10 år

14 juli 2009

En solig och varm sommardag

Den sista dagen

Men det visste vi inte här

Åter påminns vi om livets skörhet

Att vi lever här och nu

Att det finns en ändlighet

Edvin, min saknad är oändlig 

Min ledsamhet över allt du aldrig får uppleva är stor

Men min glädje över att du är mitt barn är evig

 

Trött

Egentligen borde man väl känna sig tacksam över att få tillbringa lördagkväll direkt efter jour med att förlänga lusselinnet till den kortvuxna dottern.


Fast just nu känns det inte riktigt så...zzz

Fast kanske imorgon när det väl är dags.

6 ÅR

6 ÅR

BLEEDING HEARTS

Ta din säng och gå

Den ämliga vitklädda doktorn som hela året rondat samtidigt som hon med desperat blick letat efter stolar att sitta på skall nu vara ett minne blott. 

Kanske i klass med "Ta din säng och gå" förutom att sjukhussängarna är ganska tunga att bära hem

I onsdag opererade jag mitt diskbråck. 

Patrik, om du läser detta så är du min hjälte. 

Förutom att du verkar ha gjort ett bra jobb eftersom bensmärtan är borta så såg du till att jag inte ens hann vela om beslutet...

Men eftersom livet sedan den septemberkvällen 2007, då Edvin hoppade in i köket med en trasig menisk, fortsatt att sätta krokben för mig, så vågar jag inte riktigt ropa hej. Men jag har påbörjat inandningen för ropet!

Skrivboksfynd

Det är numera sällan, men det händer fortfarande att jag hittar Edvin bland vardagssakerna. Idag hittade jag en skrivbok med anteckningar från det sista föräldramötet. Då när detta skrevs var många av de nedklottrade sakerna förenade med farhågor och förväntningar. Vi visste om att Edvin mådde mycket dåligt och vi visste om hans suicidtankar och planer. Livet var upp och ner...

Hade det gått att göra annorlunda?

Idag känns det också som om livet som tonårsförälder tillhör ett parallellt universum. Jag har varit mitt inne i det en gång... men samtidigt inte eftersom mitt barn aldrig tog sig ur det och då räknas det liksom inte. Ännu en sak jag måste lära mig att förhålla mig till nu vänner och bekantas barn, och också mina egna, närmar sig tonårsperioden. Det här med att hantera Edvins död tar liksom aldrig slut. Ibland känner jag mig som en dator som hela tiden har en massa processer på gång i bakgrunden som måste bearbeta allt jag upplever parallellt med de vanliga känslorna och tankarna.

Bra till slut

Jag är född i Korea.

Jag hade tur och föddes i Sydkorea (och inte Nordkorea)

Jag hade otur att ingen kunde/ville ta hand om mig där

Jag hade tur som fick ny fin familj i Sverige

Jag bor i Sverige


Tänk ändå vad lite du kan påverka många grundläggande förutsättningar för ditt liv. Beslut tagna av andra människor påverkar livet dramatiskt för dig. För mig blev det bra. Det hade kanske blivit bra ändå, även om det hade blivit på ett annat sätt. Men det finns många men på vägen...

Vi behöver åter och åter påminnas om att för de som kommer till Sverige i nöd blev det inte bra.

Men det kan bli bra till slut också för dem...

Snusmumriken

Mitt i röran hittade jag Snusmumriken. Inköpt på Muminlandet förra sommaren, fortfarande ihoprullad, oinramad och ouppsatt på väggen.

Så här vill jag föreställa mig att Edvin har det nu, i harmoni på en blomsteräng, fri att gå vart han vill.