Midsommar

När det åter har varit midsommar är det svårt att inte blicka tillbaka på förra midsommarhelgen. Kan man känna på sig hur viktigt nåt är eller är allt bara tillfälligheter? Förra midsommar kändes det jätteviktigt att åka med Edvin till mina föräldrar och träffa mormor, morfar, mina systrar och kusinerna. Johan var sjuk men jag packade in honom i baksätet tillsammans med småkillarna och sen bar det av. Vädret gick inte att jämföra med årets klarblå himmel men stämningen var god och framförallt verkade Edvin må bättre än på länge. I bilen hem frågade också Edvin varför vi behövde åka hem för han hade haft det bra där. Tyvärr måste vi hem eftersom han skulle på sitt sista återbesök på BUP och sen skulle vi packa eftersom en Korearesa väntade om ett par dagar. Jag har i efterhand varit glad för att vi tog oss iväg eftersom det var sista gången min familj träffade Edvin.

Ett år senare är Edvin inte med oss längre. Det är någon dag kvar tills bebis beräknas komma. Vi är kvar i stan och åker på korta utflykter till lekparker och till stugan. Vi lever mycket i nuet eftersom det är svårt att göra någonting annat med små barn men tankarna går hela tiden till förra sommaren. Varje dag är kopplad till något specellt minne. Till exempel klev Edvin och jag den här måndagen för exakt ett år sedan på flygplanet till Seoul. Nedräkningen har börjat. Samtidigt är det utomhus så vackert som bara den svenska sommaren kan vara och om någon dag är vi en till.

Sommarlov med en flodhäst

Den här veckan har Anton och Herman sommarlov. Det är dock inte så lätt att ha sommarlov när nästan alla kompisar fortfarande går på dagis. Dagen varit full av aktiviteter som premiärbesök på Busplaneten, nytt spel till nintendo ds och muffinsbak. Suget efter kompisar har dock gjort sig påmind hela dagen, framförallt hos Anton. Sen hjälper det kanske inte att ens mamma tillfälligt har antagit formen av en flodhäst som varken orkar göra spännande cykelutflykter eller ens kommer upp till den långa rutschkanan på Busplaneten.

Anton är nu sex år och jag tycker mig märka att han sista månaderna klivit upp ett steg i utvecklingstrappan. Kompisar och känslan av att höra ihop med andra barn och spegla sig i dem är jätteviktigt. Det är dock så mycket som man måste lära sig om hur det går till. Man kan till exempel inte sitta innanför dörren hela dagen och bara vänta på att någon eventuellt har tid att leka med en. Då får man tråkigt eftersom alla andra är på dagis. Man kan inte heller gå runt till alla kompisar och fråga vad de skall äta till middag och om man får äta middag hos dem. Sen är det så klart lite frustrerande att det är dags att gå in och sova när alla äntligen har kommit hem och är ute och leker tillsammans. Just nu leker dock barnen här utanför med kompisar och de har så kul som man tänker sig att barn skall ha på sommaren i ett kedjehusområde med många barnfamiljer.

Äntligen sommarlov

Så är äntligen skolavslutningsveckan över. Inte för att det varit en hektisk vecka med mycket jobb och mycket att fixa som det brukar vara utan precis tvärtom. Det var det första året på 10 år som det inte varit skolavslutning i familjen. Det var den skolavslutning då Edvin skulle ha gått ut grundskolan. Det var den skolavslutning då det gjorde ont att se alla som tog studenten. Det var den skolavslutning då det blev så uppenbart att det är ytterligare något han aldrig kommer att göra. Kommer det att kännas bättre nästa år. Jag tänker på ett citat från en annan mamma i samma situation "tiden är vår vän". Är det verkligen så?

Nästa år börjar vi om med 6-års och sen har vi, om ingenting händer, 16 år med grundskoleavslutningar framför oss. Om 16 år går bebis ut grundskolan. Om ingenting händer säger jag eftersom livets oberäknelighet är helt plötsligt nåt som vi alltid kommer att tvingas ta hänsyn till. Det är mycket som vi som tur inte vet och som vi tyvärr inte kan påverka.