen just nu.

Denna dag blev också bra. Jag lagade mat hela förmiddagen. Det blev citronkyckling och blåbärspaj. Jag som brukar vara bästis med mamma Scan känner mig så sugen på riktig mat. Det är faktiskt smakerna som driver mig just nu.

Efter lunch åkte vi till Strömbäck på konsert och för att hämta hem resten av familjen. När jag kom in på området fick jag känslan av att jag levt två liv. Jag har ju redan gjort detta med ett annat barn. Det var tio år sedan. Hur kan jag åter sitta som nybörjarförälder med mitt äldsta barn i fiol 1 gruppen? Märkligt!

Nu har alla barnen slocknad och jag har blivit tre tomatplantor och en gurkplanta rikare. Tack Jonna!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Superspännande!

Superspännande! Jag har just läst ut andra delen, "Fatta eld", i serien om Katniss. Första delen heter "Hungerspelen" och den köpte jag ursprungligen till Edvin. Tyvärr tror jag aldrig att han läste den. Sommaren efter att han dött gick jag igenom hans bokhylla och eftersom jag var i behov av sånt som lät tankarna på honom och hans död att vila några minuter så började jag läsa den. Nu har jag precis sökt efter den tredje delen, "Revolt", och hittade den inne på Stadsbiblioteket så det blir nog en tur dit i veckan. Serien är förresten skriven av Suzanne Collins.

Solospelningen gick bra för både Anton och de andra i gruppen. Det kan tyckas lite grymt att låta sexåringarna ställa sig ensam och spela. Å andra sidan tror jag att vi föräldrar tycker det är värre än vad barnen tycker. Det gäller att inte föra över alla vuxenvärderingar på barnen. Anton kände sig i alla fall jättenöjd efteråt och tyckte verkligen att han hade spelat bra vilket han också talade om för oss andra. Lite kaos under fikat med spilld saft och svettig mamma hör väl också till såna där tillställningar.

Dagen tillbringades på barn 3. Astrid och jag kämpade på morgonen med att försöka åstadkomma ett kissprov. Det gick inte så bra. Hon som för två månader sedan snällt kissade med en kräkpåse under rumpan och kranen på fullt ös knep nu ihop som den värsta pryda madamen. Det var som om tyckte att arrangemanget var alldeles för konstigt för att hon skulle vilja göra kissa. Ännu sämre gick det med den kisspåse som man kan klistra fast på snippan. Dels satt den snett och allt läckte ut i blöjan och dels blev hon alldeles röd och eländig. Nej vi fick åka utan kissprov.

Väl där var det helt enkelt tvärstopp i slangen. Trots Actilyse så gick den inte upp. Nu har hon mer Actilyse som får verka under natten så vi håller tummarna inför morgondagen. Jag var egentligen mer sugen på Öppna förskolan i morgon.

Johan kom med flyget vid femtiden och mötte upp oss andra på sjukhuset. Sen åkte vi till Droskan och åt Tacobuffé. Trevligt tyckte vi allihop. Möjligtvis hade Astrid gärna åkt direkt hem eftersom hon var ganska trött och less. Men så helt plötsligt när garden är sänkt och livet ganska trevligt så påminns jag om hur fel det är. Det kommer in en skolklass med föräldrar. Förmodligen en nia som skall fira att det snart är slut på grundskolan. Åter kommer känslan av hur fel det är att Edvin inte är med oss, att han aldrig fick gå ut skolan, att han inte finns längre. Det är egentligen knappt tankar längre utan mer en känsla. Det är grundton i livet som i vissa situationer blir starkare men som för det mesta inte tar över på samma sätt som det gjorde första tiden. Vi åt färdigt och åkte hemåt med kortärmade tröjor och njöt av försmaken av sommar. Första sommarvärmen för också med sig ett vemod. Han gillade den väldigt mycket. Jag kan se honom på cykeln med shorts och kortärmat...

Ensam med barnen

Helgen tillbringades i stugan och studsmattan kom på plats. Solen sken och vi hade det bra. Det blir dock lite hektiskt och lätt hysteriskt när vi bara är där en natt. Det är så mycket som man vill fixa. Astrid och Anton hann dock med ett litet snack. jag undrar vad de pratar om.

Igår åkte Johan till Östersund för första gången på länge. Han har på grund av Astrids sjukdom missat de sista gångerna. Nu känns det faktiskt ok att vara själv med barnen några dagar. Kanske är det för att de är äldre? Kanske är det för att det är vår? Kanske är det för att jag känner mig mindre trött? Hur som helst så har vi det ganska mysigt tillsammans.

