När jag tittar bakåt i bloggen så ser jag att för två år sedan berättade jag ganska detaljerat vad som hände före kvällen den 14 juli. När jag nu sitter här i stugan igen, samma kväll fast fyra år senare, så går tankarna oundvikligen åter till kvällen då Edvin försvann.
Jag hade den kvällen suttit och suckat över en mycket världslig sak som en manusrevision som kom mitt i semestern. Edvins pappa ringde och sa att Edvin hade stuckit hemifrån. Han hade varit upprörd. Sedan flera veckor hade han börja ta långa promenader då han kände sig upprörd eller orolig. Han hade dock alltid med mobilen och svarade då vi ringde. Han brukade inte vara borta mer än någon timme. Denna kväll kom han aldrig tillbaka. Jag körde till stan och ringde oavbrutet på mobilen där signalerna gick fram men ingen svarade. Edvins pappa mötte upp hemma hos mig och vi gick tillsammans in i huset. Jag var så rädd att hitta honom död men huset var tomt. Vi ringde till hans kompisar men ingen hade hört från honom. Vi ringde till polisen som inte tänkte söka efter honom än eftersom vi hade anmält honom som försvunnen vid ett tidigare tillfälle då han hade kommit tillrätta ganska snabbt och av sig själv. De hade mer prioriterade ärenden (som en soptunnebrand fick vi reda på mycket senare).
Vi letade själva halva natten, efter ledtrådar hemma och där vi visste att han brukade promenera. Vi ringde och tjatade på polisen att de i alla fall skulle spåra hans mobiltelefon som var påslagen innan batteriet tog slut. Först någon gång mitt i natten kom två poliser hem till oss och visade i vilket område hans mobiltelefon fanns. Eller mellan vilka master vilket var ett mycket stort område. Vi byttes av mellan att vara ute och leta och att finnas hemma om han kom tillbaka.
Först på morgonen blev det fart på polisens sökandet. Då var Edvin redan död men det visste vi inte då. Det kom poliser hem och letade igenom vårt hus och närområdet. En av poliserna kände Edvin. Han hade varit hans fritidsledare på 6-års. Det kändes konstigt men samtidigt bra att det var någon som själv hade minnen av Edvin som ledde sökandet. På förmiddagen satte man in hundar och helikoptrar. Mina föräldrar och systrar som var på besök hos föräldrarna hade kört upp till Umeå. Men en stund på eftermiddagen var jag själv i huset och hade lagt mig på sängen för att vila en liten stund. Det ringde på dörren och när jag såg vilka de var så visst jag att Edvin var död. De hade med hans mobiltelefon och nycklarna med Simpsonsmotivet och den nya nyckelringen från Korea.
Där tog livet en lång paus. Edvin var död.
Jag återkommer ständigt till att det är länge sedan men samtidigt så alldeles nyss detta hände. Nu har det gått 4 år sedan denna kvällen men känslan av nyss kommer nog att vara lik stark om 40 år. Jag tror inte minnen och känslor kring händelser som dessa följer en kronologisk tid.
Edvin saknas mig! Jag är dock så glad för de år jag fick tillsammans med honom. Eftersom han var det viktigast i mitt liv under mina första 15 vuxenår så har han till stor del format mig till den jag är idag. På det sättet kommer jag alltid att bära med mig honom.