Igår följde Anton med en kompis hem. Det är nog det roligast han vet just nu. Hans vanligaste ord efteråt var Super Mario sports mix, eller nåt sånt. Det var visst det spel som gällde hemma hos kompisen. Han lever förresten i en helt annan värld än oss andra. Den befolkas av Bakugans, Super Mario och Darth Vader. En och annan Pokémon skymtar också förbi där. Hans fröken brukar säga att det som karaktäriserar en sexåring är att de för första gången på allvar upplever att de är en del av en grupp. Det innebär ett stort behov av att höra till och göra som alla andra. Det har vi verkligen märkt på Anton i år.

Eftersom vi inte behövde hämta Anton förrän klockan sex så fick Herman ta med en kompis från dagis. Han valde så klart Malte. De höll sig sysselsatta hela eftermiddagen så Astrid och jag hade det lugnt och skönt i solen. Jag hann till och med sitta uta och sticka en stund. Annars gick dagen i temat "ringa alla samtal som jag inte orkat den sista tiden". De som fick en påringning var:

- Pianostämmaren. Vi köpte ett nytt piano för några veckor sedan. Det betalades till stor del av pengar som vi sparat ihop till Edvin. Jag ville att de skulle gå till nåt som finns kvar ett tag och som hela familjen har glädje av. Det blev ett renoverat Yamaha U1. Vi köpte det av Marthinussens Pianon här i Umeå och är hittills jättenöjda.

- Barn 3. Jag började i helgen fundera över om man inte borde spola Astrids cvk och om man nu inte gjort det på en månad, fungerar den fortfarande? Om inte så borde man ju ta bort den. Om den fungerar så får den gärna sitta tills hon har gjort färdig uppföljningen hos nefrologen. Detta samtal resulterade i att vi i veckan skall lämna kissprov och spola cvkn.

Jag ringde några samtal till som jag redan har glömt bort så de kan inte ha varit så viktiga. Sen beställde jag mer garn. Det är 30% rabatt på alla Drops ullgarner under hela maj och jag kunde inte låta bli att köpa till en mössa till mig själv och en kofta till Astrid. Jag har redan mycket mer än vad jag hinner sticka men garner är lite beroendeframkallande.

Nu i eftermiddag väntar fiolgruppavslultning med fika för Anton. Vi andra följer med som supporters. Det skall spelas solon. Vid frukosten sa Anton att det kändes konstigt i magen när han tänkte på solot. Vi pratade en stund om det här med att känna sig nervös. Jag var så glad efteråt. Anton är nämligen den som inte berättar när nåt känns jobbigt. Nu fick jag möjlighet att hjälpa honom utan att måsta gissa vad som kändes konstigt.

Bloggaward

Jag nominerats till min första bloggaward och det känns jättekul:

Det är en författare som heter Maria Engelvinge som skapade den och hon motiverar den så här:

"Under de åtta månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna "girl-power award".
Jag skulle helst vilja ge det här priset till er alla, men jag väljer ut några stycken och ber er som får det att sprida detta pris, eller uppmuntran snarare, så att det snart finns över hela bloggvärlden. För jag är övertygad om det kryllar av kvinnor där ute som förtjänar detta."

Jag fick nomineringen av Lisa Olveby som också förlorat ett barn i självmord. Hennes blogg var en av de första jag hittade igen just när Edvin dött. Hon och Ludmilla har därför betytt mycket för mig och min väg genom sorgen. Hon skriver mycket insatt och tänkvärt om sitt liv. Sen är det meningen att man skall skicka nomineringen vidare till fem kvinnor. Eftersom jag ser att många av de kvinnor som delar min situation med att ha förlorat ett barn redan har nominerats så väljer jag att skicka den till bloggskrivare som inspirerar mig och som ger mig saker att fundera på på dagarna.

Helena Harrysson som skriver om barn och sina erfarenheter av både många egna barn och sitt yrkesliv som hon ägnat åt barn.

Elisabeth Thieme som när jag är trött påminner mig om miraklet att åter få ha små barn runt mig hela tiden.

Maria Marklund som har massor av barn och som inte bara får det att gå ihop utan också tar tillvara på det värdefulla i livet.

Monica Brodin Westermark som skriver rakt och personligt om livet med dessa upp- och nergångar.

Elsie&Viola som är en blogg som jag hittade igen via mitt stickintresse. Jag följer och är starkt gripen av hennes kamp mot depression och suicidbenägenhet. Samtidigt så skapar hon helt underbara slöjdalster.